Olika typer av spöken

Han är ett spöke. Det finns olika typer av spöken, det vanligaste kanske är hjärnspöket. Tanken eller föreställningen som dyker upp och ruckar på verkligheten.
Han är en annan sort. Han är ett förälskelsespöke.

Det blir lätt så när det kommer av sig. Något som började hända men som tappar kursen, spårar ur.
När man sedan hittar tillbaka till stigen igen så tror man att den givetvis ska leda till samma mål som innan. Man blandar ihop det där. Med vad som var och vad som är.

I efterhand har jag tänkt att det var bra att det hela kom av sig, att det ingenting blev. Det skedde snabbt, graderna i förälskelsen steg snabbt och nästan våldsamt. Lika snabbt tog det slut. I efterhand har jag tänkt “tur det”. Det är en sanning. Den andra sanningen är att vi också hade det fint. Där och då.

Som jag sa – man blandar ihop det som var och det som är. Det är då spöket ser sin chans. Den osaliga ande som inte kan få ro, som inte har accepterat att den inte längre lever bland oss. Spöket som lever på tanken om vad som kunnat bli.

Men det är ett spöke, det finns ingenting där.

#BraAttVeta

Den långa milen

Jag sprang milen. Jag hade inte planerat det, jag hade tänkt springa i fyrtio minuter eftersom jag flyttat fram mållinjen, först sprang jag i tjugo minuter, sedan en halvtimme och sedan fyrtio minuter…

Att jag nu sprang milen betyder någonting för mig. Att jag bara fortsatte springa, att jag bara lät det hända.

Jag sprang ju mycket förut, för sju, åtta år sedan. Ni är trötta till leda på att höra om detta, det förstår jag. Men kopplingen mellan fysik och psyke är någonting som bara blir tydligare och tydligare.
Under den tiden var jag i ett förhållande som tärde på mig. Jag var kär men fick så lite tillbaka. Han var osäker på allt och osäkerheten smittade av sig också på oss, på mig.
Så jag började springa jättemycket, ett tag blev det 2,5 mil i veckan. Det kändes skönt att ta ut sig, skönt att sätta ett mål och nå det. Det var pålitligt, det var allt förhållandet inte var.

Sedan gjorde han slut med mig och av flera olika bidragande faktorer hamnade jag på sjukhus i ett par veckor. Efter det har jag inte kunnat springa. Det har bara inte gått. Jag har inte ens försökt. Det har hela tiden funnits en spärr.
Men för kanske ett år sedan började jag jättesmått, bara någon kvart som uppvärmning. Jag kunde inte tillåta mig att tänka på det som någonting annat.
Men nu har det förändrats, jag har erövrat löpbandet – igen! Därför har jag kostat på mig nya löpskor, nya löpkläder…för att manifestera, för mig själv, att detta betyder någonting. Förstår du?

Och i torsdags sprang jag milen. Mina ben både värkte och var som spagetti på samma gång. Men jag var lycklig.

Inne

Vi talar om ångest och hur den kommer om natten och hur den troligtvis är länkad till att jag vill vara en god vän och medmänniska. Jag säger inte nej. Jag borde säga nej. Till träffar och möten som dränerar, bitar av min tid och portioner av min ork och energi.
Hon säger att genom att respektera mig själv och min tid respekterar andras än mer.

Sedan kan jag inte sova. Det är värre nu, det är som när jag var barn och inte kunde sova för jag fick den eviga tvångstanken om att Nu Dör Mormor. Jag gjorde som så många barn och upprättade ett magiskt tänkande, rabblade Gud som haver barnen kär som om den vore en formel. Om och om igen. Inget ord fick bli fel för då var det fara.

Sådan makt har du inte, säger hon till mig.
Du måste acceptera det.
Men jag vet inte hur man accepterar saker. Hur gör man?

Jag är nu precis som när jag var barn fast min tvångstanke istället riktas på mitt marsvin. Det äldsta av dem. På morgonen kommer jag hitta honom död. Formel, ta i trä, göra ritualer. Jag lägger huvudet på kudden, jag är trött. Igår sprang jag i 60 minuter och nådde nästan milen. Som i fornstora dar, som A uttryckte det. Och det är sant, har inte sprungit en timme på länge. Och med “på länge” menar jag flera år.
Nu gjorde jag det. Benen är både stela och spagettimjuka. Jag tror att jag tog ut mig för hårt, vaden känns alldeles för stel och öm. Jag ligger i sängen och kroppen är trött. Jag tänker att jag inte ska tänka, nu ska jag sova.
Vilket ju är att dö en smula, förlora medvetandet.
Men tanken kommer och väcker mig: tänk om Figge dör. Tänk om detta är det sista jag ser av honom, vår sista stund ihop.

Samma tankar som jag en gång hade om mormor varje natt. Sedan dog pappa. Man kan förstå min hjärnas systemkollaps.

Tanken är så stark och jobbig att jag hämtar det lilla djuret, tar honom till sängen och kramar honom medan jag gråter.
Han svarar med att irriterat nafsa mig på kinden. Det är ändå uppfriskande, att en av oss lever i nuet menar jag.

Skriva

Att skriva om skrivande blir lätt pretentiöst. För det allra, allra mesta är mitt skrivande ett hantverk som vilket som helst. I alla fall ser jag det så.
Bara vid ett tillfälle, som jag minns, har skrivandet tagit över. Skrivandets motsvarighet till “runner’s high” för att ta en annan halvmytisk företeelse som jag också erfarit. Alltså när texten i sig talar och flyter, och jag i stort sett bara transkriberar. Det hände när jag skrev Åsneprinsen. Ja, det där enormt löjliga och pretentiösa man läser om i författarintervjuer och himlar med ögonen åt. “Texten fick eget liv” och så vidare.
Det hände.
Jag blev enormt glad och exalterad.

Nu har jag lagt pappaboken åt sidan av olika skäl och börjat på en ny, om seglarflickan Sylvia, som faktiskt – också genant att skriva – kom till mig i det där stadiet mellan vaken och sömn. En sen kväll, sömntabletterna gjorde sitt. Jag tänkte “jag borde skriva upp det här…äh, det är säkert bara en sån där dålig idé man får i en dröm som verkar bra då men värdelös i vaket tillstånd…”.

Men när jag vaknade mindes jag henne, jag vet hur hon ser ut och jag vet hur hon pratar. Så jag satte igång att skriva.

Sedan kommer man till en punkt då man får bestämma sig. Skriver jag för mig eller för någon annan?
Kan jag skriva vidare trots att jag inte är säker på att detta kommer att resultera i någonting publicerat?
Om inte – varför?

PTSD

Vad gör jag om dagarna? Är det fel att göra ingenting – varför i så fall?

Det är inte så att jag gör absolut ingenting. Men förutom att i bekväm takt rensa lådor och skåp, och skriva på nytt bokprojekt några rader om dagen, gör jag inte så mycket alls. Är det fel?
Är det moraliskt försvarbart?

Min terapeut är på semester. Min ambition har varit att få ned pulsen, att göra avslappningsövningar och att nå ett lugnare normaltillstånd.
Jag har också gjort övningar men inte i den takt jag hade tänkt.
Terapeuten jobbar nämligen utifrån teorin att jag lever med PTSD och jag tror henne. Detta därför att jag ju tidigare behandlats för klinisk depression och i jakten på triggers för detta. Men en klinisk depression kan också vara ett utslag av PTSD och efter samtal med henne där hon gräver djupare och längre bak än tidigare terapeuter (KBT är ju en fluga).

Jag vill inte gå in för mycket på det. Låt oss bara säga att jag tror att hon har rätt. Och jag är säker på att vi hittat flera av de utlösande trauman.

Därför: är det fel att göra ingenting?
Genom ingenting fick jag en ny bokidé, det kanske kan vara något att använda i en argumentation.
Genom ingenting försöker jag släppa press och skuld men det går inte alls bra. Jag börjar städa och feja istället, för att känna att jag gör någonting.
Jag går till gymmet.

Är det fel att göra ingenting?
Jag vet inte. Än.