Slutet av november

I flera dagar har jag vaknat med en positiv, nästan pirrig känsla. Den man har när någonting skoj har hänt eller ska hända. Det är bara det att ingenting rent konkret skojigt har hänt. Inget konkret skojigt att se fram emot ligger inplanerat i kalendern heller. Men det är känslan av att vara fri, om än så bara fläckvis under dagen. Fri från ångesten.

Visst dyker den upp. Den förmörkar bara inte min morgon.
Visst kommer oron, jag får fortfarande ta en arsenal av lugnande och sömnpiller på kvällen.
Men jag kan, under den största delen av dagen, andas fritt.
Det om något är skäl till ett positivt pirr. Såklart. Och i min kropp har den samma kaliber som En Riktigt God Nyhet. Det känns i kroppen som om jag sitter på en sådan. En “Jo, nu har det hänt grejer…”.

Det kanske det har. Men de är diffusa. De är kroppsliga.
Jag har gått tillbaka till träningen förresten, apropå kroppsliga. Konditionen är det som ryker först, det märker man ju. Bara man varit förkyld en vecka har man sjunkit i prestanda några procent. Men jag är och kan faktiskt vara glad över att det över huvud taget känns kul att träna. Ödmjuk tacksamhet är ju vägen till lycka, fråga bara buddisterna.

Och apropå tacksamhet – stor shout-out till en Jazzhandsläsare som tipsade om privata psykiater, anslutna till Landstinget. Det låter så självklart – klart det finns sådana, klart man kan testa dem – men tanken hade inte slagit mig. Man tror väl att primärvården ska räcka (spoiler: den har absolut inte räckt). Man glömmer att det finns alternativ. I alla fall fanns det inte på min radar och detta tips förändrade allt. Tänk att det kan gå till så – blogginlägg som skrivs och skickas ut i blogguniversum och tillbaka kommer kärlek och värdefulla tips som gör all skillnad.

Det om något är i och för sig en konkret sak att vakna tacksam över.

Röda känslor (nej, en annan nyans)

Anger as soon as fed is dead;
‘T is starving makes it fat.

Emily Dickinson

Jag är arg. Det är ovant, jag försöker att djupandas och lyssna på Enya. Jo, på allvar.

Det har varit en grej som fascinerat terapeuter i årtionden – jag blir aldrig arg. Men det blir jag visst, menar min terapeut. Irritation, surmulenhet och en stilla känsla av agg är också vrede. Jo, sånt kan jag ju känna så helt sant är det inte att jag aldrig blir arg. Jag brusar bara inte upp, jag säger inte ifrån (fast jag borde), jag skriker inte (fast jag borde). Jag blir bara ledsen, internaliserar vreden (eller vad det nu är) och gör om den till sorg, ledsamhet eller i bästa fall någon textrad gömd någonstans.

Som en parantes tror jag att många skrivande personer har förmågan (eller förbannelsen) att omvandla vrede till små meninga och ord. Kanske till och med romaner. Det är författarens hemliga hämnd, den introvertes rädsla för att tala högt.

Men nu är den här. Vreden, det stora molnet. Det som gör andningen snabbare och plågsammare. Jag dubbelandas, en teknik jag påmindes om senast på andningscentret Hale. Ja, det finns ett sånt. Ja, det är oerhört “stressad överklass” att gå på andningsövningar. Men det hjälper. Och man kan ta med sig teknikerna hem. En dubbelandning är att man andas in luft i magen och sedan bröstet genom näsan, och sedan andas ut genom munnen. Prova.

Inte för att det gör underverk för min vrede just nu, men lite grann. Enya gör säkert också sitt till. Och att stänga av alla notiser på alla ställen där notiser vill smyga in och uppröra mig.

Varför är jag arg? Om jag hade gjort en prognos, säg för flera år sedan, så skulle jag säga att vreden skulle nog nå mig inte genom en sak utan flera. En gemensam, samlad styrka.

Jag är stressad. Jobbstressad. Jag behöver tacka nej till jobb (detta besvärar mig lite), jag behöver säga att jag inte kan lämna i tid, i alla fall inte på den höga nivå jag hade velat lämna (detta besvärar mig mycket).

Jag känner en krypande stress över all ADMIN jag måste göra på grund av torra omständigheter som har med bank och företagsform att göra. Zzzz…Siffror, papper, underskrifter, telefonköer till banken, besök på banken, felaktiga besked från banken…

Jag upprörs över hur mycket jag tar åt mig personligen av saker som skrivs och tycks och sägs av för mig både bekanta och främmande människor. På Facebook, på Instagram. Och lösningen är förstås – läs inte då. Jag försöker.

Jag upprörs över människors oförmåga att förstå varandra. Eller ovilja snarare. Jag upprörs över sms och email. Jag upprörs över hur jag själv upprörs. Jag upprörs över hur jag själv engagerar mig i konflikter som inte ens rör mig. Där jag borde säga “Det låter tråkigt, hoppas att ni kan läsa det” istället för att komma med vinklar, tankar, uppmuntran, försök att förstå. Som ändå utmynnar i att välja oförståelsen. Här är det jag som blir arg på mig själv – varför ska jag oombedd försöka “lösa” saker, det är ju faktiskt bara förment i många fall. Har jag verkligen blivit ombedd att komma med lösningar och förslag? Nej, det har jag inte. Jag har blivit ombedd att hålla med, att lyssna på någons irritationer.

Så nu är jag själv irriterad.
Ännu mer – jag är arg.
Och det vill jag inte vara.
Vilket gör mig ännu mer arg.

The kindness of strangers

Jag fick ett fint mail. Jag känner inte avsändaren men har följt henne en längre tid på IG, vi har hörts ett fåtal gånger helt kort. Men nu, efter en kommentar från mig, fick jag ett meddelande i vilket hon lyckas artikulera någonting min terapeut försökt säga mig i två års tid. Nämligen vikten av att veta vad man söker, och vikten av att veta vad man har – inom sig. Vikten av att förstå att också jag är viktig.

Eller, som hon uttrycker det: “Jag vet vad jag är värd och jag vet att det är mycket. Så för att få en plats vid mitt bord krävs det att man bidrar med något alldeles speciellt. Detta ska inte tas för arrogans. Att jag sätter min själv först och främst gör att jag också tillåter och förstår att min partner sätter sig själv först och främst. Utifrån detta mötte jag personen som är perfekt för mig och nu är vi gifta”.

Jag uppskattar hennes ton. Det rena, raka kalkylerandet.

Orelaterat men ändå relaterat är att jag fortsätter att träna. Vikten av att ta hand om sig själv och så vidare. Känna att man klarar grejer. Och jag gillar (verkligen gillar!) att se hur mina muskler växer. Mina lår har helt nya dimensioner, muskler som sticker ut vid sidan av knäet (“som på en ballerina”, som en vän sa till min förtjusning). När jag lyfter vikter och hantlar ser jag mina axelmuskler jobba. Som jag gillar det.

Så det där med egenvärde och självkärlek, jag tror det kan ta sig in i kroppen på olika sätt. Inte minst genom träning och genom mail från främlingar.

Återfall

Nej, nu klarar jag inte det här längre. Stå ut, stå ut! Det finns inget annat sätt! Stå ut!

Gör det verkligen inte det? Är lidandet det enda sättet?
Ja, säger terapeuten. Det är det enda sättet. Stå ut, stå ut! Annars faller du tillbaka på bekanta mönster (rusa tillbaka, kasta sig in i annat direkt, ta en massa piller och domna bort). Bara för att de känns trygga och bekanta, inte för att de är bra.

Jag kan inte så ut. Jag tar så många olika piller att jag klarvaken klockan två på natten ringer vårdupplysningen för att fråga om jag kan ta ett piller till eller om hjärtat stannar då. En sjuksköterska med behaglig röst säger (som vanligt) att det kan hon inte svara på, det får hon helt enkelt inte svara på. Det måste en läkare svara på. Jag påpekar att det är svårt att få tag på en läkare att konsultera klockan två på natten och hon frågar “men vad har läkaren skrivit på doseringen?” och jag påpekar, igen, att doseringen är jag inte oroad över utan blandningen med de andra tabletterna jag har tagit.

Men hon kan inte svara på det. Hon får helt enkelt inte svara på det. “Så om du kan, så försök sova nu”.

Men jag kan inte sova. Ångesten känns så stark att jag känner hjärtat pumpa, högt och snabbt, och jag försöker att andas, att göra djupandningar och övningar men det är svårt när man också gråter.

Jag tar upp ett av djuren, kramar honom tätt intill mig i sängen. Hans vita, lena, fluffiga päls. Jag ser hans stora öppna ögon i mörkret. Det här går inte, det här går inte.

Stå ut, stå ut.

Känslan av ett slut

You are tired,
(I think)
Of the always puzzle of living and doing;
And so am I.

e. e. cummings

Jag vet inte om smärtan är störst i det allra mest konkreta (orden man säger som avslutar det hela, raderandet av foton, tandborsten som står ensam i glaset).
Eller det diffusa. Att sträcka sig efter telefonen efter att ha sett något roligt att dela med sig av. Impulsen att ringa för att man behöver prata om någon orättvisa under dagen.

Men jag tror det är det konkreta. Som nu. Lådor med nedpackade kläder och minnen från ett liv. Inte bara det, nedpackat hopp och nedmonterad längtan. Det liv som en gång var och det liv som skulle vara.

“Det går i vågor” svarar jag när någon frågar. Det gör det sannerligen. Och ett hav är aldrig helt stilla.

Före, efter och ingenting mittemellan

Det finns ett före och ett efter men det verkar inte finnas någonting mitt emellan.
Egentligen ser ju mina kvällar efter likadana ut som FÖRE. Det vill säga, jag jobbar, kollar på tv-serier, plockar upp djuren, rensar lådor och skriver brev. Ingen skillnad.
Men de är inte alls som FÖRE. I detta EFTER så finns en rastlöshet som liknar en nervositet emellanåt. Är det ensamhet? Inte som jag upplever ensamhet i alla fall men det finns väl nyanser.

I ett FÖRE var skillnaden att telefonen plingade till med sms då och då. Oftast triviala, förutom i det enda syftet att det faktiskt skickades till mig som tänkt mottagare. Nu är telefonen tyst och inte sällan skickar jag därför ut ett batteri med sms till bekanta som skulle kunna vara mottagliga och rastlösa precis som jag. “Kolla vad jag köpt” (bild på en snygg, italiensk korsordstidning)”, “När ska vi ta vår lunch?”, “Hoppas du mår bättre nu. En glass när du är frisk?”.

Ja, kanske är det ensamhet. Men en nyans av det i så fall. En ny nyans.

Till saker som varit

Jo, det är så att USA inte längre är ett andra hem. Det finns inte kvar en plats för mig där, ingen person heller. Det var en sakta, pockande känsla som inte gick att skaka av sig. Ett stilla oväder som inte gick att stänga ute.

Rätt beslut? Fel beslut? Jag vet inte om det är rätt att fråga så. Det blev ett beslut. Känslorna påverkas, dagarna påverkas. Men det blev ett beslut.

Åh den där bekanta känslan i bröstet, den där molande värken man varje gång hoppas slippa. Aldrig igen. Men det är just det – varje gång. Med det sagt – jag har känt det förut och jag har överlevt det. Jag har känt lugn, lycka och glädje mellan varven. Okej kanske inte lugn, det är en svår gren för mig, men glädjestunder. Och så dyker den upp igen, känslan som tar över allt. Men poängen är att den inte är ständig, den är inte ens beständig. Det får den inte vara i alla fall.

Och i fredags, just i fredags, var det en bra dag. Jag skrev en grej som var kul. Jag pratade i TV och själva den akten, att prata i direktsändning, får mig att koncentrera mig och skärpa sinnena. Efteråt promenerade jag och en tanke kom till mig nämligen att jag inte är intresserad (får inte, bör inte) av någon som inte på allvar är intresserad av att verkligen lära känna mig. Jag vet att det är den allra högsta insatsen. Jag vet hur mycket som kan stå på spel och hur mycket man kan förlora. Och senaste åren har jag satsat lågt och förlorat i stort sett ingenting. Men hellre inte riskerat något.

Men just i fredags då det var sol och mina sinnen hade skärpts och jag var fri, ledig och helgen skulle till att börja – då kom den tanken till mig väldigt klart. Att jag vet en del om mig själv, en del bra grejer till och med. Att jag är trött på att vänta, att det faktiskt ärligt talat är en förtärande grej det där med väntan. Vänta på att den andres känslor ska komma ikapp, vänta på att den andres mod ska komma ikapp mitt.
Det som hände för en halv livstid sedan, i alla fall känns det så, när jag föll hårt och djupt så berodde det på väntan. Faktiskt. Jag väntade och väntade. Förberedde och fantiserade och tänkte och höll tillbaka, höll tillbaka. Och väntade. På att hans ord skulle matcha hans handlingar. Det kommer, det kommer. Vänta, vänta.

Som jag väntat sedan jag var ung. På allt möjligt har jag väntat. Alla möjliga personer. Gud som jag har väntat. Men sedan i fredags väntar jag inte längre. Jag tänker inte lägga en minut till på väntan, det säger jag till den där brännande känslan och de allt svagare tankarna på att jag ska hålla tillbaka den jag är.

Blommor för själen

Jag fick en blombukett – på en lördag och allt – och i vanlig ordning blev jag rörd. Jag är helt enkelt en sån som gråter lätt. Som andra som svettas lätt eller rodnar lätt. Jag har lätt till tårarna.

Blommorna kom från två kollegor, eller snarare chefer, på TV-jobbet jag hoppat på (igen) som ett väldoftande hejarop. Så glad jag blev. För omtanken såklart, att mitt arbete räknas och syns. Men också för att buketten för mig betydde att jag är del av en gemenskap.

Det är ju inte så att jag inte kan umgås med folk, att jag är en eremit eller enstöring av något slag. Så är det inte. Jag kan fungera i grupp, tro det eller ej, men det är inte mitt element. Du är bara ovan, säger min terapeut. Hon säger att jag ska öva.
Det är min personlighet, säger jag. Vissa av oss jobbar bäst på eget håll, andra i grupp. Man är mer extrovert eller mer introvert. Men med det inte sagt att jag också kan öva på att känna mig dränerad på ork bara för att jag pratat med fler än tre personer på en dag. Och det övar jag på nu.

Hur som helst, när man jobbar i en redaktion för ett tillfälligt projekt så är man en ny grupp. Vi är alla nya som konstellation, nya för varann. Vissa har jobbat ihop förut men som grupp är vi nya. Jag tycker om gruppen, gillar alla kollegor. Men alla har mer erfarenhet av TV än vad jag har, så jag sätter mig redan i ett slags utanförläge. Jag har ännu inte lärt mig termer som AVA, PÅA och WAMP (eller jo, jag vet vad alla de där betyder numera).

Men jag upptäcker att jag har andra erfarenheter. Jag är van att vara tillmötesgående, jag kan vara charmig i telefon och är bra på att känna in folk. Jag är van att jobba disciplinerat på egen hand, jag ber kollegorna om Att Göra-listor och så betar jag av dem. Jag är van att inte fråga chefer och redaktörer om mer än det nödvändiga och istället bara göra. Jag är definitivt van att improvisera.

Så – utifrån detta. Alltså utifrån min obekvämhet och upplevda utanförläge (jag skriver med flit inte underläge utan jag menar utanförläge). Att utifrån det få en bukett en lördag med kort om uppskattning från kollegor – hur kan jag inte bli rörd och gråta lite?

Nedsjunkna axlar

Nu var det ett bra tag sedan jag skadade axeln. Helt självförvållat, jag skulle göra axelpressar med en kettlebell och gjorde en sista fast jag egentligen redan tröttat ut armen. Först körde jag på i stolt Hainertradition dvs genom att varken klaga eller vila. Sedan besökte jag kiropraktor, naprapat och till sist en sjukgymnast.

Jag har tänkt på henne sedan dess. För jag kom till mottagningen med en skadad axel och hon gjorde sina undersökningar och mätningar och vad de nu gör, och så sa hon att för att rädda en skadad muskel så måste man stärka musklerna runt omkring. Det lät hyfsat logiskt.

Sedan sa hon att jag också har ett annat problem som jag kanske inte observerat, nämligen att jag har dålig hållning. Att mina axlar är framåtlutade.
“Stå upp”, sa hon och jag ställde mig upp och stod som vanligt.
“Ser du här?”, sa hon och pekade på mina axlar i en spegel.
“Men går det att rätta till en sådan grej då”, sa jag.
“Jamen självklart”, sa hon.
“Men kroppen har ju helt vant sig? Det är ju så här jag står helt normalt?”
“Man kan vänja tillbaka kroppen, eller vänja den vid annat. Du får sträcka på dig så ofta du kan och dra axlarna bakåt”.

Det har slagit mig flera gånger efter det att teorin om att stärka musklerna omkring det som är svagt är en ganska bra bild. I terapin jobbar jag mycket med min andra svåraste gren (efter förluster och brytningar som är min svåraste) nämligen att säga nej.
“Man måste öva”, säger min terapeut.
Men jag undrar om inte sjukgymnastens filosofi kan hjälpa också där? Alltså, för att stärka min kraft att säga nej kanske jag borde stärka de närliggande svagheterna – som dåligt samvete och svag självkänsla i vissa situationer?

Och så den andra insikten, via sjukgymnasten. Den om att vänja tillbaka kroppen, eller vänja den vid en ny hållning. Göra den nya hållningen till den normala.
Sedan besöket där för ett par veckor sedan har jag gjort som hon säger. Jag sträcker axlarna bakåt. Ett tag var det jättesvårt, det tog emot mellan skulderbladet (och då tränar jag ändå rygg och skulderblad en del på gymmet). Det kändes helt onaturligt att gå med axlarna bakåt och ryggen uppsträckt. Helt onaturligt. Jag har haft visst tur – det är lättare att gå omkring med en överdriven hållning på det viset under en stor, bylsig vinterjacka!
Men jag kände mig som en seriefigur, det kändes ovant att gå runt som en sprätt sådär, gå runt som om jag gick med stolthet.

Jag tänkte då att om vår naturliga hållning är sådan – upprätt, stolt – hur kommer det sig att den hållning jag uppfattar som min naturliga, den som inte känns i skulderbladen, är den nedsjunkna och framåtlutade?

Jag tänker att kanske tänker jag i fel ordning. Jag var ihop med en lång kille en gång för många år sedan och han hade förstås idel ryggproblem. Ett av ryggproblemen var hållningen, som han också fick öva på. Han menade att det är jobbigt att vara en lång person och också en ödmjuk person, han började böja sig ned i en nedåtlutad hållning redan i skolan eftersom han var längst. Psykologiskt tänkte han att han inte skulle vara högre än de andra, inte ovanför sina vänner. Han ville vara på samma nivå, han ville inte vara stoltare än de. Vår personlighet kommer kanske först – hållningen sedan.

Men det kan vara tvärtom också, tänker jag. Antingen har jag gått runt och böjt mig för att jag inte känner mig stolt och stark. Jag kanske har böjt mig för att jag är på min vakt. Och så blir den icke-stolta och icke-starka hållningen min “naturliga”.

Då är frågan denna: när jag nu tvingar upp ryggen och bak med axlarna, i en stark, rak hållning – hur kommer det att påverka min person?
Jag är seriös. Jag tror det gör någonting med mig. Kropp och själ, ni vet. Jag har aldrig hört att man pratar om hållning och själ på sama vis men jag är banne mig övertygad om att det finns något där.

Och förresten gör det mindre ont i skulderbladen nu, det går lättare att gå runt och sträcka på sig. Men jag behöver fortfarande tvinga mig själv att göra det. Det är ännu inte “naturligt”.

Alltid på en söndag

Det som hände var att jag fick en panikattack. Det som hände mer specifikt var att jag fick ont i bröstet och hjärtat slog så kraftigt att det dunkade i hela kroppen. Jag åkte till akuten, de tog prover och jag visste egentligen hela tiden att det inte var fel på min kropp. Inget fysiskt. EKG:t visade att min hjärthälsa är “exemplarisk”.

Men saker som man vet och saker som man känner skiljer sig ofta från varandra. Jag fick vara kvar några timmar. Alla var snälla. Alla frågade om jag hade det stressigt just nu eller om det inträffat någon svår händelse.

Det som stör mig är att jag gör allting rätt. Jag motionerar, träffar terapeut, äter medicin och mediterar. Jag gör avslappningsövningar och äter vitaminer. Ändå klappar jag ihop. Och då inte ens fysiskt. Jag säger “inte ens” för om det var, säg, fel på en artär så hade det kunnat sägas inte vara mitt fel, det bara blir så för vissa. Och så hade man åtgärdat det på något sätt. Inte vet jag hur. Medicin kanske eller en operation som jag skulle tillfriskna ifrån.

Problemet med psykosomatiska symptom är att de inte går att medicinera bort. Jag frågade om Sobril (det kändes som att fråga om en ecstasytablett) och en snäll ung läkare med manbun sa att man inte skriver ut sånt på akuten. Jag förstod honom. Men det kändes ändå en smula märkligt att åka hem igen i samma tillstånd, bara lite mildare, som jag kom dit med.

Vad ska jag säga? Svar ja på allt. Stress, “svår händelse”. En jobbig anspänning hela december och så den klassiska fördröjda effekten. Bom!

Trots att jag gör allting rätt. Men världen omkring mig gör nödvändigtvis inte allting rätt. Det är en del av problemet.