…and so my watch begins

Förra gången de var här jobbade de mycket med kuber. Det gjorde Pet Shop Boys inte i år, utan koncentrerade sig på LED-skärmar, neon och optiska illusioner istället. Jaja. Inget nytt under solen där (de gamla konerna på huvudet åkte fram igen och SATAN vad jag beundrade de två kanske sextioåriga kvinnor som satt snett bakom mig med varsin vit- och orangerandig strut på skallen. Gick fram efter konserten och bad dem att adoptera mig men de vägrade, sa att jag inte var tillräckligt cool).
Främsta klädinspirationen kom – kanske lite otippat – från Game of Thrones och i synnerhet Nattväktarna med Jon Snow i spetsen. Stora, North of the Wall-säkra jackor och skinande läderbyxor.
Snålt med gamla hits men å andra sidan en helt genialisk dans till Always on my Mind som gick ut på att liksom bokstavstolka alla ord i texten. Plus att flera av deras nya låtar är helt och hållet briljanta och underskattade av alla nostalgiker därute som rabblar gamla Behaviour-hits och vägrar blicka framåt. Lyssna på den här från senaste skivan och försök hävda att de inte längre “har det”.
Det kan du inte.

Carpe Diem

“Varför ska man inte få ha shorts när man representerar folket? Lika larvigt som att ha peruker i brittiska domstolar”.

Så lyder kvällens sista Facebook-meddelande från en vän denna dag som gått helt i svennighetens, onyttighetens (och därmed det dåliga samvetets) tecken. Det började med en räkmacka vid elvasnåret och sedan fortsatte det helt enkelt urför via reashopping för två tuss med den inre motiveringen att man “tjänar” på det eftersom det är rea. Gick in för att scouta kläder åt min bror, köpte fyra plagg jag inte behöver till mig själv och noll till brorsan. Tjena.
Glass i Björns trädgård som sista hån mot allt vad civiliserat beteende heter och då hade jag alltså läst recept på rulltårta i en timme innan medan jag åt småkakor (schackrutor = guds egna bakverk). Höll en rant om konsulter och kostymer från KappAhl medan jag surfade bilder på engelska bulldogs.

Kvinnor som hatar kvinnor

Den här texten är så obehaglig. Så väldigt obehaglig. Eftersom den dryper så av förakt. Mot en kvinna som är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar (inte utan sitt efternamn påpekas det!) och som var slampig nog att flytta ihop med en man bara ett par månader efter att maken gått bort i cancer.

En sådan kvinna kan inte vara bra.
En sådan kvinna har någonting att dölja.
När en sådan kvinna blir misshandlad offentligt av sin make så kan det mycket väl ligga någonting annat bakom. Det kan vara hennes eget fel.

Eftersom en kurvig kvinna som nått framgångar (tack vare sitt efternamn och inte alls talang!) till skillnad från till exempel den hyfsat asexuella, hårt arbetande och trevliga Mat-Tina (!), aldrig kan ha rent mjöl (haha!) i påsen. Hon kan ha provocerat fram stryptaget. Hon kan faktiskt ha förtjänat det till och med.

Det är föraktet som gör mig mest ledsen.
Och får mig att tänka på Madeleine Albrights ständigt men ändå aldrig tillräckligt ofta citerade “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.
Att man som kvinna fortfarande måste ursäktas och försvara sig för att man är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar och är slampig nog att ta emot kärlek bara ett par månader efter att maken gått bort.

Har ingenting hänt sedan Hamlet här? Hans morsa får ju som bekant också ta skit för att hon gifter sig direkt efter att maken dör av gift i örat. Hon bör våldtas (av sonen) som straff för detta omoraliska. Om Hagens resonemang om att “allt inte alltid är som det tycks från utsidan” ska hålla borde det givetvis också appliceras här. Hur vet Hagen att det rörde sig om slampig, omoralisk, förhastad kärlek och bara några månader efter att maken gått bort?

Och sedan, igen: betyder det, eller betyder någonting alls, att Nigella förtjänar att misshandlas eller att makens agerande på offentlig plats är berättigat, ursäktat?

När det stannar upp

Det är inte samma sak förstås. Ensamhet och saknad är förstås behagligare med en tidig sommardag än en kall vinterdag. Hellre gråta i en Cadillac eller vad det heter. Och så vidare. Och det är skillnad på midsommar och jul. Alltså, det vilar ju ändå någonting mer fridfullt över midsommardagen än judagen, två helgdagar jag har svårt för. Midsommar är ändå att föredra.

Tack och lov var gårdagen, alltså midsommarafton, riktigt fin. Solsken, blommor och tjugofem tusen människor på Skansen. Varav jag var en. Jag hade inte någon familj med mig, eller ens en picknickfilt som många av de andra besökarna. Men det gjorde ingenting. Jag hade A med mig som när jag tänker på det faktiskt verkade värna mer om mitt välmående än traditionellt ölhetsande någonstans och det fanns djur att titta på och till och med klappa. Djur med snälla ögon, djur med varm andedräkt och nyfikna små nosar. En ren (ett djur jag sällan brytt mig om på Skansen) tittade på mig medan den låg i skuggan, sedan reste den sig och lunkade sakta mot mig. Den lät mig klappa den ruffiga pälsen, den kändes som hö, och stora tussar föll av eftersom den tappar vinterpälsen nu.
Jag åkte hem, gick genom spökstaden som är Stockholm. Allt stängt. Gick till tre mataffärer för att handla lite frukost (eller ärligt talat ha något att göra) och alla tre var stängda. Satte mig på en parkbänk på Nytorget. Tomt, såklart, men ändå inte riktigt så ensamt. Inte som julen, inte som den.

Midsommar är för evigt förknippat med pappa, det sitter i datumen, känslan. Som en svart, tung och ganska obekväm rock man tar på sig samma tid varje år. Saknadsrocken och ensamhetsrocken. Man känner att man vill, faktiskt måste, åka till graven även om jag inte för ett ögonblick tänker att det spelar någon roll för min far om jag åker dit eller inte. Han är borta, helt borta. Gravar är till för de levande, och just runt midsommar är det något som känns. Verkligen känns. Om än mindre än kring jul. Och om än mer idag på den mer stilla, mer sömniga midsommardagen än midsommarafton, med helghets och ledighet och åka bort i luften och svenska jordgubbar x-tra söta för trettio spänn och allt det där. Det kan man väl ändå ryckas med i någonstans, där kan man ändå känna lite smak av ledighet och förväntning på tungan.

För just igår var det faktiskt helt lugnt. Solen, ljuset, djuren. Smaken av strömming, ljudet av barn som precis fått en heliumballong i present. Lukten av Djurgården som är bryggkaffe, popcorn, barndom. Allt kan ändras på, inte en sekund kanske men i alla fall en förmiddag. Några timmar. Just då tänkte jag i alla fall inte på hur det känns att inte bli inkluderad, inte hittas bland de inbjudna på Facebookeventet och allt sånt som jag gör nu, just nu. Nej, just då tänkte jag inte på det utan på spökstadens lugn, på hur det visst går att ha trevligt på midsommar och att även om A kanske heller inte blivit inbjuden till någonting, vad vet jag, och han valde mig och Skansen som alternativ till att vara ensam, det vet jag inte, men han valde mig i alla fall. Mig och djuren. Så helt ensamma var vi ändå inte och renen ville bli klappad och strömmingen till middag smakade verkligen gott.

Sedan sov jag utan sömntabletter för andra natten i rad. En seger ändå.

Plötsligt händer det

Hej igen. Har jag varit borta från den sociala mediakartan en stund eftersom jag drabbats av divine inspiration och plötsligt fått en klar bild i huvudet av en bok jag vill skriva. Sånt man trodde bara hände J K Rowling.
Jag följer ju egentligen mer bröderna Coens tanke om att det inte finns någonting som heter skrivkramp, det är bara en omskrivning för “lat”. Alltså, Stephen King-grejen med att skriva x antal tecken varje dag, oavsett, är det enda sättet att ta sig fram med en text och så vidare. Men om det inte finns någon slags glöd där från början känns det ju mest som att trampa vatten.

Again and again

På Kinos hemsida har de just nu nån grej där lyssnare berättar om vilken film de sett flest gånger. Jag försöker tänka på vilken jag sett flest gånger men de filmer jag sett multipla gånger faller in i lite trista kategorier…

1. Filmer jag såg när jag var liten. För att jag hade tålamod för sånt då, och för att jag var ensam och för att vi bara hade begränsat med videoband.
Exempel: Badliv (asfestlig, klassisk, brittisk kortfilm utan repliker bara sexistiskt skoj all the way). Ja, den har format mig mycket. Den oändliga historien, Mio min mio, En tjej i rött (don’t ask), Åke och hans värld (underbar), diverse Disneyfilmer…

2. Filmer jag sett utan egen påverkan. De har råkat gå på tv, jag har råkat vara uttråkad, jag har råkat vara hemma hos någon kompis som velat se, jag har varit strandad på Påskön (eller i alla fall landställe eller någon kompis landställe) utan tillgång till videotek.
Exempel: Zodiac (fem gånger, ändå bra film), S.O.S. (oräknerliga gånger), Göta kanal, de andra Sällskapsresefilmerna, Den nakna pistolen (alltså minst fem), Amadeus.

3. Filmer jag faktiskt sett flera gånger, av egen fri vilja. För att jag tänkt att den här filmen var ju riktigt härlig när jag såg den sist. Jag äger den ju på DVD också, och känner för en skön rulle ikväll. Men det handlar ändå inte om mer än fem gånger, det tror jag inte.
Exempel: The Big Lebowski, The Royal Tenenbaums, Rosemary’s Baby, Chinatown.

4. Och så kategorin filmer jag sett flest gånger på bio och här kommer kanske en överraskning för alla inblandade, men jag såg Peter Jacksons King Kong två gånger på bio och den är ändå över tre timmar lång så i längd mätt är den filmen som jag rent kvantitativt sett flest gånger. Den oändliga historien tre gånger på bio (kombinationen skollov och pålitliga kvartersbiografen i Hagsätra). Lite annat smått och gått två gånger.

Så överlag ber jag då alltså att få konstatera att de filmer jag sett flest gånger är Lasse Åbergs tredje sällskapsresa S.O.S. och fräckiskomedin Badliv. Tjenare.

Up, up, up in the air

Ja, det är dags igen. Köpenhamn förra veckan och Paris denna. Jag reser i morgon, på jobb, och är borta i ett par dagar.
Jobb.
Igen.
Lukten av nystrukna, nedpackade och sedan uppackade skjortor och smaken av dyrköpt flygplansmat.
Jag kommer inte ha så många timmar ledigt även om övriga jobbschemat är bra och skoj och så. Men de timmarna jag har tänkte jag kanske för en gångs skull använda till att besöka Louvren. Jag har alltid bangat eftersom jag har så låg konsttolerans och i regel är så ointresserad av museum (här har jag en Beavis & Butthead-attityd, det vet jag, som går ut på att vaddå, det är ju bara gamla saker). Jag är i det närmaste konst- och museumintolerant. Feel free att analysera denna åkomma.
Nej, inte handikapp. Åkomma.
Nå. Dessutom brukar det vara så långa köer. Men jag kanske behöver köa lite mer i mitt liv, vem vet, det kanske är karaktärsstärkande. Jag funderar i alla fall på det. Överväger. Oeverevaegeur.
För visst vore det väl amazing om jag lyckades motbevisa både mig och er och hitta trevlig gammal konst att se på?
Återkommer.

Summerparty together/Summer feelings forever

Nationaldagen börjar jag traditionsenligt med att se YouTube-klippet med bröderna Herrey som sjunger Sommarparty i Sommarkrysset 2007 medan jag äter sill. Pers stuffande och Rickards hetsande ger mig alltid en nationalistisk tår i ögat varje 6 juni.
Nationaldagsfirandet fortsätter sedan traditionsenligt med att jag byter wallpaper på min data-apparat till bilden av bröderna Herreys möte med statsministern. Pers goa leende, Rickards hungriga blick, Reinfeldts avlånga skalle och Louis nervösa utstrålning är bilden av fädnerslandet. Länge leve.
Nationalfirandet avslutar jag sedan traditionsenligt med att lyssna när bröderna Herrey framför den engelska versionen av Sommarparty för publiken i polska Sopot.

Summerparty together
Summer feelings forever

Det stilla tillståndet

Som man tänker sig löv som ändrar färg från grönt till rött. Fast tvärtom. Löv som förlorar färg, som går från olika nyanser, rött och gult, tillbaka till någon försiktig, menlös grön som egentligen bara smälter in i bakgrunden. Bildar en kuliss. Inte betyder någonting annat än att de, och trädet, lever.

Jag känner att jag tappar färg.

Puzzled

Vad gör man när man känner sig som pusselbiten som inte går in? Biten som blir över och som man lägger åt sidan, suckar åt, blänger på och tänker “men ska den verkligen vara med?”. Biten som förstör. Sabbar hela spelet.

Dagar som dessa vill jag smälta bort regnet. Gå ut och visa mig vara den enda nu levande människa som verkligen inte tål regn, som smälter bort av regn. Alltså bokstavligen. Som inte hinner springa mer än några meter, knappt ens över gatan, innan jag förvandlats till ett rispapper som sedan åker iväg med en rännil ned i ett avlopp. En liten virvel och sedan är jag borta.

En lagom ovärdig sorti, det håller jag med om. Men jag föreställer mig att det går så snabbt så ingen, allra minst jag själv, ens hinner reagera. Inga barn behöver få trauman om de råkar vara i närheten när min överkänslighet mot regn uppdagas på detta dramatiska vis. Ingen behöver känna sig skyldig. Det kommer inte att dröja långt efteråt innan man talar om det som en trolleritrick för något annat kan det inte vara. Sedan, när tillräckligt långt tid har gått, kommer man att skratta och tänka att herregud så korkade vi var som trodde att det var ett trolleritrick, det var väl ingenting annat som hände än att ett papper luckrades upp i regnet och försvann? Vad var det som var upprörande över det? Ingenting.
Och sen kommer man att tänka vad var det nu som man pratade om för länge sedan. Något betydelselöst papper? Det var någon uppståndelse kring det där. Men jag minns inte varför.
Nä, det var väl ingenting.
Jag har glömt.