I didn’t know I was looking for riddare/asagud until I found you

Jahapp. Då sitter man här igen då och känner tomheten som bara sista avsnittet av en säsong av en älskad teve-serie kan lämna.

Game of Thrones, alltså. Ja, jag är lika förvånad som ni.  Riddare, narrar, korpar och hela den grejen. Inte trodde man väl att man skulle falla för sånt tjafs. Men nu sitter jag här och funderar på vem jag allra mest vill ha som wallpaper på datorn – Rob Stark eller Jon Snow.

Efter den DRABBANDE kärleken jag helt oväntat kände till Thor och hans bringa efter att ha sett filmen, och efter denna DRABBANDE kärlek jag nu känner till dessa två ädla riddargossar är jag skakad. Mitt inre är i uppror. Vem är jag egentligen? I didn’t know I was looking for riddare/asagud utnil I found you. Är jag en sån som gillar scifi nu helt plötsligt? Jag har svårt att förlika mig med den tanken. Jag hade hellre stannat kvar i garderoben men här är vi nu. Jag är kär i två riddare och en asagud.

Är vi någonsin de personer vi tror att vi är? Jag bookmarkar sidan med Game of Thrones-släktträd och laddar ned bilder på riddare. Vem är jag egentligen? Lär man någonsin känna sig själv ordentligt?

Och nu, efter det OMSKAKANDE sista avsnittet av säsongen så känner jag återigen den där oroliga känslan. Den där osäkerheten, som efter en bra säsong av 24. Kommer vi ses igen? Kommer vi göra varandra besvikna eller vågar man hoppas…?
Jag har blivit sviken förr. Men alltid vågat älska igen. Ta klivet ut och se första avsnittet av en teve-serie igen och låta sig falla hejdlöst. Det brukar röra sig om annat. Om smarta dramer, sofistikerade amerikanska komedier (nej, det är ingen motsägelse). Sällan serier som involverar dvärgar och riddarzombies. Men här är jag nu och vem kan döma mig? Allt jag gjorde var att bli kär. Jag valde aldrig detta. Men det är den jag är.

Bilden av vilden

Dags att ta bladet från munnen och erkänna att jag tittar på Game of Thrones. Jag följer det. Ja, det är medeltiden och folk talar konstigt och har dålig hygien men jag ser den ändå med stor behållning.

Framför allt är jag road av bilden av vilden.

Som gammal socialantropolog är man ju extra intresserad av otämjda folkslag. Dock fick vi lära oss att det inte finns något som heter “naturfolk”, eller folk som liksom lever “närmare naturen”, eller ens “ocivilicerat”. De har bara andra former av civilisationer.

Må så vara, men inte förr i tiden. Då fanns det vildar minsann. Boy, fanns det vildar. Drogo och hans sköna krigargäng bemästrar elden, är rädda för vatten, idkar samlag på djuriska sätt, äter råa djurhjärtan och brölar ut i luften.

Nu ska vi inte dra förhastade rasistslutsatser eftersom mycket av det vi skulle kunna kalla primitivt också hittas hos det utvecklade, härskande, vita folket. Också de tror på “varelser i skogen” (vildarna tror på drakar, de vita tror på jättar), beter sig djuriskt och brölar. Också de tycker att en kamp på liv och död är bra underhållning, de föredrar en kamp med svärd och vildarna föredrar en kamp med spjut men båda slåss till en dör och det ses som vanligt lördagsnöje, ungefär som Så ska det låta.

Men vilden vinner ändå, han är ädel i all sin enkelhet. Han brölar och slår sig för bröstet men är alltid rak och ärlig med vad han vill ha. Blond prinsessa. Vill ha. Han fintar inte, och trixar. Han brölar och tar. Någonstans kan jag uppskatta hans raka och ärliga stil.

Klassresan del 5

Är inne på Svenskt tenn och känner någon slags skam och en hemlig förhoppning över att ingen jag känner ska se mig där. Så många år, så många timmar och minuter jag spenderat på att hata stället och allt det står för. Borgerligheten, självgodheten, det certifierade Goda Svenska Smaken.
Nu står jag här, håller i en kruka för 850 spänn och tänker återigen på mor och far och deras pensioner. Är det vulgärt av mig, svekfullt till och med, att köpa denna dyra kruka? Borde jag skämmas? Tänker att jag borde ge mamma pengarna istället. “Här, köp dig nåt fint!”.

Utanför står en Unicef-värvare och en tiggare som tagit av sig skorna. Är de statister? Del av ett socialt experiment? Varför har de annars placerat sig precis utanför stans kanske dyraste butik, i sin genre.

Jag tänker, som jag brukar, att barnbarnen kan ärva krukan och att saker från Svenskt tenn alltid går att sälja vidare för typ inköpspriset.
Men vem försöker jag lura? Jag har inga barn, kommer knappast att få barnbarn. Vem skulle ärva krukan – mitt gudbarn Gabriel? Förvisso, men hey, är det skäl nog att köpa den? Ingen kommer ärva mig. Så är det. Mina grejor kommer att efterskänkas till någon form av välgörenhet. Så det jag köper är för min egen skull. Saker jag vill omge mig med innan de sedan skänks bort.

Så jag köper krukan. Betalar obegripliga 850 spänn. Sväljer hårt och försöker att inte tänka på mormors pension på 8000 spänn. Hur kommer man ifrån den känslan?
Eller, ännu viktigare – vill man det?

Surrealism

Surrealistisk grej.
Somnar. Vaknar, i vanlig ordning, mitt i natten av att folk står på min gata och skriker. Stojar och har sig.
Jag vaknar, är mitt inne i någon slags sömndvala, hör någon snubbe säga “…å Fritzls fru bah Josef, har du slä(c)kt i källaren?”.

Jag somnar om.

Åh nej…

Succélivet

…lunkar på som vanligt annars. Jag har fått sommarjobb. Det bästa sommarjobbet. Bästa. Jag ska ta första steget in i den lilla värld vi kallar “tv-världen”.

Det var inte länge sedan jag skickade mail till alla prouktionsbolag jag kunde komma på och bad att få jobba för minimilön, om jag bara fick var med och casta deltagare till realitysåpor. Det är en av flera drömmar jag har. Den andra är att göra reseprogram.

Men alla sa “Har du ingen tidigare erfarenhet så är det kört”. Tack och hej.
Men nu har jag fått ett fantastiskt sommarjobb på ett tv-produktionsbolag, entry level som researcher, vilket betyder erfarenhet. En fot inne och allt det där. Plus fun, fun, fun!

Jag är nöjd. Glad. Börjar 11 juli så innan dess säger jag “Ring inte mig, jag ringer dig” för mellan typ 1 juli till 11 juli har jag semester. Detta exotiska och obegripliga ord, för en frilansare. Men man ska ju ha semester, säger de. Vila upp sig, ladda batterierna. Skaffa perspektiv och landa. Landa i sig själv.

Sen ska jag vara reseacher. Som i förlängningen är ett steg närmare drömmen.

Den här tiden…

…för fyra år sedan trodde man inte att man skulle kunna leva normalt någonsin igen. Eller jo, det trodde jag, men jag tänkte att det skulle ta flera, flera år. Fem, tio, femton.

Och det kanske stämmer.

Jag har väl levt okej på senare år, även om jag ibland ser en bekant profil eller siluett och börjar gråta. Det hände bara härom veckan, jag var på ICA och handlade stressigt ihop en stressig middag. Såg en man som hade pappas gubbfigur med mage och allt och jag började gråta. Ställde mig vid hyllan med städprylar, satte på mig solglasögonen och stod där och samlade mig ett tag.

Men äsch, det där är ingenting. Förut hände det ju flera gånger om dagen. Sen någon gång om dagen. Sen ett par gånger i veckan.
Så det där är ingenting.

Det var ju inte bara sorgen, skräcken, förvirringen. Det var ju ensamheten också. Och samboskapet som övergick till ensamboende i samma veva. Allt det där hänger ihop, och då var det bara en stor bubbla av förtvivlan.

Jag trodde inte då att jag skulle kunna sitta här, såhär i midsommartider, och till exempel glädjas åt att jag fått ett skönt sommarjobb. Glädjas!
Men det gör jag.
Det blir bättre. Det blir alltid bättre.
Till slut.

Glad midsommar.

Sälj-sälj

Går in i skum sängaffär.
Går ut ur skum sängaffär.
Stoppas av leende expedit med vita tänder och fult hår.
“Heeeej, vad kan jag hjälpa dig med”
“Tack jag tittar bara lite”
“Nåt särskilt du är ute efter?”
“Nej…”
“Påslakan, örngott…vi har jättemycket fint från Kenzo Home, känner du till dem?”
“Jag var på jakt efter något mörkrosa…men jag hittade inget så…”
“Mmmmm…..kollade du där borta?”
“Ja…”
“För den här [tar upp randigt påslakanset från Sonia Rykiel i brunt, vitt, gult, svart och rosa] tar ju upp rosa, här har du ju den färgen…”
“Jo men jag var ute efter helfärgat så…”
“Mmmm….den här tar ju upp om man har annat i samma…”
“Jag har inte riktigt den stilen hemma..”
“Mmmmm…man kan ju ha fler stilar, vet du”

Min egen version av ginseng

När jag är skitstressad över deadlines och sånt, och har så mycket att göra att jag glömmer att äta lunch, ja då köper jag alltid skor för två tuss i en liten butik och sen är jag pepp igen.

Besvikelsen

Bachelorettefinalen igår. Besvikelsen. Den iskalla obehagliga överraskningen (jag hoppade i soffan som om jag stuckit mig på en nål). Det var Bobby-gate all over again.

Ni minns väl Bobby i Mammas pojkar? Klart ni gör, hur kan man glömma? Han som valde mellan den härliga, kurviga underdog-en Jane Timglas och den aspirerande Stureplansbruden Julia och valde Julia eftersom han ville leva ett liv i glamour. Helt fel, helt fel. Helt uppåt väggarna fel. Inte nog med att Julia dissade honom direkt efteråt (hon träffade andra på samma gång, något hon “glömt” tala om för Bobby), hennes påklistrade Stureplanssnobberi visade sig bara vara en pose…

Igår hände samma sak igen. Samma tragedi utspelade sig framför mina ögon. Frida, som enligt föräldrarna tidigare valt killar mest på utseendet, valde Christian, som idag bloggar på Finest och visar bilder på sig själv festandes, båtåkandes, chillandes och poserandes. Hon valde alltså bort SuperSeb som vuxit sig enorm i allas ögon tack vare sin hemmasnickrande Paolo Coelho-doftande livsfilosofi, sin ärliga glädje och spontanitet. Varför? Jo, för att hon ville ha ett liv i glamour och en snygg snubbe (snygg i det här fallet likamed reklamare med hästsvans).

Fick hon det? Nej. Det stod naturligtvis klart för alla i sofforna hemma att det inte skulle gå vägen. Christian har visat föga entusiasm för ett liv i tvåsamhet. Och i “Vad hände sen”-filmen som snabbt langades upp på treans hemsida framträdde en sliten, trashig och något svennifierad Frida och berättade att det inte höll mellan dem. De hade “mycket att göra” när de kom tillbaka till Stockholm, magin från Cypern fanns inte kvar och “det kändes inte lika bra”.

Det trista med detta är att Fridas val nu banar vägen för så många olyckliga val i kärleksteve framöver. Att vi förväntar oss en “Vad hände sen” direkt efter programmet ger inte utrymme för att tänka “de är säkert lyckliga nu”, utan vi vill få svar direkt på frågan och i de allra flesta fall är svaret “nej, det är de inte. Inspelningen tog liksom bara 2 1/2 vecka, och under den tiden fick de resa till Dubai, bo på flotta hotell och sova i tält i öknen. Det blir lite skillnad sen när de kommer hem igen”.

Dock finns en poäng med att kolla sista avsnittet, och i synnerhet de sista minuterna när Frida deklarerar sin kärlek till Christian med fuldumpar Sebastian. För det första är klippningen genialisk. Eller retsam och ful, vilket man vill. Därav soffhoppet. För det andra syns en skön person i bakgrunden mitt i det kritiska “…och det är inte du”-ögonblicket som helt förstör stämningen. Antingen säger det något om produktionen eller så är det bara en fet metafor för kärlek framför kameran – verkligheten ska alltid komma in och störa, förr eller senare.