Höstligheter

Det var jag, A och ungefär 3000 gråhåriga 50-plussare i publiken igår. Vi samlades i världens fulaste konferenssal för att se och höra en annan gråhårig 50-plussare sjunga saker som Jealous Guy (pampig version), More than this (avskalad version) och Avalon (smekande version).
Någonstans där emellan, kan ha varit under den där “…There’s a band playing on the radio….” (Oh Yeah) om den där låten som plötsligt kommer på radio och påminner om honom, tiden, då och så började jag gråta.

Some expression in your eyes
Overtook me by surprise

Jag vet inte, kanske var det då. Kanske var det under någon annan sång, jag minns inte. Men tårarna rann nedför kinden, ned för hakan och jag kände mig så oerhört, oerhört vemodig och ledsen.

It’s some time since we said goodbye
And now we lead our separate lives

Och orden är tunna och banala och kanske är känslan det också, den jag alltid kommer tillbaka till:  faktumet att ingenting varar för evigt.

A såg min blick, mina tårar och tog min hand en stund. Jag har i alla fall en vän. Och hans vänskap varar. I alla fall tills den tar slut.

“Så mycket bättre”

Frasen “Du är värd så mycket bättre”. Vet inte om jag yttrat den, det har jag säkert, men jag har sannerligen hört den. Fått den given till mig, som ett plåster på ett blödande hjärtesår.
“Du är värd så mycket bättre”.
Får en ju att tänka att man skulle vilja vara en sämre människa.
Och därmed värd så mycket mindre.

…’til you spend half your life just covering up…

Och när jag kommer till LA ska jag göra allting rätt. Jag ska vara ute i solen, lyssna på musik som gör mig glad och skriva på berättelsen som jag vill berätta. Den om åsnan.
Jag ska klappa hundar, göra mina meditationsövningar och ha på mig bekväma skor.
Jag ska göra allting rätt.
Igen.
För någon gång tidigare gjorde jag det. Det rätta alltså. Det känns så.

Idag är benen helt trasiga av träningsvärk, det tog mig pinsamt lång tid att gå upp för trapporna och jag har fått ökad sympati för pensionärer med ledvärk. I ett fåfängt försök att springa och sedan styrketräna tog jag kanske i för mycket, vad vet jag. Allt jag vet är att nu gör det ont och jag måste börja göra saker rätt.

Och sedan skickade jag meddelandet och sedan väntade jag på svaret och sedan tänkte jag att det här är inte rätt, det är inte det. Men vi glömmer det och så gör vi saker rätt istället.

Från och med lördag.

Mötet

Jag hade precis glömt honom när han plötsligt stod där.
Eller stod han där och hade jag verkligen glömt honom?
Jag har glömt hur det var.

Sågningar

Vad jag sysslat med den senaste tiden? Jag har sågat Zach Braffs film Wish I was here, suckat lite över töntiga Fury och liksom skruvat lite på mig när jag sett franska Bröllopskaos. Det är vad jag har gjort. Och i morgon ska jag ta en helkväll på Centralbadet tänker jag, i min prickiga baddräkt. För sågningar tär på psyket. Man behöver ta igen sig.

När det doftar sockerkaka

Stressiga dagar som dessa, då jag har minimalt med tid mellan uppdrag och andra åtaganden, är det som snyggast hemma hos mig. Som tentastädningen fast frilansstädningen. Ju mer jag har att göra desto fler sockerkakor bakar jag och desto mer fejar jag hyllor och bord.
Just nu har vinden vänt och jag har massor att ta itu med. Det är recensioner och parfymtexter som ska skrivas, det är intervjuer som ska göras och så ska det väl packas inför LA så småningom också. Packa upp höstkläderna på vinden och allt det där. Hinner jag det mellan filmvisningarna kanske?
Och därför, helt logiskt, doftar det nybakat och nyfejat hemma mig. För att det är det. Välkommen förbi, kan säkert klämma in en fika mellan jobben.

Dream baby dream

Den drömmen igen i natt. Om pappa som måste iväg på någonting (jobb, sjukhusvistelse) och både jag och han vet att han inte kommer att komma tillbaka. Drömmer den drömmen flera gånger i månaden.

Idag

En typisk frilansdag börjar med att jag vaknar nio och får dåligt samvete för att jag sovit så länge. Jag sträcker mig efter telefonen och ser efter så att jag inte fått några arga mail från arga redaktörer eller läsare. Det har jag inte.
Knallar upp, knallar runt, sätter på te, sätter på datorn. Nu ska här jobbas!
…tänker jag. Utan att det blir så mycket gjort.
Skriver en text som skulle in igår. Skriver den snabbt. Hade jag vetat att det skulle gå så snabbt hade jag inte skjutit upp den igår. Tänker jag, som alltid.
Behöver miljöombyte. Åker in till stan. Är beredd att lägga tre tuss på ett twin set från Rodebjer, som jag spanat in och provat men backat på av naturliga skäl (tre tuss!). Av ren uttråkning är jag beredd att hosta upp. Men det behöver jag inte göra för setet finns inte längre kvar i butik. Åker hem, nöjd över att ha sparat 3000 kr, och beställer sedan setet på nätet.
Försöker skriva.
Lagar mat. Ignorerar disk.
Äter sockerkaka. Satans god om jag får säga det själv.
Lyssnar på Bruce Springsteen och tänker igenom hjärteproblem. Mailar kompisar om hjärteproblem. Kompisar svarar sluta fåna dig.
Jag äter mer sockerkaka.
Och nu är det eftermiddag. Och ikväll är jag med i radio.
Välkommen till min värld.

Lovin’ LA

Då var det bestämt. Det blir en november i LA och en månad av totalt skrivande. Ja, vad händer med boken egentligen undrar folket.
Misströsta inte svarar jag. Åsneprinsen har bara bytt hem. Flyttat från ett förlag till ett annat, vilket dragit ut på tiden lite. Men nu blir det en pepp-november och en skriv-november i LA. Detta är bestämt. Och nedräkningen har redan börjat.

Sömnen

På förmiddagen, på eftermiddagen, på natten. Sömnen. Nu är den här. Den försvinner inte, den hoppar på en bakifrån och klamrar sig fast tills man måste lägga sig ned för att orka med tyngden. Och då faller man.