PTSD

• Lek dig frisk, 6:09 pm August 3, 2020:

  Jag tvekar verkligen att lägga mig i men gör det ändå:en terapeut som talar om vilken teori hon jobbar utefter, och i det här fallet PTSD, en mycket allvarlig diagnos som faktiskt kräver långt mer än klinisk depression och ”flera utlösande trauman”, jag är ledsen men det är ingen bra terapeut. Det är du som ska komma fram till dig, inte hon. Följ din egen barometer, lyssna lite på dig så blir det bättre. Jag har läst en del här och tänker att du är bra på så många sätt. Bara lite ledsen ibland, som de flesta av oss. Depressioner är till sin natur perpetuella. Det går över.

• Victoria, 6:59 pm August 3, 2020:

  Wow. Jag ser inte att du ber om råd gällande kvalitén på din terapeut och eftersom jag inte heller inbillar mig, trots ååååratals läsande, att jag ens anar en promille om vad du varit med om och varför din terapi ser ut som den gör. Inte heller tänker, vad vet jag,likt Kerstin Thorwall hävda att det går att dansa sig ur en depression eftersom jag själv legat på ett golv, förlamad av ångest, så länge att vuxenblöja kändes som en frälsning då att släpa mig till toaletten var för ansträngande. Istället frågar jag, menar du Är det fel att inte göra något som faller inom det samhället klassar som produktivt? I så fall är svaret nej.

• Lek dig frisk igen, 8:17 pm August 3, 2020:

  Victoria: nu var ju min kommentar baserad i egen och andras erfarenhet. En terapeut som har ”en teori” och berättar den för patienten är inte bra. Jag har också legat förlamad av ångest etc. Men det är bara anektodisk bevisföring. Hävdar envist att den sortens terapeut som talar om sanningar bör man se upp med. Som deprimerad är man jävligt sårbar. Som terapeut är man det inte och innehar makten. Den måste brukas med stort ansvar.
  Och jag menar verkligen inte att man ska ”dansa sig ur en depression” som Kerstin Thorvall (som f ö inte blev bra av det själv)
  Det jag menar är att även som djupt deprimerad är man också en till person som kan välja, använda huvudet, vara skeptisk, se upp. Speciellt om man varit deprimerad stor del av livet. Det är min långa erfarenhet.

• Jazzhands, 10:18 am August 4, 2020:

  Jag uppskattar era kommentarer så mycket! Jag har haft fem olika terapeuter under tjugo år. Alla har varit olika, den absolut och utan tvekan sämsta var en självgod KBT-terapeut som missbrukade sin makt. Jag var sårbar, inne i en stor kris och då lyssnar man gärna på de som med bestämdhet säger sig kunna bota. En auktoritet, helt enkelt. Jag försökte anmäla denne sedan men bevisföringen var svår.

  Efter det tycker jag och hoppas jag att jag blivit mer skeptisk. Jag är ju inte sjuk just nu, har inte varit det på sex år. Jag är inte deprimerad, det var sex år sedan sist.
  Detta, tycker jag, är en bra utgångspunkt för terapi som istället undersöker vad det är som triggar, nästan lite i förebyggande syfte.

  Och min terapeut nu har inte uttryckligen sagt att jag har PTSD men ser det som en möjlighet. Det jag gillar är att hon ställer frågor som ingen terapeut ställt förut. Och det ger mig hopp att hon är inne på en annan linje än de tidigare, för det kanske kan leda till annat resultat.

  Som sagt, jag är inte sjuk. Sådant måste man vara rak och tydlig med. Jag är inte deprimerad. Jag har en benägenhet att bli det, absolut, men har varit frisk i flera år. Ändå finns saker hos mig – känslor, reaktioner – som jag märker hindrar en del i min vardag. Och det är dessa vi undersöker.

• Lek dig frisk, 5:01 pm August 4, 2020:

  Jajamen, nu klarnade bilden väsentligt re nuvarande terapeut och din mentala spänst. Bra. Även strategin att kolla triggerpunkterna, vrida, vända och kanhända slänga bort till sist. Allt gott.

• Jazzhands, 7:03 pm August 4, 2020:

  Ja, precis. När man är fungerande men så kommer en situation (tidigare har jag haft enorma problem med att resa, till exempel, resandet utlöste ångestattacker) där reaktionen är oproportionell och faktiskt hindrar en från att göra vissa saker. Detta trots att jag i övrigt är frisk.

• Lek dig frisk, 7:48 pm August 4, 2020:

  För min del är det separationsångest. Var gång en resa (även korta typ Norrtälje över dagen), var gång dödsångest. Funkar fint numera, jag ser det i ögonvrån och säger hej på dig du, gamla comrade in arms. Man får bara ha det och ta det varligt i sin famn, som Boye säger.

• Jazzhands, 9:03 am August 5, 2020:

  Så fint att det fungerar för dig! Ja, “ge trollet ett namn så försvinner det”, är också en gammal folksagetröst. Jag försökte. Jag kallade min ångest Stuart, det lät lagom exotiskt och lite som en vresig gammal gubbe. Men det behövdes en annan typ av nål för att sticka hål på honom. Så oerhört skönt att du hittat ditt sätt.

Add A New Comment!

Name

Mail (will not be published)

Website

Δ