En andra blick
Jag vet att detta hänt mig förut, jag ska försöka förklara känslan. Det som händer är egentligen, rent konkret, bara att jag plötsligt upplever en person som attraktiv fast jag aldrig tyckt det förut. Sådant händer nog alla. Tror jag?
För mig händer det verkligen inte ofta. Jag vet att det hände då och då på högstadiet och gymnasiet men då kunde man ju inte lita på en enda känsla eller impuls i hela kroppen, totalt hormonstyrd. Alltid hade man någon topplista över favoritkillar Just För Stunden. Eller i alla fall för veckan. Månaden. Räknas inte.
I vuxen ålder har det hänt men utan särskilt bra resultat. Har träffat någon i mitt tycke alldaglig person, eller bara ointressant. Någon som är för nervös, någon som inte vågar tycka någonting alls och därmed förblir grå.
Men så säger han någonting, gör en gest eller vad det nu kan vara. Och det känns som när man är hos optikern och provar nya glasögon och plötsligt sätter optikern i precis rätt glas och man ser bokstäverna på tavlan, eller bilden av en lada långt upp på en grusväg eller vad det nu är.
Så känns det.
Men det var länge sedan. Tur det. För vändningarna tidigare i mitt liv har inte varit bra. Jag har lurats. Något har sagts, ibland något så generande trivialt som en komplimang, och genast har jag en ny styrka i glasögonen.
Men det som skedde igår är märkligare. En kille jag sett på gymmet hundratals gånger genom åren. Kanske senaste två, tre åren? Två i alla fall.
På samma pass, samma lokal. En blinkning och han ser annorlunda ut. Vad är det för vuxenhormoner som spelar ett spratt nu då?
Vi har utväxlat några ord. Jag säger alltid idiotgrejer om träning, eftersom vi är i en träningslokal och har ingenting annat gemensamt (vad vi vet) annat än att vi råkar gå till samma träningslokal och på samma pass.
Det är som att matcha med någon på Tinder och försöka hitta minsta, gemensamma nämnare för att inleda ett samtal. “Går du också hit?”.
Men kanske är det det som är grejen. Varför blir man inte mer nyfiken på folk man ser på gymmet egentligen? Jag har inte sett mer än ett par, tre stycken av de jag känner därifrån ute i den civila världen. Utan företagströjor, shorts och tajts. Utan hästsvansar och svettiga pannor.
Ingen där har heller sett mig i utsläppt hår och jeans. Att frammana en bild av mig, ge ett signalement till polisen, skulle bli ganska snävt och missvisande: “Hon har svarta tajts, hög hästsvans och vi vet inte hur långt hår hon har, det är svårt att säga. Vi tror att hon ofta svettas mycket och hon har en konstig, hög röst och verkar inte så social. Hon står alltid i det där hörnet när vi värmer upp”.
Egentligen borde man kunna projicera vad som helst på mig. Och jag på alla andra. Vissa är gnälliga, vissa är disciplinerade. Vissa verkar ha en känsla för att peppa och hjälpa till, hämta slambollar från gymmet in i salen och sedan bära bort dem. Om jag ville kunde jag säkert konstruera fram en personlighetsprofil ur detta.
Är det det jag gjort? Såg jag plötsligt en ödmjukhet och ett öppet socialt spel hos den här killen jag sett många gånger förut och aldrig ägnat en tanke? Vad hände? Är det något med den fysiska miljön? Kroppen i fokus, muskler som flexas? Men det gäller ju i så fall inte bara han utan alla som är där.
Ja, inte vet jag. Jag vet bara att plötsligt fick jag ny skärpa i glasen och jag kom på mig själv med att stirra under nedvarvningen och stretchen. Detta chockade mig till den milda grad att jag lämnade gymmet så raskt jag kunde efter passet.
Herregud.
Sommar och telefonköer
Från att ha varit en person som aldrig blir arg är jag plötsligt en person som alltid är arg. I alla fall senaste dagarna, senaste veckan.
Allt handlar om två saker:
1. PostNord
2. Folk som gör saker som pajar hela systemet
Jag väntar ett paket från USA, det väger tjugo kilo och innehåller grejer från sju års kustliv. Eller dubbelliv. Eller Kalifornienliv. Gamla kläder, gamla skor, billigt krams från antikaffärer (som egentligen inte alls är antikaffärer utan loppisar). Till värde för ingen annan än mig själv.
Det var två månader sedan det skickades, över en vecka sedan det kom till Sverige i fastnade i tullverk och posthantering. Efter många, många minuters telefonköer (“Du har plats…65 i kön…Vi tar strax emot ditt samtal”) och många samtal i stil med “Hej, jag undrar om du behöver mer information från mig som kan underlätta att jag får mitt paket?”, “Nej, vi hör av oss i så fall” skulle paketet plötsligt köras ut igår. Till mig. Wow!
Jag var givetvis hemma hela dagen. Och till ingens förvåning får jag ändå ett meddelande om att man inte kommit in i porten (jag har en porttelefon, bara att trycka på mitt efternamn dvs samma som på paketet) och att mottagaren inte gått att nå….
En stackars sommarvikarie, ung av rösten att döma, fick ta emot min samlade vrede. Speciellt när hon, efter att jag stått i telefonkö i fyrtio minuter, bad mig vänta i luren – i ytterligare tjugo minuter – för att sedan komma med beskedet “Det var ingen hemma”. (“Jo, jag var hemma”).
Och speciellt när jag skulle bokstavera en e-mejladress (vilket var konstigt eftersom jag e-mejlat med dem fram och tillbaka i en månad men hur som helst…) och sommarvikarien trodde att det jag sa “at” om var en del av min mejladress. Jag tänkte förstås inte på att man också kan säga “snabel-a” men känner inte folk, särskilt unga, till att man ibland också kan få höra “at?”
Hur som helst. Hon fick ta en del, det fick hon.
Men då hade jag också redan uppdämd vrede i mig. Från när jag var på Lidl och såg en dam helt fräckt ta en banan, äta upp den och sedan lämna butiken med ett högljutt “Jag har inte köpt något” och händerna utsträckta och “Hallå, släpp ut oss! Släpp ut oss NU” vid snabbkassorna där det behövs ett kvitto för att gå igenom spärrarna.
Numera tror jag att det är någon slags Lidl-kultur för igår såg jag en ung kille ta en liten chipspåse, äta innehållet och sedan glida förbi kassan.
Jag är också irriterad på folk som gymmar barfota.
Jag är irriterad på en dam (förlåt men här skulle jag hellre vilja använda ett nedsättande ord för äldre dam om det är okej) som väntade på hissen på bottenvåningen. Jag skulle till vinden, jag bor på första våningen. Jag tryckte på hissen, hörde sedan att någon verkade stå en våning ned, alltså bottenvåningen och vänta, och eftersom jag är en omtänksam person eller gärna vill tro det, så lät jag hissen komma ned till min våning och sedan tryckte jag ned den till BV.
Hörde en demonstrativ suck och någon börjar gå upp för trappan. Det är en vitklädd “dam” (ni vet vilket ord jag vill använda). Jag säger “Väntade du på hissen där nere?” och hon svarar “Ja, det gjorde jag” med den mest martyiga röst du kan tänka dig. ÅR av träning låg bakom den leveransen. Masterclass.
Jag sa “Jag tryckte ned hissen åt dig” och medan hon går upp för nästa trappa, till andra våningen, säger hon (igen, med högklassigt martyrskap men denna gång också med snäsighet – oklart hur hon lyckades!) “Det var ju inte så smart gjort”.
Men det som retar mig mest av allt är inte bara det faktum att jag avskyr när folk pajar systemet, när man gör saker som man kan göra bara för att andra sköter sig. Som att sno en banan. Kan alla som besöker Lidl sno en banan? Nej, det går inte. Då lägger butiken ned.
Kan alla träna barfota? Ingen aning. Men då skulle gymmet förlora minst en kund i alla fall (jag). Men troligtvis fler.
Nej, det som retar mig mest är att jag själv är ett sånt mähä. Att jag själv är så rädd för aggressivitet – inklusive min egen – att jag står frusen som ett rådjur i billyktans sken och inte får fram ett ord.
Sedan blir jag Geoge Costanza och kommer på både det ena och det andra som jag borde sagt.
Min terapeut säger att det handlar om att öva. Man blir van, man kommer över en tröskel. Man slutar hindras av någon rädsla. Det handlar om övning och vana. Och efter det släpper irritationen som lägger sig i och över bröstet som ett kloss.
Hon har säkert rätt. Men jag måste i så fall i första hand öva upp reaktionsförmågan, den som gör mig helt förstenad av ren förvåning över att det finns folk som helt enkelt inte är som jag.
Vänner
Vad gäller i stunder av kris?
Vänner.
Tänk om man inte hade några.
Som ger en kram, håller om tills jag släpper. Tills jag släpper taget, inte de. De låter mig bestämma.
Som ser ens tårar som dyker upp olägligt, kanske på toaletten efter en pressvisning, och som tar fram näsdukar ur fickan och erbjuder skjuts hem.
Alla som inte dömer.
Eller som gör det, men behåller tankarna för sig själva.
“Tänk inte, överansträng dig inte. Dina tankar kan inte påverka situationen just nu”, säger de och hör av sig för att kolla om jag äter lunch.
De känner inte till min problematik, mina trauman som brusar upp. Eller så gör de det.
Eller så förstår de inte men de ser att jag lider och bryr sig inte så mycket om varför.
För det går inte att lösa.
Just nu.
Men de kan sitta bredvid och klappa mig på ryggen när jag gråter.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments