De små sakerna

Jag ska börja volontärjobba. Jo, men det ska jag faktiskt. Första dagen i morgon. Jag måste få någon rätsida på det här med gnällandet. Jobba med andra sorters problem.
Och sen måste jag börja träna mer också.
Haha, träna mer. Lägg av, du måste börja träna.
Och äta bättre.
Det är både mina och terapeutens ord. Ät bättre. För guds skull.
Och försök dra ned på medicinerna. Gör avslappningsövningar. Eller, ta mediciner om du behöver. Men försöka undvika.
Ska till doktorn i morgon.
Sen till en ångestspecialist.
Och sen volontärjobba. Måste få någon rätsida på det här jävla gnället. På det här jävla skriket i bröstkorgen.

Saker som tar tid

Jag minns när pappa dog och hur jag lät ångest och sorg leva “mitt emellan bakhuvudet och hjärtat, med ett epicentrum någonstans i halsen”. Jag tog mig igenom dagarna ungefär som när man vadar fram, i en dröm eller i ett hav. Samma sak. Ett vadande, man kan inte skynda på.
Men samtidigt när jag läser Jazzhandsinläggen från den tiden är jag så käck och tapper. Skriver att Jazzhands banne mig inte ska bli någon sorgeblogg.
Skriver att livet går vidare. (Inte vet jag hur men det gör det).
Och sedan kollapsade jag, men det märks inte av på bloggen.

Den här gången är det annorlunda. Jag kan inte vara käck, det går inte. Ångesten lever inte längre i halsen, den har bosatt sig i bröstkorgen och där häckar den som en annan korp. Rövar känslor, snor tid. Jävla idiotångest.

Det enda den ogillar är Sobril, sömn och att vara med A. Ångesten hatar A, den står inte ut med hans vänskap och omtänksamhet och förminskar sig då. Håller sig undan.

Så just nu ligger jag lågt, gör inte mer jobb än jag orkar. Håller mig undan, tänker på att andas. Frågar mig varje dag om jag ändå inte vill leva vidare och hittills är svaret ändå, trots allt, alltid ja.

Moduldagar

En sån där dag där dagen först ter sig som en oändlighet. Som man lever minut för minut. Eller halvtimme efter halvtimme. Delar in dagen i moduler så att den inte ska te sig så helvetes lång.
Följer den nya terapeutens råd och gör armhävningar så fort ångest eller tvångstankar dyker upp. I morgon kommer jag givetvis att ha träningsvärk. Men som en kompis optimistiskt påpekade “vilka fab överarmar du kommer ha lagom till sommaren“.

För ja, det är väl realistiskt att tänka att ångesten inte försvinner förrän tidigast då. Även om jag försöker att smita undan den mest jag kan.
Hittar på saker att göra. Tvättar fast jag inte behöver. Stryker och svabbar golv.
Förlöjligar och hånar den (jag kallar den Stuart ibland och pratar till den som om den vore en mobbarunge som kommer och sabbar).
Men kapitulerar sedan och tar en Sobril i alla fall. Skit.
Men nu är det i alla fall officiellt kväll och sömnen är ungefär bara fyra tv-serieavsnitt bort.
Och i morgon ska jag träffa vänner och prata Springsteen i Expressen-tv.

Smällen

Jag var på väg för att posta några grejor då det smällde till. Inte så mycket smäll egentligen som ett ekande, poppande ljud. Som när en ballong går sönder eller när en korv spricker. Sedan låg den där mitt i gatan, uppfläkt och helt sönder. Bilen stannade för att se vem eller vad den kört på. Hundens matte stod med det slappa kopplet i handen och skrek. Den lilla vita hunden var bara en röra av rött, rosa, vitt och svart. Var det svarta kom ifrån vet jag inte, men jag tror det kan ha varit slasken och avtryck från bilen. Eller så är hundar också svarta inuti.
Jag var på väg för att posta några grejor. Jag hade inte planerat att se en hund bli överkörd. Min hjärna sa åt mig att fortsätta gå och att andas lugnt. Du kan ingenting göra. Du kan inte hjälpa. Det är över för dem. Så det gjorde jag fast det började skaka och krypa i mig på ett konstigt, ganska obekant sätt.
“Nej, men du körde över hennes hund“, hörde jag en man skrika till föraren i bilen. En kvinna som måste trott att det var okej att åka över övergångsstället när tjejen just gått förbi. Hon såg antagligen inte hunden i kopplet som gick efter henne över gatan. Det var mörkt ute, helt svart. Hunden var så liten och vit.

Jag skulle bara posta några grejor.
Tjejen skulle bara gå över gatan.
Hunden ville bara följa efter matte.
Kvinnan i bilen skulle bara åka.
Smällen hör jag fortfarande. Det ekande, poppande ljudet. Som när en ballong går sönder eller när en korv spricker.

Utah, U-take my breath away

Mer pittoresk natur får man leta efter. Utah, du vinner. Och det smittar av sig. Tycker atmosfären på Sundance är lika avslappnad som naturen som inramar festivalen. Har sett en och annan tjej i högklackat men annars är det parkas och stövlar som gäller. Och kändisar som inte bryr sig så mycket som de antagligen annars gör. John Slattery kom gående på gatan i en soft mockajacka (mina insider-källor säger att han numera går i en Canada Goose). Philip Seymour Hoffman hade trött cardigan. Willem Defoe är kortare än man tror och färgar håret. Rachel McAdams har läderbrallor. Zach Braff är lång. Michael Pitt har glasögon.
Men den bästa celeb-spottingen hittills har ändå varit Neil från Freaks and Geeks.

Utah, you utards!

Det är väldigt mycket Kalle Anka över Park City, Utah. Staden ser ut som en kuliss ur någon gammal westernfilm men samtidigt har den rena rama seriefigurskvalitéerna. Trästugorna liknar tecknade pepparkakshus. Och i mitt trä- och brunt-inredda hotellrum hänger ett par gamla snöskor på väggen av Kalle Anka-typ. Alltså två tennisracket som man primitivt snörat ett par broddar på ungefär. Och i taxin hit åkte jag förbi Bonanza Rd vilket också låter totalt knas-Disney. Sedan såg jag tröjan “I tried polygamy!” på flygplatsen. Ej Disney.
Kom med en mardrömsflight igår och det tog 24 timmar från min dörr till den överdimensionerade, kalla och ensamma dubbelsängen i hotellrummet. Åt take away-mat, svalde ett par sömntabletter och tänkte, som jag ofta gör, “Forget it, Jake, it’s Chinatown“. Alltså, stå inte emot det, det är ingen idé. Gråt utmattningens tårar, ta din medicin och tänk att det är för fasen fantastiskt att vara i Utah. Bergen glimmar, riktigt gnistrar i solen och mitt hotellrum är lika stort som min etta hemma, med tillhörande kök och öppen spis. Sex timmars sömn, en ny dag och en ny upptäcksfärd. Denna gång i ett snöigt Ankeborg.

Isstormen på söder

Vi pulsade fram i snön som två upptäcktsresande på Antarktis. Hårt snörade kängor, våra tjockaste jackor och luvan tätt utdragen. Sa man någonting, även om vi var sparsamma med meddelandena, så fick man skrika och vända hela huvudet mot den andre som en levande megafon, inramad av luvan.
Ändå var vi bara några kvarter hemifrån.
“Jag står inte ut”, sa jag till A i telefon.
“Vi tar en promenad”, sa A.
Jag stod vid fönstret, såg de vita virvlarna gå fullständigt bananas i skenet av gatulamporna. Såg snötäcket över gata, bilar, fönsterbleck. Såg termometern som visade minus 8.
“Ja, det gör vi”, sa jag, tog på mig en tjock jacka och pulsade över till A. En känsla från förr sköljde över mig. En känsla från när jag var liten, dagbarn, och ute själv med en pulka. Tog mig upp på vad som kändes som den högsta backen i Hagsätra, fick snövind ni munnen, ner i halsen och vad som kändes som lungorna. Jag tänkte “tänk om jag dör här, de kommer inte hitta mig”, vilket är en naiv och ironisk tanke eftersom backen låg precis intill tunnelbanespåret. Plus att dödsrisken nog i verkligheten var minimal. I alla fall liten.
Jag plingade på hos A som öppnade i full vintermundering. Vi gick mot Helgalunden och Allhelgonakyrkan. “Kanske har de konserter här”, frågade A. Vi gick upp till kyrkan som stod vackert öde mot alla snöflingor som dunkade mot byggnaden och ville in. Vi läste på lappar, jag lärde A vad ordet “ekumenisk” betyder men när vi kom hem sedan såg vi att jag hade haft fel. Jag trodde det betydde “allmänreligiös” men det betyder “allmänkristen” snarare.
Låren började först klia, sedan kittla och sedan bränna. Inga långkalsonger.
Vi pulsade vidare, trotsade och kämpade. Tänkte på varm choklad, varma filtar och varma bad. Sa knappt någonting.
När jag kom hem upptäckte jag att jag visst stått ut. Klarat det. Ännu en dag, ännu en kväll. Och idag när jag vaknar och tittar ut ur fönstret har ovädret lagt sig och det är dags att ta morgonmedicin.

Mellan dröm och dröm

Drömde den ytterst behagliga drömmen att jag och Ben Whishaw åkte pariserhjul tillsammans och kysstes på toppen av hjulet med någon okänd drömstad under våra fötter.
Sedan vaknade jag och hade den absoluta och bestämda känslan att jag gör bäst i att leva mitt liv ensam. För varje relation man är beredd att gå in i så måste man också vara beredd på att den kommer att ta slut. Den kan ta slut. Man måste vara utrustad för det och det är inte jag. Det vill jag inte heller vara.
Alltså.
Den absoluta och bestämda känslan att så här är det. Det är jag och jag. Varken mer eller mindre. Och så måste det vara.

Klapp that keeps on giving

Upptäcker precis, av en slump, att jag varit föremål för en julkalenderlucka på Internetz. Detta gör mig så här glad.
Alltså mycket glad.
Och typ alla i kommentarsspåret svarar rätt också.

Den jag var menad att vara

“I never dreamt that I would get to be/the creature I was always meant to be…”

“Undrar vad det är för varelse han var menad att vara”, säger A.
Han lagar middag åt mig och vi lyssnar på Pet Shop Boys. Det gör vi ofta. Både middag och lyssnar på Pet Shop Boys. A har blivit som min egen au-pair som ser till att jag får mat och kommer ut lite ibland. Sedan har vi båda varit så uttråkade under mellandagarna när allt varit stängt att vi bjudit över varandra på middag av ren överlevnadsinstinkt.
I As fönster står ett inramat blyertsporträtt av Neil Tennant som jag gjort för länge sedan.
“Han menar kanske att man får vara sig själv”, säger jag lite sådär förstrött.
För vad betyder det? Att “vara sig själv”?
Kanske syftar han på sin sexualitet, kanske syftar han på möjligheten att kreera och skapa och vara artist och allt det där. Kanske syftar han på frihet, emotionell mognad. Tankarna spinner vidare.
Jag börjar såklart tänka på om jag själv är den varelse jag var menad att vara och tror svaret är nja. Å ena sidan gör jag allt jag drömt om. Jag sover till nio, jobbar med att skriva artiklar, böcker och se på film. Jag har någon slags förmån att få uttrycka mig. Det var nog menat att varelsen jag skulle göra det. I alla fall har ingenting annat känts äkta för mig.
Men å andra sidan har jag alldeles för svårt att andas för att helt ha hittat hem. Tänker mig att om man är tillfreds, och verkligen den man var ämnad att vara, så andas man lugnt och fritt utan att ens tänka på saken.
Det är mitt mål. Då har jag hittat hem.
Den dagen kommer.

“But I thought in spite of dreams/You’d be sitting somewhere here with me…”