Block

Så här. Om skrivande. Jag läste Karolina Ramqvists bok “Björnkvinnan” sent omsider. Hon skriver en del om skrivande, jag har alltid tyckt att hon formulerar just sådana tankar bra. Om hur “författaren” är tre personer. En som bara skriver, bara producerar. Tänker inte på det, måste bara skriva. En som pratar om boken, analyserar och kan diskutera saker som teman, mening, budskap och metaforer. Och så den tredje som tänker på vad man ska äta till middag, har dåligt samvete för att man glömde skicka ett födelsedagskort och allt sånt där. Den som tänker och funderar på saker som mänskliga relationer och förhållanden.
I alla fall är det så jag uppfattat hennes tanke. Och jag håller med. Om jag nu uppfattat den rätt.

Jag har i flera års tid jobbat med boken om min pappa. Inte om honom så mycket som honom i relation till mig. Han som var borta fast han var hemma. Och sen hemma fast han var borta. Det har inte varit problem att skriva, att faktiskt producera. Egentligen. Men det har hela tiden funnits någonting där som stör, som jag inte är nöjd med. Först var det formen. Är det min bok eller hans bok? Skriver jag i förstaperson eller tredje? Tredje visade sig vara uselt. Fy.
Var i tiden är vi? Nutid? Var i tiden är vi egentligen på väg och hur långt bak kan jag göra anspråk på att gå innan det blir fantasier och hittepå?
Jag skrev in också detta i manuset. Mina gissningar. Familjesagor. De där som upprepas gång på gång så att de till slut blir fakta.

Men jag har insett att spärren, eller det som blockar, inte har med formen att göra utan, som alltid, är det psykologiskt. Det funkar inte. För många inblandade. För många känslor och historier. Jag har lagt manuset åt sidan. Stoppat det i frysen.

Men. Nu till det glädjande. Jag träffade en gammal redaktör som jag tycker mycket om, det här var ett bra tag sedan. Hon hejade på, var öppen för att läsa manus. Men sa också att om det är trögt att skriva det…så kanske det handlar om att det inte är rätt story. Att jag inte landat i rätt berättelse.

Det skavde lite i mig att jag visste att hon hade rätt. Jag ville så gärna att pappastoryn skulle vara rätt. Men det kändes som jag behövde skriva den mer än jag ville skriva den. För vem?

Jag mindes också den lätthet jag skrev Åsneprinsen med. Hur jag verkligen gillade att umgås med Jim och Mats och de andra pajasarna. Jag kunde höra hur de lät när de snackade. Jag kunde känna hur Jims pappas lägenhet luktar. Det var min historia. Är min historia. Man skulle ju kunna tänka att en bok om min egen far skulle kännas lika mycket min men tvärtom så känns den inte som min alls.

Men nu det härliga. Att jag började undersöka en annan idé. En annan scen. Själva idén till Åsneprinsen kom faktiskt ur en känsla – minnet av ett stort elavbrott i hela Stockholm 1983. Nu är inte den scenen med i boken, det är inte med något elavbrott alls. Jag strök det. Men Jim föddes ut det minnet, den känslan.
Nu var det en annan känsla som tog över. En vemodigare känsla, en som handlade om en återvändsgränd och minnet av att ha hållit andan. Jag kan inte vara mer specifik om minnet eller känslan för jag håller på att skriva ett manus. Jag har ett synopsis, jag har mina karaktärer. Jag gillar en bättre än den andra men så är det ibland. Jag vet hur de klär sig och vad de äter till frukost. Jag vet hur deras hem ser ut. Jag känner till deras rädslor. Den är alltid densamma, antingen hos oss alla eller hos mina karaktärer. Det är alltid ensamheten. Övergivenheten. Den smakar bara lite olika hos dem. Ibland är smaken färgad av erfarenhet, ibland av fruktan.

Jag har skrivit runt femtio sidor vilket inte är jättemycket men jag har en synopsis, som sagt, så nu gäller bara “produktion” mer eller mindre. Skrivande människor vet vad jag menar. Bli den som bara skriver. Den som inte ens tänker så mycket, bara skriver för att man…vill? Måste? För att det kliar annars? Den som inte kan tänka på saker som utgivning, läsare eller publik. Inget sånt. Bara själva behovet. Att skriva.

Där är jag nu. Och det är en god nyhet. Gläds med mig.