Tror på den här looken i vår

2007 kan vara capens år. Detta plaggs känsla för stil och dramatik är oslagbar. Den är alla magiker och 1800-talsaristokraters bästa vän och kan (jag har sagt det förr!), som inget annat plagg, göra en superhjälte av en simpel man i trikåer. Egentligen är den en bakåtvänd haklapp i mansstorlek (ful, med andra ord). Men säg det plagg som så vackert sveper i vinden? Den syns dessutom på Carries överkropp i ett avsnitt av Sex and the City, vilket ju är det ultimata erkännandet av ett fult plaggs egentliga snygghet. Och givetvis kör Carrie med ett par avklippta, vita handskar till. Något annat är inte att tänka på i accessoarväg. Utom möjligtvis träkäpp, as evidenced av dessa två manliga modeller.

Din farmor?

Vem hade trott att den här glada damen skulle visa sig vara en beundransvärd, principfast stoiker man gärna skulle vilja lära känna lite ytterligare?
Hon är inte bara typ världens kändaste (mäktigaste?) monark, utan även mamma och farmor. Jo, det framgår med all önskvärd tydlighet av Stephen Frears The Queen.
Filmen handlar om den märkliga veckan i juni 1997 då Lady Di omkommer i en bilolycka och skapar tumultartad sorg i Storbritannien under ledning av politikerlöftet Tony Blair. Drottningens, ska vi säga svala, tillbakadragande ovilja att offentligt uttala sig om saker förvandlar hela det engelska folket till en pöbel som kräver hennes huvud på ett fat.
Som svensk, blasérepublikan och allmänt monarkineutral har jag aldrig haft särskilt starka åsikter om det engelska kungahuset. Jag har heller aldrig fattat grejen med Diana. Förrän nu.
Nu fattar jag! Faktiskt. I alla fall lite grann. Det är det här med traditionerna. Stoltheten i att upprätthålla något bara för sakens skull, vare sig man tror på det eller inte. Fortsätta ge tyngd åt gamla ritualer och regler utan funktion, för det är ens plikt. Det är ett tufft jobb, but someone’s got to do it. Och (o)turen föll på Queen Elizabeth. Fan, jag fattar.
Och Diana. Någon slags frisk fläkt som med sina kändisconnections sveper in lite glitter och glamour genom de hårt stängda portarna till Buckingham Palace. Som är modern, visar känslor och klappar AIDS-sjuka barn på huvudet. Men som inte bryr sig om regler och traditioner. Folket omfamnar det besinningslöst.
Jag har inte sett det förut. Men det är ju faktiskt synd om monarkistackarna.

Lika som bär?

Tack Erik för tipset.

Mycket snack, liten trollkarl

Det snackas mycket om det här. Magiker. I The Prestige är det Hugh Jackman och Christian Bale som oerhört framgångsrikt bär upp trollkarlsrocken. Lite hög hatt är också med på en hörna vilket ses som ett stort plus. Däremot saknar jag både jazzhands, “häpp”-utrop och cape, som ju är det betydligt flottare magikeralternativet till rock. Eller varför inte slängkappa? Det är trots allt det absolut enda plagg som skiljer en superhjälte från en vanlig man i trikåer.
(Av samma anledning hävdar jag fortfarande att det bara borde vara en tidsfråga innan någon gör film av serietidningsmagikern (och tillilka gentlemannen) Mandrake. Billy Zane i huvudrollen, om George Clooney anses för gammal. Och Lawrence Fishbourne som Lothar.)
Nå.
I The Illusionist är det den betydligt tråkigare Edward Norton som ska visa att trollkonster is the new shit. Påminner om tidernas bästa citat från tidernas roligaste tv-serie Arrested Development:
Trollkarlen G.O.B: I do illustions, Michael! Tricks is something a whore does for money…(tittar på ett par oskyldiga, förbipasserade barn som råkat höra)..or candy.
Nå.
Och som en sista krona på verket ligger nu en film om Houdini, där Catherine Zeta-Jones spelar sierskan som får ihop det med utbrytarkungen. Tror stenhårt på den filmen (som för övrigt heter Death Defying Acts) eftersom Guy Pierce spelar Houdini. Kan inte bli annat än jazzhands där med en skönsjungande transa från Priscilla fastlåst i kedjor! Yay!

My guilty pleasure

Jag erkänner. Det här är mitt guilty pleasure – att se oskuldsfulla människor med hopp i hjärtat göra bort sig. Jag är ledsen. Vet att det är fel. Man ska inte skratta åt andra. Det är inte rätt. Rätt som det är kanske jag själv befinner mig på en scen någonstans, helt disillusionerad, i tron att alla tycker att jag rockar. Den dagen den sorgen. Tills dess förser jag mig med den här typen av förnedringsteve med samma förbjudna aptit som andra förser sig med chipspåsar på fredagskvällen. Sue me.

Ta bladet från munnen

Jag har hållt tyst länge nog nu. Artigt har jag låtet hela grejen passera. Vill inte verka snobbig liksom. En man i rymden. Okej. Årets stockholmare är en man som varit i rymden. Okej. Folkets val och så vidare. Stående ovationer för en man vars enda bedrift (förutom att klara av en doktorstitel) är att han varit i rymden. Han hyllas som en hjälte som utfört en riktig insats för inte bara Sverige utan världen. Okej.
Men när det blir snack om att ge sig in i politiken är det dags att ta bladet ur munnen, sätta på sig de vita jazzhandskarna och säga “Tada!”.
Så går det nämligen när man hyllar en människa för mycket för en väldigt ringa insats. De ger sig in i politiken. Alla ryggdunkningar, stående ovationer och hyllningar i dags- och kvällspress. De får hybris och tror att de är bäst på allt. De ser sig själva som ledare.
De bestämmer sig för att ge sig in i politiken.

Och så blir det så här, föga förvånande:

“På frågan om vilken ministerpost han skulle välja om Fredrik Reinfeldt kom med en förfrågan svarar han.
– Först måste jag i så fall ta reda på vad en minister gör.”

(AFTONBLADET 26 JANUARI 2007)

Rebellmode II

Det här med rebellerna i Children of Men. Synpunkter har kommit upp. Alla verkar enade om att rebeller i dreads och allmän hippieutstyrsel är fel väg att gå. Peter påpekar att Michael Caine i själva verket är JarJar Binks. Och att hela scenografin i Children of Men liknar spelet Half Life.
Nå.
Kan vi i alla fall konstatera att fascister har bättre klädsmak än rebeller? Imelda Marcos, Filippinernas First Lady (tillika fascistfru) ska inte bara få en musikal tillägnad sig (med musik av Fatboy Slim, nontheless) utan lanserar i dagarna också en modekollektion. Fascister does it better. Tyvärr.
Hela reclaimarstilen drar tyvärr med sig hela allvaret ner i fallet, när de insisterar på sina palestinasjalar och militärkängor. Det är ju så. Fram med nytt rebellmode! Jag tänker mig militanta undertoner, eller i alla fall futuristiska. För att sätta hårt mot hårt. Eller varför inte lite old style à la motorcykelknutte? Andra förslag emottages tacksamt.

Say hello to your new skönhetsråd!

E-type invald i Skönhetsrådet! Hur kommer detta påverka stockholmarna? Vikingabyar och runor på offentliga platser givetvis, men kanske kommer det också äntligen att bli socialt accepterat att bära svärd.

Who ate all the Frusen Glädje?

Så här kan det bli ibland, när ett amerikanskt företag ska få sin produkt att låta lite exotisk.
Och för lite info som kanske kan kasta lite ljus på obegripligheten, kolla här.
Tack Johan.

Journalistidioterna

Internationella junkets, där man i grupp intervjuar en filmstjärna i femton minuter, bjuder alltid på bisarra upplevelser. Man sitter där, en representant från varje land, och låter stjärnan svara på vitt skilda frågor. Det är efter en sådan pärs man fattar varför vissa helt enkelt vägrar ställa upp på intervjuer. Här är mina favoriter i kategorien “Bisarra intervju-upplevelser från utlandet”.

1. All time fav är den jordnötssmakskande tysk som glider in till intervjun med 24-skådespelarna, viftar bort pressmaterialet med ett “I don’t need that” och sedan hoppar på Julian Sands med ett “Good to see you! Where have you been, man? We haven’t seen you around!”.
Till saken hör att det i pressmaterialet stod allt om var skådespelarna “hållit hus” när de inte spelat in 24. Dessutom vet man väl, lite smått, att Julian Sands inte är en sån som syns överallt utan håller sig till skumma indieproduktioner och off-off-Broadwaypjäser. Men creds ska Sands ha som svarade tysken med ett skönt nedlåtande: “Oh, I’ve been around. But clearly we haven’t been in the same places, you and I…”.

2. Fet fransman i Cosbytröja, vid namn Henry, frågar Ben Stiller på Clouseau-engelska: “Do you zink comedy will alwayz be popular?”

3. Fransosen Henry, igen, som frågar Jude Law: “Who picked out your clothez today?”.
Jude svarar “Eh. I picked them out myself…?”
Henry: “But non! Non, non, non you do not dress yourself, non?”.
Jude: “Yes, I do.”.
Henry: “But your zizter, she iz the stylist, non?” (bullrande franskt skratt) “She alwayz help you!”
Jude: “My sister? No. She is a photographer.”

4. Jag intervjuar Alexander Payne och ställer en fråga om Thomas Haden Church. Av någon anledning formulerar jag mig såhär:
“Why did you cast Hayden Christensen as Jack?”
Jag inser inte alls mitt misstag innan Alexander Payne, cool as a cucumber, svarar:
“I did not cast Hayden Christensen as I did not think it believable with a teenage wine taster, with a keen eye for women on motorbikes.”

5. Intervju med Mary Lynn Rajskub som spelar Chloe i 24. Jag frågar om hennes tidigare erfarenheter som ståuppare och hon går igång och har många bra åsikter om kvinnliga komiker innan vårt samtal abrupt avbryts av jordnötstysken som skriker: “Well, I don’t care about that. All I wanna know is where is the gas? WHERE IS THE GAS, MAN?” och syftar på innehållet i säsong 5.