Beslut

Har aldrig känt mig som så mycket författare som nu då jag beslutat mig för att stryka 2/3 av det jag redan skrivit och börja om på nytt.
Så måste det bli. Någonting med texten har skavt och nu när beslutet att börja på ny kula har fattats så har jag mer energi och ser fram emot att skriva det och allt det där som tyder på att det är rätt beslut.
Mer tid, svett, tårar och allt det där men vad kan jag göra, jag är inte nöjd.
Jävla åsna.

Försommar

Solljus mellan grenarna och löven som kittlar näsan, kittlar kinden. Jag känner att det bränner men jag ligger kvar. Vill inte flytta mig, inte ens en enda millimeter.
Då och då kommer en vind som kylen benen, kyler de bara fötterna i gräset, smeker håret. Tjejerna bredvid, de som har möhippa, börjar fnittra mer och prata högre. De är glada och spelar dålig musik medan de leker lekar och dricker champagne. Jag vill inte flytta mig en enda millimeter. Jag vill ligga kvar under den stora almen hela dagen, kisa genom solglasögonen och genom grenarna och löven. Bosätta mig på filten. Och så blir det också. Timmarna går, vindpustarna blir fler och lite kyligare men solen stannar kvar, säger att vi inte behöver skynda oss. Att filten är vårt hem ett litet tag till.
De färska bullarna hinner bli solvarma och perfekt kladdiga innan vi äter dem. Killarna som kastar frisbee hinner kasta klart och juicen drickas upp innan vi skakar filten och går.
Försommar, tänker jag. Hoppas att det här bara är en försommar. En föraning om den riktiga sommaren. Den som vilar runt hörnet och som menar allvar, helt utan försiktiga vindar, utan bara sol.

Tankar på morgonen

Fick jag en son skulle han heta Rainer Hainer.

Där kon klämmer

Åkte till Värmdö för att se på kosläpp. Sånt man gör när man är äkta betongbarn. Man går runt på en gård och äter hamburgare, kanske gjorda på förra årets huvudrollsinnehavare, och så tittar man kalvar som ystert hoppar runt i grönska för första gången i sitt liv. Och man tänker att det finns något rakt och ärligt över att sälja hamburgare just denna dag, bland barn och vuxna som gör festivalstämning tillsammans. Det är vad det är. Och så köper man tre liter must från något lokalt musteri och tänker på ordet “yster” och hur det bara används i förhållande till kor och sedan åker man hem, lägger sig på sängen och känner sig existentiell.

Behaviourism

Ett av engelskans vackraste ord är “behaviourism”. Inte så mycket meningen bakom ordet kanske men hur det ligger i munnen. Särskilt vackert är det förstås när någon Oxfordmänniska uttalar det på en videolektion från Universitetet. Det är sånt jag ägnar tid åt numera. Jag är student på distans. Dels för att jag måste börja förbereda mig för att bli gammal. Snart slutar väl telefonen ringa, tänker jag, och då är det ju bra att ha en alternativ karriär att falla tillbaka på. Och dels vill jag ha ett diplom från Oxford, om än från distansstudier. Jag har en bra plats i köket där det kan få hänga.
Så nu lyssnar jag på när en Oxford scholar pratar om behaviourism, tänker på Pet Shop Boys-albumet Behaviour, tar anteckningar och känner mig som 25.

Inga uppdateringar är bra uppdateringar

Äter kavring, pluggar psykologi på distans (Oxford!) och går på releasefest. Livet flyter på med andra ord. Allt och inget händer, dagarna går och plötsligt är det fredag och jag har inte haft ångest på hela dagen. Är det vädret? Är det sysslorna? Eller är det helt enkelt jag.
Det är du, säger terapeuten. Jag vet inte om jag tror honom.
Så du tror att ångest bara dyker upp och sedan försvinner, som en förkylning?

Frågan

Hej Caroline!

Läste ut din bok Inte helt hundra på några timmar igår. Omtumlande och ett slags uppvaknande. Framför allt bra!
Gissar att du fått denna frågan förut men har du hört av killarna du skriver om? Och hur mår du nu, känner du dig starkare vad gäller relationer och kärlek? Känner igen mig grymt mycket i dig. Tack för läsningen!

Maria

Hej Maria!

Tack snälla du för detta, det gör mig väldigt glad att du gillar min bok. Det stämmer att jag brukar få frågan om killarna från bekymrade läsare och jag blir lika rörd varje gång. Konstigt nog har ingen av dem hört av sig men det är nog bara en tidsfråga. Jag väntar mig hatmail varje dag, den känslan har inte släppt. Däremot är jag kompis med några av killarna; Jonas, Rockkillen och Aris. De har accepterat att bara för att det inte gick att ha en kärleksrelation betyder inte att vi inte kan ha en annan relation. I de fallen har det funkat bra. Och de har också accepterat att det finns två sidor av alla historier och Inte helt hundra är min version. De är bra killar och mitt liv skulle se annorlunda ut utan dem.
Din andra fråga är svårare att svara på. Ja, på det stora hela känner jag mig starkare och säkrare men vissa grundkänslor – år av terapi har lärt mig detta – får man helt enkelt lära sig att leva med snarare än bota. Jag kommer alltid att vara känslig, ha hjärtat utanpå kroppen, oroa mig och annat som hör min person till. Men betyder det att jag inte kan ha ett fungerande förhållande? Nej, inte alls. Jag är en annan person idag. En person som fortfarande gråter mycket, en person som får ångestattacker, en person som tar åt sig men också en person som accepterar. Och som samtidigt också kan finna glädje och kärlek i andra och försvinna upp i lycka en stund.

Andra sidan

Nämen hörrni, om man skulle kosta på sig lite lycka också? Omfamna det här med att det visserligen inte är vår i luften men i alla fall ljust. I alla möjliga bemärkelser. Min ångest har lättat. Jag trodde inte att den skulle göra det. Nu vill jag bara för all framtid minnas att livet också kan vara såhär. Ljusare.
Jag vill komma ihåg detta.
Jag vill kunna ta fram detta.
Jag vill kunna behålla detta.

Tunnelbanan

Satt på tunnelbanan då ett gäng glada möhippetjejer kom in. Vanligtvis är ju sånt bara jobbigt men någonting med den här blivande bruden gjorde mig på gott humör. Hon hade ett block i handen och frågade resenärer om äktenskapsråd. “Hur får man ett långt och lyckligt äktenskap?”.
“Prata med varandra”, sa någon och hon skrev upp det i blocket.
“Ärlighet”, sa någon annan. Detta antecknades.
“Frukost på sängen”, skrek jag på förekommen anledning och insåg att det var sant. Det ligger mycket ömhet bakom ett rostat bröd ibland.
“Och att det ska vara helt hundra, va?”, svarade den glada tjejen med de röda läpparna och jag log brett.