Jazzhands

Block

Så här. Om skrivande. Jag läste Karolina Ramqvists bok “Björnkvinnan” sent omsider. Hon skriver en del om skrivande, jag har alltid tyckt att hon formulerar just sådana tankar bra. Om hur “författaren” är tre personer. En som bara skriver, bara producerar. Tänker inte på det, måste bara skriva. En som pratar om boken, analyserar och kan diskutera saker som teman, mening, budskap och metaforer. Och så den tredje som tänker på vad man ska äta till middag, har dåligt samvete för att man glömde skicka ett födelsedagskort och allt sånt där. Den som tänker och funderar på saker som mänskliga relationer och förhållanden.
I alla fall är det så jag uppfattat hennes tanke. Och jag håller med. Om jag nu uppfattat den rätt.

Jag har i flera års tid jobbat med boken om min pappa. Inte om honom så mycket som honom i relation till mig. Han som var borta fast han var hemma. Och sen hemma fast han var borta. Det har inte varit problem att skriva, att faktiskt producera. Egentligen. Men det har hela tiden funnits någonting där som stör, som jag inte är nöjd med. Först var det formen. Är det min bok eller hans bok? Skriver jag i förstaperson eller tredje? Tredje visade sig vara uselt. Fy.
Var i tiden är vi? Nutid? Var i tiden är vi egentligen på väg och hur långt bak kan jag göra anspråk på att gå innan det blir fantasier och hittepå?
Jag skrev in också detta i manuset. Mina gissningar. Familjesagor. De där som upprepas gång på gång så att de till slut blir fakta.

Men jag har insett att spärren, eller det som blockar, inte har med formen att göra utan, som alltid, är det psykologiskt. Det funkar inte. För många inblandade. För många känslor och historier. Jag har lagt manuset åt sidan. Stoppat det i frysen.

Men. Nu till det glädjande. Jag träffade en gammal redaktör som jag tycker mycket om, det här var ett bra tag sedan. Hon hejade på, var öppen för att läsa manus. Men sa också att om det är trögt att skriva det…så kanske det handlar om att det inte är rätt story. Att jag inte landat i rätt berättelse.

Det skavde lite i mig att jag visste att hon hade rätt. Jag ville så gärna att pappastoryn skulle vara rätt. Men det kändes som jag behövde skriva den mer än jag ville skriva den. För vem?

Jag mindes också den lätthet jag skrev Åsneprinsen med. Hur jag verkligen gillade att umgås med Jim och Mats och de andra pajasarna. Jag kunde höra hur de lät när de snackade. Jag kunde känna hur Jims pappas lägenhet luktar. Det var min historia. Är min historia. Man skulle ju kunna tänka att en bok om min egen far skulle kännas lika mycket min men tvärtom så känns den inte som min alls.

Men nu det härliga. Att jag började undersöka en annan idé. En annan scen. Själva idén till Åsneprinsen kom faktiskt ur en känsla – minnet av ett stort elavbrott i hela Stockholm 1983. Nu är inte den scenen med i boken, det är inte med något elavbrott alls. Jag strök det. Men Jim föddes ut det minnet, den känslan.
Nu var det en annan känsla som tog över. En vemodigare känsla, en som handlade om en återvändsgränd och minnet av att ha hållit andan. Jag kan inte vara mer specifik om minnet eller känslan för jag håller på att skriva ett manus. Jag har ett synopsis, jag har mina karaktärer. Jag gillar en bättre än den andra men så är det ibland. Jag vet hur de klär sig och vad de äter till frukost. Jag vet hur deras hem ser ut. Jag känner till deras rädslor. Den är alltid densamma, antingen hos oss alla eller hos mina karaktärer. Det är alltid ensamheten. Övergivenheten. Den smakar bara lite olika hos dem. Ibland är smaken färgad av erfarenhet, ibland av fruktan.

Jag har skrivit runt femtio sidor vilket inte är jättemycket men jag har en synopsis, som sagt, så nu gäller bara “produktion” mer eller mindre. Skrivande människor vet vad jag menar. Bli den som bara skriver. Den som inte ens tänker så mycket, bara skriver för att man…vill? Måste? För att det kliar annars? Den som inte kan tänka på saker som utgivning, läsare eller publik. Inget sånt. Bara själva behovet. Att skriva.

Där är jag nu. Och det är en god nyhet. Gläds med mig.

Etiketter None

Djur

Jag saknar djuren varje dag. När det är mörkt ute springer jag upp för trapporna för att jag måste tända i lägenheten, så de inte sitter i mörker. Om helgerna kommer jag på mig själv med att ha tråkigt. Något jag inte kan minnas att jag någonsin känt tidigare. Det är tyst och tomt. Det finns inga andra viljor i mitt hem än min egen och den är inte alltid så tydlig. De två sakerna tänker jag på. Uttråkning, vilken lyx. Vilken nygammal känsla, det för mig tillbaka till barndomen. När var vi uttråkade senast? Släpade benen efter oss och försökte komma på saker att göra?
Och viljorna. Deras tydliga viljor (mat, hunger, lek) versus ens egna, otydliga och diffusa och inte sällan helt motstridiga viljor. Hungrig men borde inte äta ostmackor. Vill ringa, vill inte ringa. Vill träffa, vill inte träffa. Vill jobba men räds jobbet.

Men jag kommer inte att skaffa nya djur. Känslorna. Darret. Jag orkar inte. Från dag ett så presenterar sig en viss oro som sedan aldrig lämnar en. Varje dag oroar man sig, mycket eller lite. Varje dag lyssnar man uppmärksamt på kvällen. Efter konstiga ljud, andningar som inte låter som de ska. Jag har hört detta sägas om barn, att från dagen de föds så slutar man inte oroa sig och det måste såklart stämma. Jag ska inte göra vidare jämförelser, men små pälsknattar är så sköra, de kan drabbas av allt möjligt. Deras livsspann så kort, deras värld så liten.
Hur som helst, jag orkar inte med det igen. Inte nu. Inte än. Men troligtvis inte alls. Trots att jag i sista stund bestämde mig för att spara buren på vinden.

Etiketter None

Slutet av november

I flera dagar har jag vaknat med en positiv, nästan pirrig känsla. Den man har när någonting skoj har hänt eller ska hända. Det är bara det att ingenting rent konkret skojigt har hänt. Inget konkret skojigt att se fram emot ligger inplanerat i kalendern heller. Men det är känslan av att vara fri, om än så bara fläckvis under dagen. Fri från ångesten.

Visst dyker den upp. Den förmörkar bara inte min morgon.
Visst kommer oron, jag får fortfarande ta en arsenal av lugnande och sömnpiller på kvällen.
Men jag kan, under den största delen av dagen, andas fritt.
Det om något är skäl till ett positivt pirr. Såklart. Och i min kropp har den samma kaliber som En Riktigt God Nyhet. Det känns i kroppen som om jag sitter på en sådan. En “Jo, nu har det hänt grejer…”.

Det kanske det har. Men de är diffusa. De är kroppsliga.
Jag har gått tillbaka till träningen förresten, apropå kroppsliga. Konditionen är det som ryker först, det märker man ju. Bara man varit förkyld en vecka har man sjunkit i prestanda några procent. Men jag är och kan faktiskt vara glad över att det över huvud taget känns kul att träna. Ödmjuk tacksamhet är ju vägen till lycka, fråga bara buddisterna.

Och apropå tacksamhet – stor shout-out till en Jazzhandsläsare som tipsade om privata psykiater, anslutna till Landstinget. Det låter så självklart – klart det finns sådana, klart man kan testa dem – men tanken hade inte slagit mig. Man tror väl att primärvården ska räcka (spoiler: den har absolut inte räckt). Man glömmer att det finns alternativ. I alla fall fanns det inte på min radar och detta tips förändrade allt. Tänk att det kan gå till så – blogginlägg som skrivs och skickas ut i blogguniversum och tillbaka kommer kärlek och värdefulla tips som gör all skillnad.

Det om något är i och för sig en konkret sak att vakna tacksam över.

Etiketter None

Röda känslor (nej, en annan nyans)

Anger as soon as fed is dead;
‘T is starving makes it fat.


Emily Dickinson

Jag är arg. Det är ovant, jag försöker att djupandas och lyssna på Enya. Jo, på allvar.

Det har varit en grej som fascinerat terapeuter i årtionden – jag blir aldrig arg. Men det blir jag visst, menar min terapeut. Irritation, surmulenhet och en stilla känsla av agg är också vrede. Jo, sånt kan jag ju känna så helt sant är det inte att jag aldrig blir arg. Jag brusar bara inte upp, jag säger inte ifrån (fast jag borde), jag skriker inte (fast jag borde). Jag blir bara ledsen, internaliserar vreden (eller vad det nu är) och gör om den till sorg, ledsamhet eller i bästa fall någon textrad gömd någonstans.

Som en parantes tror jag att många skrivande personer har förmågan (eller förbannelsen) att omvandla vrede till små meninga och ord. Kanske till och med romaner. Det är författarens hemliga hämnd, den introvertes rädsla för att tala högt.

Men nu är den här. Vreden, det stora molnet. Det som gör andningen snabbare och plågsammare. Jag dubbelandas, en teknik jag påmindes om senast på andningscentret Hale. Ja, det finns ett sånt. Ja, det är oerhört “stressad överklass” att gå på andningsövningar. Men det hjälper. Och man kan ta med sig teknikerna hem. En dubbelandning är att man andas in luft i magen och sedan bröstet genom näsan, och sedan andas ut genom munnen. Prova.

Inte för att det gör underverk för min vrede just nu, men lite grann. Enya gör säkert också sitt till. Och att stänga av alla notiser på alla ställen där notiser vill smyga in och uppröra mig.

Varför är jag arg? Om jag hade gjort en prognos, säg för flera år sedan, så skulle jag säga att vreden skulle nog nå mig inte genom en sak utan flera. En gemensam, samlad styrka.

Jag är stressad. Jobbstressad. Jag behöver tacka nej till jobb (detta besvärar mig lite), jag behöver säga att jag inte kan lämna i tid, i alla fall inte på den höga nivå jag hade velat lämna (detta besvärar mig mycket).

Jag känner en krypande stress över all ADMIN jag måste göra på grund av torra omständigheter som har med bank och företagsform att göra. Zzzz…Siffror, papper, underskrifter, telefonköer till banken, besök på banken, felaktiga besked från banken…

Jag upprörs över hur mycket jag tar åt mig personligen av saker som skrivs och tycks och sägs av för mig både bekanta och främmande människor. På Facebook, på Instagram. Och lösningen är förstås – läs inte då. Jag försöker.

Jag upprörs över människors oförmåga att förstå varandra. Eller ovilja snarare. Jag upprörs över sms och email. Jag upprörs över hur jag själv upprörs. Jag upprörs över hur jag själv engagerar mig i konflikter som inte ens rör mig. Där jag borde säga “Det låter tråkigt, hoppas att ni kan läsa det” istället för att komma med vinklar, tankar, uppmuntran, försök att förstå. Som ändå utmynnar i att välja oförståelsen. Här är det jag som blir arg på mig själv – varför ska jag oombedd försöka “lösa” saker, det är ju faktiskt bara förment i många fall. Har jag verkligen blivit ombedd att komma med lösningar och förslag? Nej, det har jag inte. Jag har blivit ombedd att hålla med, att lyssna på någons irritationer.

Så nu är jag själv irriterad.
Ännu mer – jag är arg.
Och det vill jag inte vara.
Vilket gör mig ännu mer arg.

Etiketter None

The kindness of strangers

Jag fick ett fint mail. Jag känner inte avsändaren men har följt henne en längre tid på IG, vi har hörts ett fåtal gånger helt kort. Men nu, efter en kommentar från mig, fick jag ett meddelande i vilket hon lyckas artikulera någonting min terapeut försökt säga mig i två års tid. Nämligen vikten av att veta vad man söker, och vikten av att veta vad man har – inom sig. Vikten av att förstå att också jag är viktig.

Eller, som hon uttrycker det: “Jag vet vad jag är värd och jag vet att det är mycket. Så för att få en plats vid mitt bord krävs det att man bidrar med något alldeles speciellt. Detta ska inte tas för arrogans. Att jag sätter min själv först och främst gör att jag också tillåter och förstår att min partner sätter sig själv först och främst. Utifrån detta mötte jag personen som är perfekt för mig och nu är vi gifta”.

Jag uppskattar hennes ton. Det rena, raka kalkylerandet.

Orelaterat men ändå relaterat är att jag fortsätter att träna. Vikten av att ta hand om sig själv och så vidare. Känna att man klarar grejer. Och jag gillar (verkligen gillar!) att se hur mina muskler växer. Mina lår har helt nya dimensioner, muskler som sticker ut vid sidan av knäet (“som på en ballerina”, som en vän sa till min förtjusning). När jag lyfter vikter och hantlar ser jag mina axelmuskler jobba. Som jag gillar det.

Så det där med egenvärde och självkärlek, jag tror det kan ta sig in i kroppen på olika sätt. Inte minst genom träning och genom mail från främlingar.

Etiketter None

Återfall

Nej, nu klarar jag inte det här längre. Stå ut, stå ut! Det finns inget annat sätt! Stå ut!

Gör det verkligen inte det? Är lidandet det enda sättet?
Ja, säger terapeuten. Det är det enda sättet. Stå ut, stå ut! Annars faller du tillbaka på bekanta mönster (rusa tillbaka, kasta sig in i annat direkt, ta en massa piller och domna bort). Bara för att de känns trygga och bekanta, inte för att de är bra.

Jag kan inte så ut. Jag tar så många olika piller att jag klarvaken klockan två på natten ringer vårdupplysningen för att fråga om jag kan ta ett piller till eller om hjärtat stannar då. En sjuksköterska med behaglig röst säger (som vanligt) att det kan hon inte svara på, det får hon helt enkelt inte svara på. Det måste en läkare svara på. Jag påpekar att det är svårt att få tag på en läkare att konsultera klockan två på natten och hon frågar “men vad har läkaren skrivit på doseringen?” och jag påpekar, igen, att doseringen är jag inte oroad över utan blandningen med de andra tabletterna jag har tagit.

Men hon kan inte svara på det. Hon får helt enkelt inte svara på det. “Så om du kan, så försök sova nu”.

Men jag kan inte sova. Ångesten känns så stark att jag känner hjärtat pumpa, högt och snabbt, och jag försöker att andas, att göra djupandningar och övningar men det är svårt när man också gråter.

Jag tar upp ett av djuren, kramar honom tätt intill mig i sängen. Hans vita, lena, fluffiga päls. Jag ser hans stora öppna ögon i mörkret. Det här går inte, det här går inte.

Stå ut, stå ut.

Etiketter None

Känslan av ett slut

You are tired,
(I think)
Of the always puzzle of living and doing;
And so am I.

e. e. cummings

Jag vet inte om smärtan är störst i det allra mest konkreta (orden man säger som avslutar det hela, raderandet av foton, tandborsten som står ensam i glaset).
Eller det diffusa. Att sträcka sig efter telefonen efter att ha sett något roligt att dela med sig av. Impulsen att ringa för att man behöver prata om någon orättvisa under dagen.

Men jag tror det är det konkreta. Som nu. Lådor med nedpackade kläder och minnen från ett liv. Inte bara det, nedpackat hopp och nedmonterad längtan. Det liv som en gång var och det liv som skulle vara.

“Det går i vågor” svarar jag när någon frågar. Det gör det sannerligen. Och ett hav är aldrig helt stilla.

Etiketter None

Före, efter och ingenting mittemellan

Det finns ett före och ett efter men det verkar inte finnas någonting mitt emellan.
Egentligen ser ju mina kvällar efter likadana ut som FÖRE. Det vill säga, jag jobbar, kollar på tv-serier, plockar upp djuren, rensar lådor och skriver brev. Ingen skillnad.
Men de är inte alls som FÖRE. I detta EFTER så finns en rastlöshet som liknar en nervositet emellanåt. Är det ensamhet? Inte som jag upplever ensamhet i alla fall men det finns väl nyanser.

I ett FÖRE var skillnaden att telefonen plingade till med sms då och då. Oftast triviala, förutom i det enda syftet att det faktiskt skickades till mig som tänkt mottagare. Nu är telefonen tyst och inte sällan skickar jag därför ut ett batteri med sms till bekanta som skulle kunna vara mottagliga och rastlösa precis som jag. “Kolla vad jag köpt” (bild på en snygg, italiensk korsordstidning)”, “När ska vi ta vår lunch?”, “Hoppas du mår bättre nu. En glass när du är frisk?”.

Ja, kanske är det ensamhet. Men en nyans av det i så fall. En ny nyans.

Etiketter None

Till saker som varit

Jo, det är så att USA inte längre är ett andra hem. Det finns inte kvar en plats för mig där, ingen person heller. Det var en sakta, pockande känsla som inte gick att skaka av sig. Ett stilla oväder som inte gick att stänga ute.

Rätt beslut? Fel beslut? Jag vet inte om det är rätt att fråga så. Det blev ett beslut. Känslorna påverkas, dagarna påverkas. Men det blev ett beslut.

Åh den där bekanta känslan i bröstet, den där molande värken man varje gång hoppas slippa. Aldrig igen. Men det är just det – varje gång. Med det sagt – jag har känt det förut och jag har överlevt det. Jag har känt lugn, lycka och glädje mellan varven. Okej kanske inte lugn, det är en svår gren för mig, men glädjestunder. Och så dyker den upp igen, känslan som tar över allt. Men poängen är att den inte är ständig, den är inte ens beständig. Det får den inte vara i alla fall.

Och i fredags, just i fredags, var det en bra dag. Jag skrev en grej som var kul. Jag pratade i TV och själva den akten, att prata i direktsändning, får mig att koncentrera mig och skärpa sinnena. Efteråt promenerade jag och en tanke kom till mig nämligen att jag inte är intresserad (får inte, bör inte) av någon som inte på allvar är intresserad av att verkligen lära känna mig. Jag vet att det är den allra högsta insatsen. Jag vet hur mycket som kan stå på spel och hur mycket man kan förlora. Och senaste åren har jag satsat lågt och förlorat i stort sett ingenting. Men hellre inte riskerat något.

Men just i fredags då det var sol och mina sinnen hade skärpts och jag var fri, ledig och helgen skulle till att börja – då kom den tanken till mig väldigt klart. Att jag vet en del om mig själv, en del bra grejer till och med. Att jag är trött på att vänta, att det faktiskt ärligt talat är en förtärande grej det där med väntan. Vänta på att den andres känslor ska komma ikapp, vänta på att den andres mod ska komma ikapp mitt.
Det som hände för en halv livstid sedan, i alla fall känns det så, när jag föll hårt och djupt så berodde det på väntan. Faktiskt. Jag väntade och väntade. Förberedde och fantiserade och tänkte och höll tillbaka, höll tillbaka. Och väntade. På att hans ord skulle matcha hans handlingar. Det kommer, det kommer. Vänta, vänta.

Som jag väntat sedan jag var ung. På allt möjligt har jag väntat. Alla möjliga personer. Gud som jag har väntat. Men sedan i fredags väntar jag inte längre. Jag tänker inte lägga en minut till på väntan, det säger jag till den där brännande känslan och de allt svagare tankarna på att jag ska hålla tillbaka den jag är.

Etiketter None

Blommor för själen

Jag fick en blombukett – på en lördag och allt – och i vanlig ordning blev jag rörd. Jag är helt enkelt en sån som gråter lätt. Som andra som svettas lätt eller rodnar lätt. Jag har lätt till tårarna.

Blommorna kom från två kollegor, eller snarare chefer, på TV-jobbet jag hoppat på (igen) som ett väldoftande hejarop. Så glad jag blev. För omtanken såklart, att mitt arbete räknas och syns. Men också för att buketten för mig betydde att jag är del av en gemenskap.

Det är ju inte så att jag inte kan umgås med folk, att jag är en eremit eller enstöring av något slag. Så är det inte. Jag kan fungera i grupp, tro det eller ej, men det är inte mitt element. Du är bara ovan, säger min terapeut. Hon säger att jag ska öva.
Det är min personlighet, säger jag. Vissa av oss jobbar bäst på eget håll, andra i grupp. Man är mer extrovert eller mer introvert. Men med det inte sagt att jag också kan öva på att känna mig dränerad på ork bara för att jag pratat med fler än tre personer på en dag. Och det övar jag på nu.

Hur som helst, när man jobbar i en redaktion för ett tillfälligt projekt så är man en ny grupp. Vi är alla nya som konstellation, nya för varann. Vissa har jobbat ihop förut men som grupp är vi nya. Jag tycker om gruppen, gillar alla kollegor. Men alla har mer erfarenhet av TV än vad jag har, så jag sätter mig redan i ett slags utanförläge. Jag har ännu inte lärt mig termer som AVA, PÅA och WAMP (eller jo, jag vet vad alla de där betyder numera).

Men jag upptäcker att jag har andra erfarenheter. Jag är van att vara tillmötesgående, jag kan vara charmig i telefon och är bra på att känna in folk. Jag är van att jobba disciplinerat på egen hand, jag ber kollegorna om Att Göra-listor och så betar jag av dem. Jag är van att inte fråga chefer och redaktörer om mer än det nödvändiga och istället bara göra. Jag är definitivt van att improvisera.

Så – utifrån detta. Alltså utifrån min obekvämhet och upplevda utanförläge (jag skriver med flit inte underläge utan jag menar utanförläge). Att utifrån det få en bukett en lördag med kort om uppskattning från kollegor – hur kan jag inte bli rörd och gråta lite?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen