Snart

Det är soligt, säger Roni, min bästis i LA. Packa lätt. Kanske en sweater till kvällen bara. Ska jag ta med mig löpardojorna eller är det bara för optimistiskt? Jag har inte sprungit en enda gång den här sidan av sommaren. Verkligheter har kommit i vägen. Kollapser på olika sätt. Hinder och utmattningar. Har någon någonsin kartlagt hur många olika sorters utmattningar det finns?
För mig finns det i alla fall alltid en medicin som fungerar och det är att åka till Los Angeles. Mina stråk, mina kvarter, den första tuggan på churrosen på Disneyland. If all else fails, go to Wales. Så sa den där professorn på engelska institutionen, han som skojade om “I’ll have a whiskey and do you have any juice/use for my wife?”. Det stämmer inte i mitt fall, if all else fails go directly to LA, don’t even think about it twice.

Jag har i och för sig aldrig varit i Wales.

Under en annan himmel

Tänker mycket på min begravning. Drömmer till och med om den. Har av någon anledning sovit på soffan och inte i sängen de senaste nätterna. Då kan det hända att jag någonstans mitt emellan sömn och verklighet känner det varma, mjuka mot ryggen och först tänker att det är så fint att sova bredvid någon man tycker om och sedan, när det går upp för mig att det inte är så det ligger till så sköljer en känsla av instängdhet och sorg över mig. Här ligger jag i min kista. Ska den vara öppen? Nä, antagligen stängd. Med något inramat foto på locket, som på mormors begravning. En påminnelse om ett flyktigt ögonblick som en gång var. En bråkdels sekund som kameran fångade och där känslan varar för evigt.
Kommer det att skrivas någon runa? I så fall av vem? När man bläddrar bland runorna (och det gjorde jag senast igår) så verkar de ofta skrivas av folk i periferin, som jobbkollegor eller handbollstränare. Är det för att de har distansen att se ett liv bland andra liv, inte ett liv som inte är som andra liv?
Jag bör bränna upp mina gamla dagböcker naturligtvis. Men några av dem har faktiskt varit riktigt inspirerande att läsa och en hel del gamla dagboksanteckningar kom med i Inte helt hundra. Stycket där jag försöker springa tills jag stupar och “äta nyttigt”, vilket jag tolkar som att steka saker som heter “grytbitar” innan jag fattar att de heter det just för att man ska ha dem i grytor och låta dem koka i flera timmar.
Jag vill inte ha några sår eller ärr. Jag vill heller inte dö av någon långt utdragen sjukdom, då ligger det mig mycket närmare till hand att svälja en näve piller istället. Och begravningen hoppas jag blir spektakulär. Inte glad, inte “gråt inte för mig, jag har det bra nu” utan precis tvärtom. Feelbad som om Michael Haneke hade regisserat den, helst. Inte helt fräscht att hyra gråterskor men jag skulle gärna ha med några katolska inslag av den mer teatraliska sorten. Jag vill ha utsläppt hår så att det ser ut som om jag flyter i vatten. Jag vill vara Ofelia där i kistan, drunknad av både vatten och olycka. Jag kan tänka mig att jag skulle fylla några rader i kyrkan ändå. Sen skulle det bli kyrkokaffe och då skulle jag ju gärna se att man höll spontana tal. Drog sin bästa Hainer-story på amerikanskt manér. Några från gymnasiet skulle kunna berätta om hur jag startade vattenpistolskriget mellan SAM-arna och ekonomerna. Någon annan om hur jag älskade att spela spel men hatade att förlora. Sen skulle tårtan ätas, kaffet drickas och så skulle livet gå vidare. Det är det trista. Att allting går vidare, till och med döden.

Pity the skagenröra

All over the place, dude/So hot right now

“…this town doesn’t look good in snow…”

Och snart är jag där. I mitt parallella liv, där jag är en storögd katt bland alla underbara hermeliner. Där ingenting är konstig, allra minst jag. Jag är minst konstig av allt och det är en underbar känsla.
Där tidningskioskägaren Al kallar mig “kid” och där tanten i Bob’s Donuts-ståndet alltid är härligt tjurig fastän solen skiner och donuten är nybakad.
Jag ska skriva, är det tänkt, om Jim och hans tvåeggade talang. Och om hans pappa som har en sällsam förmåga att omstrukturera minnen, ändra dem, så att de alltid passar nuet.
Sen ska jag träffa min kompis som är gammal världsmästare i luftgitarr och förhoppningsvis också besöka trollkarlarna i The Magic Castle.
Någonstans är jag redan där. I mitt hjärta är jag redan på väg.

USP

Ska det pratas kropp, naket och sexualmoral ringer man mig. Det har Metro och Kino gjort i alla fall.

Om jag finge vara

Börjar Alexa Chung-a mig nu. Eller om det är Scarlett-ifieringen med Lost in Translation i konstant och ständigt minne. Någonting är det i alla fall, till och med frisören sa det. Nu berodde det väl säkert på att jag tagit med bilder på både Chung och Johansson dit förut och generat bett dem göra sitt bästa. Gör om mig. Gör om utsidan så kanske insidan också hänger på.
Äh, vad är det för fel på insidan?
Den passar inte längre. Ungefär som de svarta manchesterbyxorna jag precis till lika delar sorg och förvåning tvingats skänka till Stadsmissionen eftersom de är för stora. För stora! Ja, de passar inte längre, jag kan inte ens försöka hävda att de är “baggy”. De är helt enkelt fel storlek nu. Lite så känns själen och personligheten också, Jag har vuxit ifrån dem båda.

Strange fiction

Jag umgås mest med fiktiva människor just nu. Största delen av dagen hänger jag med dem. De påhittade, vars öden ligger i mina och andras händer. Jag har dem i väskan, i datorn och i huvudet.
Jim, min alldeles egna hjälte, som fötts i mitt huvud, mitt hjärta och som nu börjar teckna sig klarare och klarare. Jag önskar att jag kunde ge honom allt, ge honom total lycka utan motgångar. Jag önskar att jag kunde skydda honom från allt ont, från all hjärtesorg och från livets alla kamper. Men det går inte. Jag kan inte det. Men jag kan ge honom kärlek, det är allt jag kan erbjuda honom.
I min väska och vid mitt nattduksbord bär jag också Garps värld. John Irvings gamla 80-talsroman som jag läser av ett alldeles speciellt, hemligt skäl (soon everything will be revealed) och som jag känner ett starkt band till. Inte bara för att det var en av de första “vuxenböcker” jag läste, en av de första “vuxenfilmer” jag såg men också för att Garps mamma också försöker att skydda honom mot livets allt men det går ju inte. Det går ju inte. Och hur mycket hans mamma än berättar, guidar och leder, och hur mycket hon än bäddar för honom så är det ju så att ingenting lär man sig om man inte erfar det. Mitt hjärta blöder lite också för Garp, och alla oss andra som måste leva för att leva.

Under en annan himmel

Lyssnar på REM ikväll, började med Automatic och har betat mig igenom alla fram till Around the Sun som jag lyssnar på just nu. It’s easier to leave than to be left behind sjunger Michael Stipe. Jag har lyssnat på den några gånger under någon mellanlandning på väg till LA. Leaving New York’s never easy.

De är väl min musikaliska motsvarighet till “comfort food”. Alltid smakar de likadant, ständigt marinerade i 90-talet då saker var lätta. Det spelar egentligen ingen roll om jag lyssnar på 80-talsskivorna eller 00-talsskivorna. De har ändå samma krydda av band-t-shirts, Adidas-skor och DIY-anda. Mitt 90-tal. Då jag skrev patetiska och riktigt jobbiga brev hem till mamma från Californien och beskrev låtarna på den då helt nysläppta Monster in i minsta detalj. Det är ju inte ens en jättebra platta. Men den kom då, jag gick till skivaffären och den där rödhåriga killen tog betalt och sa något om att REM var ju suveräna och att jag nog skulle gilla skivan och även om min värdmamma var med (jag fick skivan i julklapp) så märkte hon också att rödhåriga killen som kan ha hetat Rob verkade intresserad av mig och nästa gång jag stod och bläddrade bland skivorna (det hände ofta) frågade han om vi skulle på bio.

Detta är smaken av REM. Sol, Californien, ett evigt bläddrande av skivor (det klickande ljudet av cd-skivor som faller mot varandra som dominobrickor) och en känsla av att snart är tiden slut, snart är det här över, men det är just nu i alla fall. Just nu är jag californisk och just nu fattar jag varenda grej Michael Stipe sjunger om och just nu är jag på date med en rödhårig kille som jobbar i skivaffär och jag vet, jag fattar, att det är på låtsas för egentligen är jag svensk och bor hemma hos mamma och är orolig för framtiden men bara inte idag, bara inte nu.

Stop, Hainer time!