Jazzhands

Räddningsaktion

Apropå drömmar. Apropå att vara trött. Igår kände jag hur energin gick ur mig som när man släcker ett ljus.
Och sedan drömde jag att jag hittade typ två små fluffiga, bruna djur, en slags wombats. Jag tog upp dem i famnen, gav dem sallad och bar runt på dem för att se om de tappat bort sin mamma eller ägare. Jag hittade bara fler och fler övergivna wombats och ingen människa verkade bry sig, de sa bara “åh vilka gulliga” till mig och hastade vidare medan jag försökte hålla dem alla, krama dem och mata dem. Till slut hittade jag ingen mer sallad och jag kunde inte hålla alla wombats i famnen. De var för många och jag kunde inte ta hand om dem alla.

Någonstans påminner det mig om mitt favoritstycke i “Frukost på Tiffany’s” där Holly förklarar för Doc att när han tar hand om herrelösa djur där på gården, när dem med mat och kärlek, bygger dem starka, så blir de en dag tillräckligt starka för att lämna honom och ge sig av själva ut i världen. Och det gör honom olycklig.

  • Postad 2022-10-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trötthet och kontroll

Dagarna börjar stabilisera sig. Det blir ju så. Man tror det aldrig, för mig har “det går över” och alla varianter på det påståendet alltid låtit tunt. Hur vet man att något går över? För att det alltid gör det, är väl svaret. Men det stämmer ju inte riktigt, saker går inte över. De ändrar bara form och färg.

Sorg, till exempel, ändrar färg. Intensiv, bländande skarp röd som färgar allt man ser. Den kan gå över till grå, färglös och bedövande. Den kan bli svag också, bara anas.

Saknad, däremot. Det är något som aldrig går över. Detta vet jag med säkerhet.

Tillvaron börjar stabilisera sig. Jag plockar upp kalendern, skriver in deadlines och möten och allt vad det nu är som hör vardagen till. Men inte för många. Jag har faktiskt redan missat två (!) deadlines. Ja, två! Så oproffsig var det länge sedan jag var. Om jag någonsin varit det. Men frilansare är ju också människor, som någon sa. Allt jag kan göra, och har gjort, är att be om ursäkt och skriva och lämna efter bästa förmåga, utifrån förutsättningarna.

Men det är annat som halkar efter, inte bara jobb. Känslan av kontroll och planering, den har också halkat av. Den tar det längre tid att jobba ikapp. Svara på mail, boka tvättid, ha koll på vad som finns i frysen. Vad vet jag, vardagens alla små miniprojekt.

Och mitt i det – jag tar fram två matskålar på morgonen som vanligt, redo att skära upp grönsaker till frukost. Och blir stående. Det är bara en skål som behövs. Den andra får åka tillbaka in i skåpet.

Det här är en känsla jag minns, den är bekant. Den där som handlar om skiften, om hur någonting blir Den Första Gången. Första julen efter pappas död, första födelsedagen utan mormor och så vidare. Första morgonen med en skål, inte två.

Det går över. Jag tar fram en skål om morgonen nu. Men det är bara för att vardagen ändrat färg. Inte för att saker är som de ska eller alltid gång varit.

  • Postad 2022-10-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Farväl älskade gris

Hade ingen aning om att jag skulle reagera så fysiskt. Jag fick en chock, alltså i medicinsk mening. Jag andades så kraftigt och snabbt – hyperventilerade – utan att kunna kontrollera andningen. Jag trodde jag skulle kvävas – och kunde inte kontrollera det. Tog mig till en diskho genom att dra mig dit med händerna längs väggen, famlade efter en pappersmugg och försökte dricka vatten men händerna darrade och andningen gjorde att jag satte i halsen.
Jag såg suddigt, hackade tänder men svettades och trodde att jag höll på att kvävas. Jag kände hur benen och kroppen inte lydde mig, blicken zoomade in och ut på ett märkligt sätt och någon satte mig ned och gav mig saft. Jag tappade rösten och fick bara fram kväsande ljud som kändes som en stor ansträngning i säkert tjugo minuter efteråt, det kändes lika konstigt som hjälplöst. Som om jag verkligen var på samma gång utesluten som innesluten i den hemska situationen. Jag mådde illa och hade fruktansvärt ont i huvudet, bilen fick stanna och jag fick gå ut och hyperventilera.

Det var när de stack en spruta i hans lilla, lilla nacke medan jag höll i honom och hörde honom skrika. Det var då min andning började att snabba upp. När de sedan berättade att nästa spruta skulle de sticka rakt in i hjärtat. Då gled jag in i chocktillståndet, skrek okontrollerat och tappade fattningen helt.

Nu letar Alf efter sin pappa i buren. Men han är inte där.

  • Postad 2022-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

De betryggande rösterna från ovan

En vän har snöat in på astrologi. Eller, det har flera vänner gjort. Det verkar ligga något i luften. Hon säger att hon aldrig sett någon som är mer skytt än jag. Hon uttryckte det mycket coolare, efter att ha kollat upp min ascendent på någon app sa hon “Du är Sag all the way!”.

Jag är Sag all the way. Frihetsälskande, impulsiv, energifylld! Tydligen.

När min pappa dog var senaste gången jag i ett par sekunder försökte bli katolik. Hitta mening, tänka “vi ses igen” och så vidare. Provade i ett par sekunder men det gick ju inte. Jag kan inte ens bli vanlig, svensk medelkristen. En sådan som inte går i kyrkan men tycker att kyrkokörer är fina och anser att man kan tolka Bibeln lite hur man vill, att följa regler är inte det viktiga. För mesigt! Ska man bli något ska man bygga upp ett helt, stramt ramverk och bara ta alla budord och skrifter och grejer helt dogmatiskt eftersom bara då kan man få lugnet som “ödet ligger inte i mina händer” ger.
Tycker jag. Men kan inte. Och, ärligt talat, vill inte.

Det var alltså femton år sedan jag sist ägnade några sekunders tanke- och viljekraft åt detta.

När min mammas katt dog sa amerikanens mamma att jag skulle hälsa mamma att inte vara ledsen för “jag tror att man träffar sina husdjur i himlen”.

Ingen som helst tröst för någon som inte tror. Ville jag säga. Jag ville också fråga om man även träffar andra djur, till exempel de man ätit upp. Det var ingen förlöjligande fråga utan jag ville veta om det var kärleken till djuret som avgjorde om man fick träffa dem eller inte. I så fall tycker jag att hennes föreställning är grym.
Men jag frågade inte detta. Jag kunde väl bara konstatera att det vore ju nice om man hade någon övertygelse som sade att sorgen inte har så stor plats i ens liv, den finns ju knappt.

Till skillnad från till exempel Jung som säger att sorgen är helt och hållet supernödvändig för att vi ska kunna leva våra liv. Utan sorg, ingen lycka. Utan sorg, ingen livsvilja. Varför ska vi försöka fylla våra liv med mening om vi inte dör? Om vi inte förlorar de vi älskar någon gång? Om vi inte vet detta?

Tyvärr är jag ju mer benägen att luta mig tillbaka på sådana intellektualiseringar än på stjärnor och Biblar. Sorgen är nödvändig. Sorgen gör allt det andra möjligt.

Men ändå – tanken i det är inte alls lika trösterik som jag föreställer mig att “universum har en plan” och/eller “himlen existerar” är.

  • Postad 2022-10-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kroppen pratar

Jag är så trött. Kroppen är tung och trött, huvudet är tungt och segt. Jag kommer ingen vart med någonting. Jag får inget skrivet och jag skulle behöva dammsuga. Men jag orkar inte.
Det är känslomässigt krävande detta. Inte bara känslorna i sig utan också att behöva fixa en massa administrativa grejer som kräver att man ser död och sorg som rent konkreta arbetsuppgifter bara.
Jag minns detta från när pappa dog, hur det mest praktiska tar på krafterna. Inte för att det är betungande att slå ett telefonnummer eller avsluta en försäkring. Utan för att det kräver att jag kliver ut ur mig själv och in i någon praktiskt tänkande sekreterarroll.

Det är uttröttande. Så uttröttande.

Det är det också att tänka kring rätt och fel. Lika uttröttande som att höra av andra att det inte finns något rätt eller fel. För olika känslor kan samexistera, de kan ju faktiskt det. Att jag känner att jag berövar Figge på hans liv, att jag sviker honom å det grövsta och faktiskt, dödar honom på onsdag utesluter inte att jag också kan tänka att jag gör det för att jag inte har något val. Jag kan inte helt se att jag befriar honom för någonting för jag kan inte se att han lider. Ännu. Han är bara ett par små steg närmare ett lidande, men han är inte där. Han har tappat tio procent i vikt, men är inte undernärd eller utsvulten. Han kvittrar och njuter av att bli klappad med, om än mer dämpad.
Hellre för tidigt än för sent, resonerar veterinären. Mitt problem är att det faller på mig att bestämma när det är.

Så därför: jo, det är en fråga om rätt och fel. Och någonting kan faktiskt vara rätt och fel på exakt samma gång.

  • Postad 2022-10-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Maniska smaker

Alla som känner mig, alla som läst Jazzhands i mer än en kvart, vet att bakning är vitalt för mig. Det är min enklaste form av stresshantering. Ju godare det doftar i mitt kök, desto mer stressad är jag.
Det stämmer inte helt, jag bakar också när jag är glad. Eller för att det snart är jul. Eller för att jag ska få besök av någon, vem som helst.

Men för tillfället letar sig doften av kakor ut från min lägenhet och ut i trapphuset. Jag gör egna ballerinor (nästa gång: gör kakorna tjockare, inte tunna), små äppelpajer i portionsstorlek och mandelskorpor och pistageskorpor. Och fler pajer.

Man vet att man bakar för mycket när grannen som ödmjukast ber om att inte få fler kakor för nu har hon gått upp ett kilo bara av kakpaketen jag hängt på dörren.

Frysen är full, jag tar med kakor till en fest. Jag tar med kakor till lunchen med en kompis. Jag tar med kakor till en tjej på gymmet som jag brukar prata med och som jag gillar.

Vad ska jag göra av alla kakor?

Eller, är frågan snarare – vad ska jag göra av all stress?

  • Postad 2022-10-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen