Slutspurtat

För alla som har ringt, sms:at och mailat mig med frågor om mina guldstjärnor så har jag glädjen att meddela att jag fick den 21:a igår. Det betyder att jag inte bara klarade målet jag satte för mig själv utan också är med och tävlar om en yogamatta. Som min vän Marie påpekade “Är det inte drömmen om Kalifornien ändå?”.
Jo, det är det. Att åka till surflandet där folk går på restaurang i flip-flops, odlar egen marijuana och bor i hus med sexton sovrum för att hitta lugnet på yogamattan.
Jag är fortfarande inte bekväm med att säga namaste efter lektionen och jag är definitivt inte bekväm med “nu avslutar vi med ett gemensamt OOOOOOOOOOOOMMMMMMM”. Men så är jag ju inte 100% Kalifornien heller. Bara runt 50% högst.

Slutspurt i dubbel bemärkelse eftersom jag lämnar staden i morgon och sedan landet.
Hur känns det? Alltså lite nervigt och trist känns det allt. Uthärdligt såklart men inte skoj. Viss nervositet, visst vemod. Men jag har ju en väl uttänkt strategi, ny för i år: jag har ju köpt två marsvin som jag kan se fram emot att komma hem till. Genidrag om man frågar mig. Har visserligen inte träffat knattarna ännu men det är någonting att se fram emot och kan komma att göra framtida resor lättare? Det blir mer att åka hem till någonting än att lämna någonting?
Så är tanken.

Skryträttigheter

Till alla som frågat hur det går med tävlingen svarar jag tack bra, trots avbrott i tre dagar för Thanksgiving.

Konstig tradition förresten, men så är väl alla traditioner man själv inte är uppvuxen eller van med (som inte är självvalda). Äta kalkon och konsumera asmycket mat, varav det mesta ändå blir över och blir gammalt, och samtidigt känna tacksamhet. Ett annat sätt att känna tacksamhet borde vara att påminnas om hur mycket man redan har? Eller kanske att fasta en dag så att man påminns om att man har tillgång till mat vilket många andra inte har?

Hur som helst, jag har nu samlat på mig 19 pass och ska kamma hem 20:e i morgon. Behöver ett till för att vinna.

Igår var det en ny förmåga, en gråhårig och käck dam, som checkade in oss. Vanligtvis är det unga tjejer med perfekta tonårskroppar. Eller en modern hippiekille med träpärlor om halsen, som plinkar lite på sin gitarr medan alla unga tjejer skriver in sig och swoonar över honom.

Nya, tillfälliga damen ursäktade sig för att hon inte visste vilken sal lektionen skulle vara i och senare ville jag köpa ett par brallor och hon kunde inte slå in dem i kassan och så vidare. Med andra ord – prefekt kandidat att pressa på info om tävlingen!
De har nämligen varit väldigt förtegna och tystlåtna om priser. Får alla som klarar 21 pass pris? Lottas priset bland de som klarat? Och så vidare. Hittills ligger jag trea. Två andra har klarat 21 redan. Jag är på 19 som sagt.
Pressade damen på info, hon sa att det kommer att röra sig om yogamattor och “class credit”.

Och, tillade hon, “skryträttigheterna”. Bragging rights, vilket underbart uttryck det är.

Nu barre det av!

Snart blir det hemresa. Hur ska jag hålla uppe mitt galna workout-schema? För det första är det billigare här, sedan ligger barre/yogastudion på promenadavstånd och man kan gå dit i gympakläder. Men den kanske främsta anledningen: tävlingen under november månad har fått mig att spurta. Är uppe i 16 klasser nu, måste nå 21 innan november är slut. Då kan man vinna pris.

Just det, en annan anledning till att jag är inne i vansinnestempot: alla instruktörer ser ut att vara 19 år och ballerinor.
Min hjärna:
1. “Om jag gör som de säger kan jag också se ut så”.
2. “Måste visa att den här 41-åriga tanten också kan minsann!”.

Resultat: svettdroppar på yogamattan, ett ansikte rött som ett hallon och hår i svettigt trassel. Yay.

Det brinner

Har fått några frågor från snälla vänner som undrar om elden som härjar i Kalifornien. Den är längre söderut, den når inte mig på kusten. Men jag märker av den, bilden ovan tog jag klockan 16.37 i fredags då himlen är mörk och röd av brandrök. Och då är som sagt elden flera timmar bort. Solen blir röd som man tänker sig planeten mars, det är olycksbådande och jag tänker direkt att jag plötsligt befinner mig i Bladerunner.

I fredags gick vi på hajk. Han föreslog det och jag ville inte verka lat (är inte superförtjust i hajk och andra ansträngningar) så jag fyllde min vattenflaska och sa ja.
Alltså, till saken hör att jag inte hanterar värme särskilt bra. Jag bränner mig, blir yr och svettas. Det var 28C varmt i fredags, en liten detalj jag kanske borde tagit mer hänsyn till.
Vi hajkade, jag drack vatten och kände yrsel. Han hade inte med sig något vatten, jag bestämde mig för att inte gnälla om det. Efter en och en halv timme hajk i total sol svartnade det för ögonen och jag fick sitta på huk ett tag. Jag såg hägringar, tänkte bara på vatten. Han är ju gammal fotbollskille och uppvuxen i Kalifornien, helt obesvärad av både lufttryck, ansträngningar och sol. Han manade på, “vi måste nå toppen”. Jag gnällde och sa att kan vi inte vara nöjda med att nästan nått toppen men han fattade inte vad jag snackade om.
Väl där uppe var jag tvungen att lägga mig raklång på en bänk som finns där och som proklamerar END OF TRAIL. Låg där och liksom bara var halvdöd. Sedan tog vi oss ned för berget, hela tiden hade jag stundande vatten från någon butik i sikte. Vi kom ned och han ser på mig och undrar vad jag gjort med läpparna, de är kritvita och det ser ut som om jag har Nivea på dem. Uttorkning, med andra ord. Jag mår illa, vi kör till närmaste butik. Jag stapplar in och dricker upp en flaska vatten  innan jag ens betalat för den. Köper en flaska lemonad som jag unnar mig härnäst. Sedan åker vi hem, jag däckar på soffan innan jag vaknar och dricker ännu ett glas vatten.

Alltså, det får vara någon måtta på den här nya, aktiva fasen jag är inne i.

1200 kronor i timmen

Att det krävs så lite. Jag minns en tid då jag hade ångest och åt tabletter. Jag träffade en man och minns att jag sa till min dåvarande, inkompetenta terapeut att ångesten lugnar sig när vi är tillsammans, när jag får vila i hans närhet. Känna bevis på, ja vaddå, att jag får vara där? ett fysiskt, kännbart bevis på närhet antagligen.
Hur som helst, jag frågade “Men är det inte vanskligt, att det ska krävas en annan människa för att ge lugn?”.
Den inkompetenta terapeuten svarade “Men det fungerar ju så”.

Ett så jävla korkat svar. Som jag betalade 1200 kronor i timmen för. Rätt svar hade varit att i stunder av ångest och andra överväldigande känslor som vi inte mäktar med så är det såklart andra människors värme och hjälp som underlättar. Men i slutändan måste vi lära oss att hitta den där tryggheten inom oss själva. Och har vi den inte får vi jobba upp den.

Nå.

Han hade visserligen lite rätt. “Det fungerar ju så”. Det är halva sanningen. Som när en helt annan redaktör skriver, om samma text, att den är toppen och inte ett ord behöver ändras.
Eller när en annan redaktör på en annan tidning skriver att de är glada att jag börjat skriva för dem och att jag har “exakt rätt ton”.
Och detta gör förstås en stor skillnad.

Självklart ska vi inte ignorera andra människors påverkan på våra liv. Vänner, familj. Vi klarar oss inte utan dem. Som det där psykologiska experimentet där folk fick välja mellan att leva på en planet (typ) där invånarna var milt negativa mot en hela tiden eller en planet där invånarna ignorerade en. En majoritet valde att leva bland varelser som var tjuriga mot en framför att de aldrig pratade med en alls.

Men nog för att skrivandet är en del av min person men det är också ett yrke. Det jag skriver på uppdrag, för pengar, är inte alltid en förlängd del av mig. Jag blev glad av redaktörernas svar. Nedstämdheten lättade. Sedan gick jag och tog två (!) barre-lektioner och nu svider det i lår och rumpa. Det lättade också upp.

Mellanläge

Men varför är jag nedstämd? De senaste två veckorna har någonting hänt. Det påverkar inte hur dagen ser ut – jag försöker skriva och gå på yoga – men det påverkar hur väl jag gör det. Hur mycket jag orkar och hur mycket jag har lust.
Nedstämdhet, varken mer eller mindre. Ingen oro eller någonting alarmerande. Men någonting som är där, som tynger och trycker ned. Han märker det också. Han säger att jag är melankolisk och han vet inte vad han ska göra. Det förstår jag. Jag vet inte heller vad man gör förutom det jag redan gör: yoga, meditation, skriva som vanligt och försöka, stundtals, utröna om det finns en trigger.

Det här med att en olycka sällan kommer ensam. Kanske är det så, men jag tror också att “olyckor” blir svårare att ta om man redan är tyngd av någonting.

Till exempel så har jag haft väldigt lite jobb de senaste veckorna. Aldrig hälsosamt för en frilansare. Man slår ned på takten och om det vill sig illa så börjar man tvivla på sin förmåga, sin kunskap.
Jag får ett helt normalt, artigt mail från en redaktör som säger att min artikel visserligen är välskriven men det saknas någon mer röst så att det inte blir som en “Wikipedia-artikel, om än välskriven”. Helt normalt, inget konstigt. Men känns ändå.
Skriver på bokmanus, stryker långa paragrafer. Det funkar inte. Blir trött, oförklarligt trött, och vill bara somna på soffan med datorn på magen.

Går ut, ser att det är soligt och jag blickar mot den gröna kullen. Träffar en katt, hälsar på den givetvis. Jag är omringad av värme, lugn och förträfflighet. Jag vet detta, jag vill kunna känna det helt och fullt som jag brukar kunna.