I rörelse
Jag ser dofter i färger och ofta känslor i energier. Sorg är stillastående, den har ingen energi utan tar energi. Vrede, å andra sidan, är energi. Det finns en kraft i den. Förtvivlan är energifattig, rörelsen finns där men den är innehållslös. Känslornas motsvarighet till tomma kolhydrater. Förtvivlan är vitt bröd, på ett allegoriskt plan då.
De senaste veckorna har jag sett till att hålla mig i rörelse. Jag har flyttat på mig ständigt, förflyttat mig och inte hållit mig stilla. Ett tag nästan maniskt. Jag har knappt pratat med någon och jag, givetvis, inte tillåtit mig att jobba. Dels för sjukskrivningen men också för att jag inser att den här utmattningen i botten av allt kommer inte att gå över helt av sig självt. Den måste liksom svältas ut.
Folk med normala jobb och normala liv som tar normal semester då och då svälter nog bort lite grann under de lata sommarveckorna. Eller hektiska och intensiva sommarveckorna med bilsemester i Italien eller vad det nu kan röra sig om. Jag har inga sådana veckor. Min kropp blir lidande.
Hur som helst, planen har egentligen bara varit att distrahera bort ångesten och programmera om hjärnan så att den slutar jobba, jobba, jobba. Eller tänka jobb. Eller läsa artiklar för att hitta jobb, hitta något att skriva om, tycka någonting smart om. Som en influencer ser möjliga samarbeten överallt när de ser sig omkring, när de möter folk så ser jag potentiella artiklar, intervjuer. Ungefär.
Men nu när jag är inne på sjätte veckan av flackande eremitliv inser jag att det jag försökt göra, på något symboliskt plan, är att hålla mig i rörelse för att hantera ångesten och förtvivlan. Jag har skapat min egen energi för att överrösta. För att mata ångesten och förtvivlan så att de inte börjar sno av mig, äta av mig. Jag har velat hålla dem på avstånd, helt enkelt. Jag inser det nu. Inte fly från dem nödvändigtvis för jag vet att det inte går. Men överrösta dem.
Det har både gått och inte gått. Jag kan andas lättare nu. Det är otroligt, jag kan stanna upp och känna tacksamhet. Det är fullt sant. Jag vaknar tidigt på morgonen fortfarande, trots sömnpiller, och jag kan inte somna om. Det förändras nog aldrig. Men jag ligger inte och darrar, jag har inte frossa. Jag tänker minnas detta.
Däremot är hela grejen med utmattning oklar. Jag märker hur mycket svårare jag har att läsa, tänka, minnas, skriva. Att göra saker begripliga. Alls. Bara tanken på att återgå till jobb gör mig obekväm. Men jag måste ju, såklart. Inte minst för att det inte är någon annan i det här ensamhushållet som drar in några stålar.
Hur som helst. Jag är inte helt klar med tanken men den handlar om energier. Om rörelse. Om att se känslor som sådana som ger och tar.
Sällar mig till kören
Nu har jag blivit en av dem. De som klagar på vården och som säger saker som “men du förstår att det här handlar om liv? Människors liv?” till receptionister som säger att det inte finns några tider.
För två veckor sedan skickades en remiss från akuten till min VC om att jag behövde akut psyk. Man svarade med att jag hade ju redan en tid inbokad för det om sex veckor. De verkade inte förstå ordet “akut” fastän de jobbade på en vårdcentral. Jag sa att det funkar inte för mig (och det verkade ju akutpsyken hålla med om). Jag uppsökte en terapeut privat istället för dyra pengar för vad ska jag göra? Hon kostar 1300 kronor per gång.
Ingen uppföljning har gjorts på akutremissen. Man tänker ju i sin naivitet att om jag som läkare får en remiss om någon som behöver hjälp akut så ser jag i alla fall till att följa upp? Boka en läkartid? Ringa ett samtal? Se över medicineringen?
Det jag har fått under den här tiden – nu pratar jag två månader av tröttsamma och fruktlösa telefonsamtal – är ett läkarbesök om femton minuter och ett telefonsamtal om tio. Ingenting mer. Jag har ringt och ringt men de säger att inga tider finns. De är på gränsen till otrevliga. Jag ringde igen och sa att de måste boka in mig. De sa att närmaste tiden är om sex veckor. Då blev jag själv på gränsen till otrevlig. Kvinnan sa att hon kunde lägga en lapp på min läkares bord om att ringa om han har tid när han är tillbaka på onsdag. “Mer kan jag inte göra”.
Han ringde inte. Jag satt och stirrade på telefonen hela onsdagen.
Jag ringer Rosenlunds psykmottagning som har jour. De säger att om jag inte är självmordsbenägen kan de inte hjälpa mig. De säger “Men vad är det för hjälp du tänker dig att du ska få av oss?” Jag lägger på luren. Sådan har jag blivit nu.
Jag ringde tillbaka till Vårdcentralen och sa att ingen läkare hört av sig. “De gör inte sånt, de ringer inte. Man får boka in en tid”. Jag frågade om jag fick boka in en tid. “Vi har inga”. Jag sa “kan du be honom ringa”. Hon sa “Ja, men det kommer han inte göra”. Jag sa “Tack då, för det minimalt lilla du kunnat göra för mig. Du förstår att det handlar om människoliv, va? Det du jobbar med”.
Sådan är jag nu. Sedan mailade jag till “Fråga psykiatrin” på 1177 och frågade om det ska vara så här. De svarade och sa “Stå på dig, ring och försök få en tid” och “Om du är missnöjd kan du höra av dig till vårdcentralens enhetschef”. De tror att jag orkar sånt.
Jag har följt en Jazzhands-läsares råd och hört av mig till psykiatrin direkt. De hade en tid om fyra veckor. Det är jättelång tid men ändå kortare väntan än primärvården där jag trodde att man skulle följa upp, kolla i journalen och se att här är ändå en person med lite oroväckande historia av såna här situationer. Naivt, som sagt. Helt jävla naivt. Ja, sån har jag blivit nu. En som svär åt vården.
Kroppens ständiga
Kroppen är så orolig. Jag vaknade halv tre i natt och låg klarvaken och tittade upp mot taket. Blundade jag kunde jag känna oron komma krypande inifrån och ut så jag höll ögonen öppna. Jag har gjort det någon gång förut, bara hållit ögonen öppna tills de blir trötta. Det funkade inte igår. Jag låg vaken i timmar. Stördes av något ljud, kände mig plötsligt törstig och gick och drack vatten. Först framåt halv fem kände jag att det var svårt att hålla förtvivlan borta så jag tog (ytterligare) en Sobril. Vaknade av klockan som jag ställt på 8:30 och gick upp.
Jag brukar inte ta Sobril. För det första så har jag bara ett fåtal sparade till nödsituationer. För det andra är jag absolut medveten om deras styrkor och faror. Det är inte svårt att förstå hur man kan bli beroende. Inte bara på grund av den kemiska sammansättningen som verkar beroendeframkallande, utan av effekten. Benzo är det enda, så vitt jag vet, som verkligen tar bort ångest. Sveper bort den som med en lätt och mjuk sopborste.
Jag fick en gång en karta med en annan lugnande medicin från en läkare som jag uppsökt akut. Hon sa “Det här är som Alvedon fast mot oro”. Det lät så himla fint. En tablett bara så skulle det onda lugna ned sig. Tyvärr funkade det inte så. Det enda som kommer i närheten av “en Alvedon mot oro” är ju benzo. Men man vill inte gå dit i första taget.
Men igår kväll, i natt, var inte “i första taget”. Det här har hållit på ett tag nu. Jag ringde vårdcentralen förra veckan för att boka en tid med min husläkare. Hon sa att det inte fanns några tider.
“Vad ska jag göra?”, frågade jag.
“Inte vet jag. Läkarna har massor att göra, det finns inga tider. Du får väl prova igen senare”.
Det här är inte första gången jag får ett sådant svar. Det går inte, det finns inte. Jag ska byta VC och husläkare men eftersom jag är mitt uppe i en sjukskrivning känns det ju vanskligt att göra det nu.
Men å andra sidan, hur vanskligt känns det inte att sova oroligt och sträcka sig efter benzo?
Bildning
Ångest är en konstig sak. Ju mer jag läser om den desto mindre förstår jag den.
Ångesten kommer antingen av sig själv eller av en anledning. Den mest begripliga ångesten är förstås den som kommer för att man fruktar något som på förhand ska hända. Man väntar på ett läskigt besked, man ska ta farväl. Det är en inbjudan till ångesten, man släpper in den.
Den minst begripliga ångesten är den oinbjudna. Den som kommer av till synes ingen anledning. Ta mig till exempel, som börjar gråta under en yogalektion, på ett torg, på en restaurang. Gråt är inte ångest, detta vet vi. Men ångest kan kännas som sorg och sorg kan leda till gråt. Ångest kan övergå till gråt.
Jag försöker att observera hur snabbt det går. Det går snabbt. Från ångest till gråt, menar jag. Jag tror det faktiskt går snabbare och snabbare.
Ångesten kommer helt oinbjuden som sagt. Jag hinner ibland tänka “nej, helvete, här kommer den igen”. Jag såg serien “Modern love” på Prime. Idén är rolig, det är kortfilmer av berättelser på temat kärlek i New York, som läsare och New York-bor skickat in till en tidning, tror New York Times.
En av kortfilmerna, en av de sämre, handlar om en tjej (spelad av Anne Hathaway) som är bipolär. Hon träffar en kille i matbutiken, är överdrivet uppåt, utåt och framåt. De ska ses igen. Men knappt hinner hon förbereda sig för dejten innan hon börjar skrika “no, no, nooo” och förvandlas till ett grått gråtmonster som inte kan stå upp. Jag mindes att det där var ett fånigt och banalt sätt att beskriva diagnosen på. Att den liksom kommer som en huvudvärk eller ett magont bara sådär och så däckar man på några minuter.
Men kanske är det så. Ångesten har blivit så för mig.
Jag har gjort allt. Mediterat, sysslat med mindfulness, medicinerat, gått i terapi. Jag gör alla de sakerna fortfarande. Jag upptäckte igår att det finns något som heter Ångestföreningen och jag skrev till dem och undrade hur vanligt det är att ångesten håller på så här. Jag bockar ju av precis alla grejer på listan som man ska göra (fysisk träning, distrahera hjärnan etc). Jag har inte fått svar. Kanske inte de som ska svara på det heller, de är nog inte läkare eller psykiatrer.
Hur som helst. Ångest kan tydligen funka så. Dyka upp av ingen anledning, förstöra en hel eftermiddag, en lunch, en promenad eller en stund i luften. Och ingenstans hittar jag en vettig förklaring till varför. Förutom den ovettiga förklaringen som är att ångesten egentligen är någonting annat och det kan ta ett helt liv att nysta upp vad.
…men ingen tystnad
Det är meningen att jag ska vila och egentligen göra ingenting. Läkaren säger det. Ingenting förutom att träffa en terapeut och inte jobba. Jag har beordrat mig själv att stänga av all sociala media. Har raderat Messenger från telefonen och satt tidsgräns på Instagram men försöker att låta bli appen över huvud taget. Jag har satt autosvar på mailen.
Första veckan ansträngde jag mig ständigt, flera gånger i timmen, på att vara närvarande. Lyssna på ljud omkring mig, känna fötterna mot marken. Lyfta blicken, se på husfasaderna och inte ned på gatan. Verkligen medvetet känna sol på kind och vind i hår.
En vecka gick det att anstränga sig. Sedan blev ansträngningarna för ansträngda. Ångesten går helt enkelt inte att stäva. Jag darrar och gråter. Det har inte bara med jobb att göra, det har att göra med att jag som journalist får motta en del grejer som gör det jobbigt att vara människa.
Det är väldigt jobbigt att vara människa. Jag har slutat läsa nyheterna för jag tycker inte om att vara en människa bland andra människor och läsa nyheterna om vad människor säger och gör. Hade jag trott på gud och levt i ett annat liv hade jag nog trivts med att vara munk.
Nej, det hade jag antagligen inte. Jag tror inte att jag hade velat göra någonting utan utlopp för kreativitet. Fast vad vet jag om munkars liv, de får ju påta i trädgårdar och brygga öl. Det kanske hade varit kreativt nog. Men jag tror inte det.
Jag hade trivts mer med att vara rik. Jag hade stängt in mig på ett lyxhotell och inte kommit ut. Sagt till i receptionen att jag inte ville ta emot samtal (förresten skulle ingen veta var någonstans i världen jag var så det skulle inte bli några samtal). Jag skulle ha en privat telefon med typ tre kontakter och inga appar. Alla andra samtal skulle få gå genom en sekreterare eller assistent. Jag skulle ta in på hotell under något elegant alias. Kanske till och med skapa ett alter ego som tog sig an världen med storm. Något flådigt internationellt namn som Rebecca, Veronica eller Charlotte.
Men jag är tyvärr inte rik och jag har ingen assistent. Jag får vara min egen assistent. Och som sådan har jag raderat appar på telefonen och satt tidlås på Instagram. Jag borde radera den appen också. Som min egen assistent har jag formulerat ett autosvar på mailen. Mer än så har jag inte råd att betala assistenten för att göra. För då skulle jag behöva jobba mer. Vilken ironi.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments