Baksidor

Men alltså. Nu har jag gått upp femton kilo sedan jag började med nya medicinen för ett och ett halvt år sedan. Jag äter liksom inte särskilt annorlunda nu än vad jag gjorde då. En och annan kaka unnar man sig väl ibland och jag har slutat springa på löpbandet men förutom det finns det ingenting som jag kan skylla på förutom medicinerna.
Och det känns ju för jävligt. Det här med att inte ha kontroll över sin kropp.

Jag är faktiskt förtvivlad. Gett bort halva garderoben till morsan för att kläderna inte längre passar. Har kvar ett par jeans med 31 i midja i någon slags förhoppning om att det en dag ska vända.

Funderar på att slita med medicinerna men det är ju också vanskligt. Jag har ju upplevt vad som kan hända då. Och det vill jag aldrig vara med om igen.

Och jag kan byta sort, naturligtvis. Hade en förut som funkade bra men där blev jag så vansinnigt trött. Detta märkt jag inte förrän jag slutade med den och därmed slutade sova tio, tolv timmar per natt. Så det verkar också vanskligt.

Förtvivlan, var ordet. Förtvivlan.

Nyvaken

Nyvaken efter Drömmen igen. Den om att jag bor hemma, inte har någonting eget, ingenting privat. Att jag aldrig kommer därifrån, att jag är fast och dömd och alltigenom omsprungen av Alla Andra. De som Gått Vidare. Inte jag.

Igår förlorade jag två jobb. Inte längre skönhetsredaktör på Plaza till exempel. Men jag fick också ett annat jobb. Så brukar det vara. Någon slags frilansvärldens egen universella balans. Så nu när jag vaknat och än en gång försäkrats av insikten och faktumet att jag visst har en egen lägenhet och ett eget liv så ser jag bara fram emot vad mer som kommer trilla ned i mitt knä.

På allvar.

Tillbaka från Berlin

Tillbaka efter tre dagar i Berlin. Hälsade på Lisa som bodde i en vacker lägenhet med högt i tak. Dock helt utan värme så vi luffade runt med hoodies och raggsockor. Sista natten sov jag med mössan på.
Såg en (1) snygg tysk man. Han såg ut som en grov och ganska mosig Harry Connick Jr. och hade grå filtkostym och rock. Han gick resolut fram till en kvinna i den franska bar vi befann oss i och skandalhånglade med henne, rakt upp och ned.
Någonstans uppskattar jag detta. Bestämdheten.

Hundra hjärtans dag

För alla som varit kära, vill bli kära, varit kära i fel person, varit destruktivt kära eller upp över öronen – nu kostar Inte helt hundra bara 25 spänn. Inbunden dessutom.
Det var två år sedan den släpptes. På dagen. Releasefesten var och är nog fortfarande den lyckligaste kvällen i mitt liv. Känslan av att ha åstadkommit något, skapat något och att folk kom för att dela den känslan med mig. Jag har det med mig fortfarande.

Det där man inte kan lämna

Upptäcker några återkommande teman i både Inte helt hundra och kommande Åsneprinsen. Fast de är två helt skilda verk. Men det här med velighet och obeslutsamhet är en grej. Vikten av att bestämma sig för något, att ha ett fokus, annars flyter man iväg sakta en säkert och kanske hamnar man på en plats man inte vill vara på men det märker man inte för man har glömt hur det är att känna efter och fatta ett beslut om vad man verkligen vill.
Det är en grej.
Skoldans är en annan.

Klockan är halv elva och allt är under kontroll

Mötet gick bra och allt är under kontroll.
Allt. Är. Under. Kontroll.
Ligger på soffan och begrundar detta faktum.

Varför trodde jag att mötet skulle gå dåligt? Magkänsla. En känsla bland känslor. Dessa förrädiska jävlar.
Istället är allt som det ska. Förutom att jag är förkyld.

Ser en tjej som gick några klasser under mig. Hon ser gammal ut. Hon har grått hår och har mörka ringar under ögonen. Jag tror inte hon är förkyld, bara åldrad.
Tänker på åldrande. Tänker på förkylning.

I natt drömde jag den där drömmen igen, den som betyder att jag inte kan sluta hoppas. Den om att jag längtar efter att få betyda någonting för någon.

Tänker på åldrande, på att sätta spår.
Allt. Är. Under. Kontroll.

Ooops!

Ojojoj, nu är det bara en timme kvar till det där superviktiga mötet på superviktiga stället och det kommer att avgöra en massa saker, typ min framtid, så jag hinner inte blogga nu oh jösses, måste dra till bussen, men guys, håll lite tummar för mig, will ya? Så ses vi senare och antingen blir det ett kaxigt och stöddigt och superpeppigt inlägg eller ett melankoliskt, lite deppigt och självömkande inlägg. Only time will tell.

Den lugna definitionen

Det finns några småsaker jag gillar. Några små ögonblick, moment och bilder som får hjärtat att slå lite, lite lugnare.
Som gör tanken lite lite lättare.
Som gör att tiden stannar till av välbehag, för bara en sekund.
Som att öppna badrumsskåpet helt på slentrian sådär en vanlig måndagsmorgon och se två tandborstar i glaset, bredvid varandra. I något slags samförstånd, i någon slags harmoni.
Sedan fortsätter dagen. Men känslan sitter i, en liten stund till.
Allt blir bra.