Riddartider

Snart dags för nya Game of Thrones. Jag har redan paxat Jon Snow, hoppas ok med alla! Han ska tydligen få rätt mycket action i den här säsongen men jag väljer att skjuta den informationen på framtiden.

Go then, to Gothenburg

Är i Göteborg. Äter citrontårta. Ska presentera film. Lever drömmen.

En annan grej förresten. En viss butikskedja som skall förbli namnlös i detta inlägg stal 300 spänn från mig. Fuckerz. De vägrade erkänna ens när jag visade dem kvitto.

Jag ser därför ingen annan råd än att snatta från dem. Jag tänker bara snatta tills jag snott varor som uppgår till summan 300 kr. Jag har inget intresse av att stjäla för mer än så. Jag vill bara ha rättvisa, balans. Det är allt.

Har hittills bara lyckats sno för 45 kr men jag har tid på mig. Rättvisa har ingen deadline. Och Hainer hath fury.

Men annars är allt ok.

Zzzzzz….

Alltid ska folk komma och sno mina idéer. Att blogga/skriva under the influence of sömntabletter började jag med för flera år sen. Som trogna läsare av bloggen vet.

Jag var en pionjär inom detta område. Ingen kan säga emot.
(Och till alla er som fått sömndruckna, utflippade sms och mail genom åren: jag ber om ursäkt. Men ni vet lika väl som jag att en konstnär lider för konsten)

Limpwalkin’

Att springa mig dyngsur igår var ett genidrag ur hipstersynpunkt. Min hälsena är helt wack idag vilket gör att jag går med en nog så klädsam, lagom diskret liten haltning på högerbenet. I kombo med att jag drar skinnpajsluvan över huvud tycker jag nog att jag får till en bra Tom Cruise/MI. Och det är ju ändå alltid målet.

Jag är champagne

Någonstans vill man ju ändå vara en sån person som har ett fet svettrygg på gymmet. Idag var jag den personen. Jag var den med ett mörkblått, vått U på tröjryggen när jag klev av löpbandet och torkade mitt svettiga ansikte. Jag sprang varken snabbare eller längre än jag brukar, körde bara ett normalt löparpass, men jag inser nu att det inte hänger så mycket på det som det hänger på materialet på tröjan. Från och med nu kommer jag att springa uteslutande i melerade bomulls-t-shirts från American Apparel.

Vägde mig på Centralbadets våg förresten. Har inte vägt mig på flera år men vägde ändå några kilo mindre än jag minns. Uppfriskande! Övermodet ökade lite extra när en vän meddelar att en vän till honom frågat om jag var singel. Ha! Men, tillade min vän, det är ingen idé att fixa ihop er, det skulle vara “som att servera champagne till pytt-i-panna”.

Det får mig att längta till LA förresten. Jag saknar verkligen mitt andra egenadopterade hem. Som en familj man satt ihop på egen hand, istället för den man är född in i. Så är LA för mig och jag saknar min stad. Inte bara saknar jag värmen utan lugnet.
Lugnet? Det är ju en av världens största städer!
Just därför. Det finns ett hörn för alla. Och jag saknar lugnet. I kvarteren i Brentwood, längs stranden i Santa Monica, och på stråket där Urth Café ligger, precis under Wilshire, där solnedgången färgar hela gatan djuporange.
Kanske saknar jag det ännu mer nu eftersom jag kommit in i en bra skrivperiod, och LA har alltid varit bra för min skrivnerv. Jag kommer nog inte dit förrän i höst, men då, kära LA, ska vi rå om varandra länge.

Är det inte…?

“Men semmeldagen, den är idag va?”
“Nej, den är i februari”, svarar jag men ångrar mig genast. Vad skulle jag säga så för? Gå med lögnen istället, det här är tillfället du väntat på, den perfekt utmejslade lögnen som ger dig möjlighet att äta en semla om dagen fram till mitten av februari.

“Semmeldagen, den är idag va?”
Gud. Genialt.

Sången, skräcken – ett ögonblick ur gårdagen

Jag berättar för en dude i mustasch hur weird det är med trubadurkillar, de som tar fram en gitarr på en fest, tycker det är en skön grej. Hur det är min skräck att nån kille ska göra det på min fest, till exempel sjunga Sommaren är kort på min födelsedag.

Han flinar.
Fan, vad du är rolig säger han.

Meh, säger jag.

Det sitter två – inte en utan två – snubbar ute i vardagsrummet med en gitarr i handen. Jag vet, en inte ovanlig grej. Inte helt unikt att ställa sig obekväm till detta som icke-musicerande tjej. Jag vet. Men det händer. Där och då.

Jag går ut i köket, haffar snubben i mustasch istället. Ventilerar min olust. Han har en cigg i mungipan, flinar åt mig, frågar “men skojar du nu eller är du upprörd på riktigt?”
Jag är framför allt sjukt avtänd, skriker jag. Finns det något osexigare än killar som tar fram en gitarr?
Och han flinar vidare och nämner i förbigående att han spelar i ett band. Ett band jag faktiskt känner till dessutom.

“Men du är jävligt rolig” skockar han och glider förbi in i till vardagsrummet där den svenska trubadurtraditionen lever och frodas.

Förbjuden frukt

Åh pennan, du förbjudna redskap. Din lilla fetisch, you.

Tomma slag i luften

Nä, men är det inte bäst att bara strunta i det helt och hållet då, säger jag till terapeuten. Bara utfärda ett totalt relationsförbud helt enkelt. Alla former av relationer. Relationsförbud for life.

På förekommen jävla anledning.

Terapeuten säger att ett halvår vore bra. Bra, säger jag. BRA!

Det börjar bli en riktig följetong detta. Jag är en levande parodi och att jag ens fortsätter att skriva om detta på Jazzy är en parodi i sig. Vem tror jag att jag är, Bridget Jones?

Jag frågar terapeuten igen om han inte borde förbjuda mig att prata med folk över huvud taget egentligen. Eller i alla fall folk av motsatt kön. De närmaste tio åren. Eller okej, det närmaste halvåret då.
Halvår blir bra, säger han.
Halvår blir bra, säger jag.
Men sen blir jag osäker så vi kommer överens om mars.

Jag är en relationsfara för både mig själv och andra.

…och han kom gående över gymnastikgolvet…

Vi blev hopfösta med 7D. Dansläraren, en käck farbror i rutig skjorta nedstoppade i ett par jeans, hojtade åt oss att ställa upp oss mot väggen i gympasalen, tjejerna på ena sidan och killarna på den andra. Bugg, förklarade han, har ett enkelt grundsteg. Alla kan lära sig det. Man gör såhär bara…Högerbenet fram såhär och sen bak såhär. Kan alla prova det? Kom igen nu, det är busenkelt.

Jag stod bredvid Jennie. Hon var söt som alltid, med det svarta håret i tofs och de där långa ögonfransarna. Hon hade väl hellre sett att vi fick ha gympalektionen i dans tillsammans med 7B förstås, där gick ju Fredrik, men 7D hade ändå ett skinande äss – Thomas. Jag hade aldrig pratat med honom, vem hade det, men jag visste såklart lika väl som alla andra tjejer vem han var. Han lyssnade på hiphop (och uttalade det på engelska, som hiphap). Han hade en frisyr som David Silver i Beverly Hills 90210 och han var magisk. Så magisk att jag inte ens kunde titta på honom tvärs över rummet.

Julia och Jessica hade samma frisyr som vanligt, en knut mitt på huvudet. Det hade de alltid, tillsammans med en permanent uttråkad blick och armarna i kors över bröstet. Jag hade min svarta Musse Pigg-tröja som jag visserligen gillade men nu började ångra att jag hade valt som gympaplagg just idag. Borde kanske haft något snyggare, men inte visste jag att vi skulle ha gympa ihop med 7D heller. Jag la armarna i kors över bröstet jag också.

Högerbenet fram. Högerbenet bak.

Det är killen som ska leda, kom ihåg det. Dansfarbrorn talar högt och käckt. Damerna följer bara med när herrarna tar kommandot. Bekvämt va? Så ni gör helt enkelt såhär. Höger fram, höger bak, medan ni killar gör såhär. Nu provar vi alla igen. Så fort man har lärt sig det här grundsteget, förstår ni, så kan man lägga på en massa skojiga steg och så blir det riktigt dans av det hela.

Vi övar vårt steg tills farbrorn klappar händerna och säger att nu ska vi dansa med en partner. Det är inte så att det går ett sus genom gympasalen men någonting händer. Luften fryser till lite, stannar upp och stämningen blir lätt nervös. Blickar i golvet, armar över brösten, hjärtan som dunkar flyende men ingen som låtsas om det. Alla står frusna vid väggen istället.

Okej, killar, bjud upp en dam nu, säger farbrorn.

Ingen rör på sig. Ingen säger något. Ingen gör något. Alla i rummet har fryst fast i en armarna över bröstet och blicken ned i marken-pose.

Välj en bara och bjud upp, säger farbrorn och skockar. De bits säkert inte. Han skrattar till och jag tänker att han gör allting fel, han får inte säga mer nu.

Ingen rör sig förutom några av killarna som skruvar lite besvärat på sig. De har den där vad fan ska man göra det här för-minen. Farbrorn känner det men han fattar inte vad han ska göra. Kom igen nu grabbar, så farligt är det inte, säger han. Bjud upp nån söt tjej nu bara.

Han gör det bara värre, tänker jag. Han gör det bara värre. Snart kommer någon vända på klacken och bara gå. Då kommer de andra följa med, säkert. Då kommer salen bli helt tomt och det blir pinsamt och synd om farbrorn också.

Farbrorn vet inte vad han ska göra, han skrattar till, skakar lite på huvudet som för att visa att killarna är lite fåniga. Att de inte har något att vara rädda för. Men de har de ju såklart. Allting står på spel här. Precis allting. Allas blickar och hörsel är upphöjda till hyperkänslighet. Minsta tecken nu kommer tolkas i all oändlighet, det är klart det finns anledning att vara rädd. Jag kommer inte att bli uppbjuden alls, det är min rädsla. Att jag inte kan ta ett enkelt buggsteg, att jag bara snubblar och är klumpig har jag inte ens plats i bröstet att vara rädd för, hela rädslan är att jag ska bli vald sist eller inte alls, få låtsas som att det ändå inte gör något eller spelar nån roll. Men det är ingen som rör sig, ingen som bjuder upp.

Då händer något. Någonting helt fantastiskt.

En person sliter sig från killgänget som står upptryckta mot ribbstolarna längs väggen. En person som bryter hela tystnaden, hela rädslan, hela den frusna stämningen. Hela gympasalen tar verklige ett andetag som om gympasalen var en enda stor lunga.

Jag ser i ögonvrån att det är Thomas. Han går tvärs över gympasalen som om det var en helt vanlig gympalektion. Som om det inte spelade någon roll, som om han inte hade allas ögon på sig. Han går ensam tvärs över salen och han går mot Jennie.

Det är inget konstigt, Jennie är verkligen sötast av alla. Hon är smal och har stora, bruna ögon. Det är inte alltid lätt att vara hennes kompis. Vid tillfällen som det här, till exempel. När man står precis bredvid.

Och jag ser honom komma, och jag ser honom sträcka ut en hand. Handen är till mig, han frågar mig, inför en hel gympasal full med 7C och 7D och käcka farbrorn och vår gympalärare Micke och allas, allas blickar. Jag har min Musse Pigg-tröja och Jennie står bredvid och han ser ut som David Silver och han frågar mig.

Som i trans fast med ett hyperaktivt hjärta tar jag hand hand och vi går ut till mitten av gympasalen. Där står vi och håller varann i händerna medan någon annan kille går förbi, från ribbstolarna på ena väggen fram till tjejerna som står mot den andra.

Snart är hela salen full med nervösa par som håller varandra i händerna och oroar sig för att händerna ska bli svettiga. Jag ser dem inte, jag tänker inte ens på hur mitt steg funkar. Jag kan inte tänka på någonting annat än handen, frågan, jag.

Och då går det upp för mig, för första gången, att jag inte alltid kommer att väljas sist.