Somliga
Jag såg en dokumentär om Cornelis för ett tag sedan. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att hans låtar smakar tuggtobak, trasiga stickade koftor, hurringar och skrikande barn. Ord som “baracken”, “kolonien” och “dyschatell” ger mig obehag.
Det gjorde också låtarna man sjöng på den internationella fredsdagen i skolan, som “Jag hade en gång en båt” och “I natt jag drömde”. Jag gillar inte Beach Boys Sloop John B av samma anledning, den smakar krig och konflikt.
Jag funderade på vad jag hade emot Cornelis medan jag såg dokumentären. Utan tvekan var han ju en enorm scenperson, man ser hur han erövrar publiken, charmar dem tills han nästan har dem i trans. Och en kavorka som inte går att förneka, jag har inga problem med att förstå att han hade kvinnotycke.
Sedan är det där där vanliga. Alkohol, kvinnosyn och att man plötsligt måste dra bara för att, du vet, man måste. Ut på vägarna, kanske med grabbarna, kanske på en liten scen där man har publiken i sin hand. Det där är en så gammal bild av trubaduren/vagabonden/driftern/poeten att allt annat är undantag.
Men han har vackra ögon, intelligent blick. Jag kan känna något som liknar medlidande. Jag blev särskilt intresserad när han i filmen talar nederländska vid två tillfällen. Kanske för att det då, i några sekunder, är som att se honom med distans? Som en utländsk artist, någon som inte har koppling till mig, mitt språk och min kultur. Då blev han, om än kort, en artist.
Men jag tror att min ambivalens, att jag på samma gång får ett obehag som smakar fattighus och på samma gång kan känna värme och medlidande, har att göra med att en hel del hos honom påminner om pappa. Det där lagom uppgivna, det där med att det alltid ska vara tragikomiskt, aldrig det ena eller det andra. Den där blicken. Främst den. Värme och sorg på en gång.
Det hände att pappa talade polska. Ytterst, ytterst sällan. Några få gånger i mitt liv hörde jag honom prata med sin bror i telefon. I de stunderna var det som att se honom en dimension bort. Som att nia istället för att dua. Se honom som Izydor och inte pappa. Polskan var dörren in till hans andra liv, den han hade innan han hade oss. Kanske var det just det som fick mig att senare säga till A “Man fick höra honom prata nederländska” som den stora payoffen från en hel dokumentär om en känd trubadurs liv.
Rädslor
Femton minuters videosamtal med en psykolog för vidare bedömning. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna förmedla en omfattande bild av mitt stressade tillstånd under så kort tid. Men jag blev ändå lättad, han hade ju såklart genomfört liknande samtal tidigare och kände igen symptom.
Jag uttryckte en oro för att jag skulle bli deprimerad igen, att jag upplevde ökad ångest och nedstämdhet. Men psykologen sa att den samlade bilden inte pekade på det utan snarare akut stress. Det lugnade mig. Konstigt att säga så men så var det. Kanske är det någonting lugnande i det konkreta framför farhågor och osäkerhet. Hellre en verifierad utmattning än en befarad, annalkande depression?
Halvlek
Jag stod inte ut längre. Jag gick till en läkare. Fick en halv sjukskrivning. Friskt vågat, hälften vunnet – bokstavligen. För en halv sjukskrivning gör ju varken till eller från.
“Din arbetsgivare måste ge dig mindre stressande arbetsuppgifter”.
“Jag är min egen arbetsgivare”
“Men välj mindre stressande arbetsuppgifter då, annars blir det samma sak om en månad när du är frisk igen”.
“Vad är det som säger att jag är frisk om en månad?”
Det gör, med andra ord, varken till eller från. Speciellt som om en eventuell sjukersättning inte verkar trolig. Och i synnerhet inte från den värdeslösa sjukförsäkring jag tecknat med min bank som, visar det sig, infaller efter 90 dagars karens men – hör på detta – inte gäller “psykiska” sjukdomar och tillstånd. Ha!
Men en sak gör den där halvtidssjukskrivningen i alla fall. Psykologiskt underlättar den för mig att tacka nej till vissa saker. Inte jobb men möten, träffar, pr-grejer och “event”. Saker som jag tackar ja till för att jag “borde”, eller för att det är “strategiskt”. Oftast för att jag känner mig manad att tacka ja, rent av skuldmedveten. Och för en introvert person ligger det mycket stress i sådana möten. (Jag vet, detta är ofta väldigt svårt att förklara. Hur kan en introvert person prata i radio eller tv? Visst, alla kan bli lite utmattade av att umgås länge eller intensivt med någon. Jag är van att bli himlad med ögonen åt. Men radio/tv är inte socialt, det är professionellt. Jag är inte med som privatperson utan som proffs. Som en arbetsuppgift. Och jag blir helt utmattad efteråt. Och ja, de flesta behöver lite lugn efter att ha varit sociala eller bland mycket folk. Utom extremt extroverta som får energi av det. Men är man rätt så jävla introvert, som undertecknad, så fungerar man inte ens om man måste umgås med folk i flera timmar en dag. Oavsett om man tycker om dem eller inte. Fester, sociala sammankomster, läger, weekends i grupp – det funkar inte för mig. Inte ens att jobba på en arbetsplats).
Så. Sammanfattningsvis. Jag hoppas att jag med denna halv(dana) sjukskrivning kan få till en liten justering, en liten paus i mötena. Jag hoppas också att sätta ny boll i rullning i någon annan karriärsriktning. Men det orkar jag inte ens tänka på just nu.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments