Det är meningen att jag ska vila och egentligen göra ingenting. Läkaren säger det. Ingenting förutom att träffa en terapeut och inte jobba. Jag har beordrat mig själv att stänga av all sociala media. Har raderat Messenger från telefonen och satt tidsgräns på Instagram men försöker att låta bli appen över huvud taget. Jag har satt autosvar på mailen.
Första veckan ansträngde jag mig ständigt, flera gånger i timmen, på att vara närvarande. Lyssna på ljud omkring mig, känna fötterna mot marken. Lyfta blicken, se på husfasaderna och inte ned på gatan. Verkligen medvetet känna sol på kind och vind i hår.
En vecka gick det att anstränga sig. Sedan blev ansträngningarna för ansträngda. Ångesten går helt enkelt inte att stäva. Jag darrar och gråter. Det har inte bara med jobb att göra, det har att göra med att jag som journalist får motta en del grejer som gör det jobbigt att vara människa.
Det är väldigt jobbigt att vara människa. Jag har slutat läsa nyheterna för jag tycker inte om att vara en människa bland andra människor och läsa nyheterna om vad människor säger och gör. Hade jag trott på gud och levt i ett annat liv hade jag nog trivts med att vara munk.
Nej, det hade jag antagligen inte. Jag tror inte att jag hade velat göra någonting utan utlopp för kreativitet. Fast vad vet jag om munkars liv, de får ju påta i trädgårdar och brygga öl. Det kanske hade varit kreativt nog. Men jag tror inte det.
Jag hade trivts mer med att vara rik. Jag hade stängt in mig på ett lyxhotell och inte kommit ut. Sagt till i receptionen att jag inte ville ta emot samtal (förresten skulle ingen veta var någonstans i världen jag var så det skulle inte bli några samtal). Jag skulle ha en privat telefon med typ tre kontakter och inga appar. Alla andra samtal skulle få gå genom en sekreterare eller assistent. Jag skulle ta in på hotell under något elegant alias. Kanske till och med skapa ett alter ego som tog sig an världen med storm. Något flådigt internationellt namn som Rebecca, Veronica eller Charlotte.
Men jag är tyvärr inte rik och jag har ingen assistent. Jag får vara min egen assistent. Och som sådan har jag raderat appar på telefonen och satt tidlås på Instagram. Jag borde radera den appen också. Som min egen assistent har jag formulerat ett autosvar på mailen. Mer än så har jag inte råd att betala assistenten för att göra. För då skulle jag behöva jobba mer. Vilken ironi.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments