Alert

Världens kortaste inlägg: har bränt fingrarna och kan bara skriva med ena ringfingret. Återkommer.

Fact fiction

Skillnaden mellan att skriva en skönlitterär roman och en faktabok är att man blir mer nervös. Det finns mer att attackera mig för. Om någon inte gillar en kille som kan härma en åsna som jag hittat på så är det en sak. Att säga att jag har fel, resonerar fel, drar fel slutsatser, inte ska uttala mig, inte har all fakta är en annan.
Lyckligtvis har ingen sagt så. Än. Men jag väntar bara på det.

Beskrev detta igår för en skrivande vän som håller på med sin första roman. Om hur den skönlitterära skrivprocessen är personlig, handlar om att fantisera, leva sig in, leva med och så vidare. Att skriva en faktabok är att lajva forskare och att aktivera de slumrande hjärncellerna som måste drillas i att agera analytiskt.

Nu är det så den tiden i processen där man ska intervjuas och berätta om verket. Det är en lika delar spännande och rolig tid som det är en utmattande tid. Det viktigaste för mig under den här tiden är att jag själv får formulera vad boken handlar om. Åsneprinsen handlar förvisso om en kille som kan härma en åsna men den handlar också om vad som händer när man inte vågar fatta beslut. När man ser beslutsfattande som att välja bort någonting, istället för att välja någonting.

Så vad handlar MVKFM om? Ja, precis. Det är det som ska formuleras nu, av mig och för mig. Det som får stå som en försvarande sköld när kritiken kommer. Vilket den gör, såklart.

Men fram tills dess: intervjuer. En om dagen denna vecka och lite spiller över i nästa. Sedan är den perioden över och man går in i nästa: tomheten.

The way you hate me is better than loving

London är som Paris för mig i det att ibland är det kallt, stängt och smutsigt. Andra gånger som att stiga in i ett vykort: varmt, vackert och en enda lång dans.
Det här Londonbesöket var av den senare sorten: en enda lång promenad längs vackra längor av hus där Mary Poppins och Paddington bor, där man äter toast med marmelad och kyrkklockorna ringer i en melodi.
Däremot glömde jag att ta med laddaren till datorn vilket gjorde min datortid begränsad. Kanske lika bra…även om det innebär att jag får jobba dubbelt så mycket i helgen med artiklar som ska skrivas klart. Nåväl, nåväl. Kanske hade jag ändå inte hunnit skriva så mycket som jag hade hoppats eller planerat även om datorn varit fulladdad hela tiden. Jag kryssade mellan intervjuer, jobbmöten (ja, faktiskt) och långa, ensamma promenader där jag knäppte rockknapparna och lekte infödd Londonbo. Hur skulle det vara att växa upp i denna stad?
Jag såg många hemlösa, en annan slags hemlöshet än här även om all hemlöshet i grunden är densamma. En mer smutsig, drogad hemlöshet med ögon som tappat hopp och munnar som tappat tänder. Var gick det fel? Vad hände? Alla dessa blickar som en gång i tiden var unga, som satt på ett barn. Jag vet att det är banalt att tänka så men jag kommer inte ifrån det. När händer det, när kommer steget som går utför stupet? Jag såg två damer, gråhåriga och i sextioårsåldern. Nästan mammas ålder. De satt tätt tillsammans i varsin sovsäck vid ett brofäste. De såg ut att ha känt varandra länge, varför kan jag inte säga. Jag kom på mig själv med att tänka att det var bra att de höll ihop och att jag hoppades att de var trygga, i den mån man ens kan vara trygg i en sådan situation. Jag kom på mig själv med att tänka att jag fattar högerrösterna, de som resonerar som så att “vi kan inte ens ta hand om våra egna hur ska vi då kunna…och så vidare.”
Jag kände mig dum när jag passerade dem med shoppingpåsar i handen.
Livet, livet. Herregud livet.
Jag kom hem igår, åkte direkt till Tv4 och spelade in en intervju som ska sändas i veckan. Jag vet inte när. Jag åkte hem, sov och gick upp tidigt för att äta frukost med en vän. Den här känslan av tid som står på paus. Middag med A som beskrev en vän till honom som “rar”. Han sa “Det är inte många jag kan kalla rara, helt och fullt men hon är en av dem. Hon är rar.”
Jag frågade om jag är rar och han funderade, sa ja och sedan nej. Ja, i betydelsen att du är snäll och vill folk väl men samtidigt nej, du är hårdare.

Olika ljud

Jag läser in ljudboksversionen till nya boken. Man sitter i en liten studio som snabbt blir kvav eftersom den är tät. Där sitter man och svettas, koncentrerar sig på varenda stavelse och ord. Man får inte staka sig eller sluddra, då avbryter teknikern och man får börja om igen.
Jag gillar i och för sig utmaningen men efter ett tretimmarspass är man rätt så mör.

Nu har jag läst in under två sådana pass, det sista är i morgon. Jag går därifrån med lätt huvudvärk och en trötthet som sätter sig i både huvudet och bakom ögonen. Jag gissar att det är en kombination av den kvava luften inne i den lilla studion och den kraftiga fokusen.

Jag ogillar att jag låter Dramaten-muppig när jag läser, en slags märklig onaturlig intonation. Men dels är det svårt att låta naturlig när man ska artikulera alla ord, man låter som om man är med i en film från 30-talet. Dels är det också lite så man läser ljudbok, det ska vara en sån där behaglig radioröst som man kan köra bil till eller somna till på tåget.

Men ändå. Idag är jag helt slö efter mitt pass. Men så sprang jag på möten och skrev artiklar innan jag hoppade in i studion också. Det får väl räknas det med.

Vart var jag nu igen…

En journalist som intervjuat mig inför dickpicsboken säger att det blev bråk på redaktionen. Någon manlig kollega i staben hade tagit åt sig och vägrat publicera intervjun i vilken jag säger ungefär som så att ja, det finns kvinnor som tycker att det är obehagligt att få bilder av erigerade kön från hyfsat obekanta män. Inte första gången, vänner har också blivit arga och upprörda. Tyckt att det är smörja, att jag gör höna av en fjäder etc. Det är väl bara att deleta? Och förresten är det knappast så vanligt, jag har till exempel aldrig fått någon bild.

Men här är det roliga: ingen av dem har läst boken. Nej, inte manliga redaktionskollegan heller. Inte vännerna. Boken finns ännu inte, den trycks i detta nu.

Ja, alltså, jag hoppas att jag hinner bli immun tills den kommer ut. Mot förhastade åsikter, mot “men är det inte så att…” utan att ha läst den och så vidare. Men tvivlar när jag får ett mail från en gammal klasskompis jag knappt har kontakt med som skriver att hen sett vad jag skriver på och meddelar att det är tråkigt att jag blivit “batikvänster” och “manshatare” och att hen tar bort mig som vän på FB nu.

Igen: Hen har inte läst boken. Det har i stort sett ingen, förutom jag och min redaktör.

Ett eko från det undermedvetna

Drömde ytterligare en variant på pappadrömmen som jag drömt regelbundet i tio års tid nu, sedan han dog. Den som alltid handlar om att han ska iväg på något helt omöjligt uppdrag som alla, inklusive han själv, vet kommer att sluta dåligt. Som att dyka ned till “havets botten” utan dykarutrustning eller något annat idiotiskt. Jag gör allt för att förhindra det men det slutar alltid med det oundvikliga.
Drömde en ny variant denna gång, så jobbigt verklig att känslan sitter i fortfarande: han “var tvungen” att åka i en bil av typen van genom ett krigsdrabbat område och “skjuta alla fiender.” Alla, inklusive han själv, visste att ingen skulle komma levande ifrån något sådant uppdrag. Ändå var han tvungen att åka.
I drömmen ringde jag advokater och frågade om han kunde häva detta jobbkontrakt, detta löfte. Jag gjorde allt för att försöka förhala eller hitta alternativ. Jag sa “men om du vägrar…då blir det fängelse, men det är väl bättre än att du blir skjuten?”. Men förgäves. Jag såg honom åka iväg och visste att han inte skulle komma tillbaka någonsin.

Känslan, som sagt, sitter i fortfarande.

Han är här

Han är här men åker snart, närmare bestämt på tisdag. Jag drömmer om en tv-serie som jag borde skriva och vaknar med en “shit, jag har det!”-känsla. Jag ska skriva om några i New York som man anlitar när man behöver sätta dit bråkiga spöken. Jag kommer att bli rik! Men vänta nu…den finns ju redan.

Jaja. Han är här och tiden går så fort. Den rinner iväg från det att vi ses på Arlanda (han är trött men glad) tills att vi tittar på klockan och ser att en vecka har gått och han åker på tisdag förmiddag.

På samma gång som jag redan nu känner saknaden jag kommer att känna sedan känner jag också hur jag kommer att sakna Sverige när jag åker över i vinter. En komplex känsla, sinnet lever på två ställen.

Jag tänker på pappa mycket, jag vet inte riktigt varför men kanske har det med den rubbade tryggheten att göra. Han är här men snart reser han iväg. Det är något i det som känns som pappa.
Och med de tankarna kommer tankarna jag hade tidigare på en bok. Inte om pappa per se men med hans situation: Han kunde åka i stort sett var som helst i världen bara inte till sitt hemland.

Det finns någonting där som inte lämnar mig och jag kommer fortsätta att undersöka det.

Före och efter

Det är en speciell känsla när man är klar med en bok. Den gick i tryck i onsdags så nu finns ingenting mer att sitta och skruva till, putsa på. Nu är produkten färdig och har åkt iväg till industribandet.
Men tomheten och det där “jaha, var det inte mer/vad ska man göra nu då” är inte här än. Först ska ju boken komma ut, man ska prata om den med både tidningar och potentiella läsare och sedan ska den läsas av någon och sedan försvinner den. Det är först då den där “jaha”-känslan kommer.

Jag provar kläder, hatar att jag behöver be om en större storlek numera. Jag identifierar mig med stl 38. Jag avskyr att jag är stl. 40 nu.
Två rara expediter hämtar champagneglas med vatten och kommer smygande med skjortor som “skulle passa mig perfekt” och som jag bara kan prova om jag vill, bara testa och se. Jag kom in för att handla en kavaj (inte superlätt när man är bystig, man får lätt formen av antingen köttbulle eller låda) och gick ut ifrån affären med kavaj, blus och tröja motsvarande en månadshyra i kostnad.

Jag har skrivit en bok, tänkte jag. Då får man.
Jag har förresten skrivit tre böcker.

Kom hem, träffade A över en middag och hade kavajen på mig. Han sa att jag borde testa en mindre storlek och sedan sa han att jo den var väl snygg men på ett lite 80-talssätt. Så nu ligger den i en kasse tillsammans med kvitto och lappar och ska lämnas tillbaka. Lika bra, det är ändå vulgärt att handla kläder för så mycket pengar.

Jag har skrivit en bok. Jag kan inte leva som om jag skrivit ett verk, en bestseller för det har jag inte.