Jazzhands

Bagarens respekt

Det går givetvis trender i allt. Vissa är helt logiska och kan lätt spåras till sin källa. Andra mer diffusa.
Som hemmabak. Det fascinerar mig vilka bakverk det går trender i att baka. Cupcakebonanzan minns vi väl alla. Bananbrödstrenden som peakat under coronakarantän. Varför just bananbröd? Detta fascinerar.

Jo, givetvis spelar sociala media in. Cupcakes var ju ohyggligt bildvänliga, såklart. Frosting, sprinkles och allt. Bananbröd gör sig sällan lika bra i bild.

Nå. Egentligen funderar jag inte så mycket på just dessa trender utan den ihållande surdegsbrödstrenden. Jag trodde den var mer eller mindre global men det är ju fel.
Sedan trodde jag att den var nationell men även det är fel. Släktingar som bor i Hammarby Sjöstad dvs precis strax utanför tullarna och alldeles nästgårds från Södermalm sa att “surdegsbröd är poppis på Södermalm har man förstått”. Kan ju bero på generationsskillnader förstås också, att man upplever det som trendigt.

Nå. Min egen karantän bakning har gått åt matbröd. Jag har gått från vanliga, enkla jästfria bröd som kavring till långjäsning som grytbröd där jag också experimenterat med kryddor och att toppa med flingsalt och rosmarin, sådana grejer.

Nu är jag alltså inne på surdegsbröd och känner mig som en klyscha. Men det skiter jag i eftersom brödet är så roligt att baka. Jag gillar generellt att bara saker som kräver flera moment, som oreos som kräver deg som sedan kräver perfekt rund form och sedan en fyllning och sedan en sammansättning.
Surdegsbröd är next level. Mata degen, se till att den trivs. Göra brödet, jäsa brödet. A hade till exempel ingen aning om att surdegsbröd inte innehåller jäst. The power of surdeg.

Första försöket blev okej, men jag har svårt att få degen att jäsa ordentligt. Skam den som ger sig och så vidare. Fortsätter göda, ta hand om surdegen.
Har en sån ökad respekt för bagare nu, i synnerhet de som håller på med surdeg och som får den perfekt varje gång.

Mitt problem nu är bara att frysen är full med bröd. Brukar dela ut till rumänen som sitter utanför COOP och truga på A. Och mer lär det bli, detta ska jag bemästra.

Etiketter None

Omsorg vs. oro

Släktingen är martyr av den gamla skolan. Hon är också katolik, jag tror det kan vara relevant att nämna.
Hon skickar meddelanden varje dag till mig. Varje dag. Hon vill tala om att hon ber om mitt tillfrisknande, att hon oroar sig dag och natt.
Det är uppenbart att hon vill ha ett tack för detta. Tack för att du oroar dig. Tack för att du ber för mig.

Jag är ateist. Jag tror ju inte på bönens helande kraft, jag tror framför allt inte att en annan persons bön å mina vägnar har någon effekt på min sjukdom.

Så kan jag, med ärligt uppsåt, tacka människan för det?

Nu är det väl inte så jobbigt, skicka ett sms där man uttrycker sin tacksamhet för att någon tänker på en. Bryr sig. Tillräckligt för att skicka sms och tala om att de tänker på en och bryr sig.

Men det gäller varje dag. Hon tänker, bryr sig, oroar sig varje dag. För min skull, bara min skull. Och ja, jag skickar svar, jag säger tack, jag säger att det var vänligt och ja, jag hoppas också att jag mår bättre snart och hoppas allting är bra med dig också. Tack så mycket, hej hej.

Men det ligger en egoism i detta, släktingens agerande. För om det inte fanns en belöning i form av mitt tack, så skulle hon inte be, oroa sig, bry sig.
Varför skulle hon annars vara angelägen om att låta mig veta, varje dag, om hennes osjälviska akt? Om den verkligen var osjälvisk menar jag.

Det är detta som stör mig.
Se så mycket jag bryr mig – allt jag vill ha är ett tack. Är det inte en motsägelse i det?

Martyrskap, kan vi kalla det.

Och, kom jag på igår kväll, att förväxla omsorg med oro. Att tänka att oro är en vacker och osjälvisk form av omsorg.

Det är fel.

När jag kom på det kändes det som om en lampa tändes i mig. Det är alltså detta som gnagt i mig, som fått mig att rynka ögonbrynen varje gång (varje dag!) telefonen plingat till och hennes emojitäta redogörelser för hur mycket hon oroat sig, hur mycket hon bett och därmed hur mycket hon bryr sig.

Där är det. Uppfordran, min del av avtalet som måste uppfyllas. Hon ska be, jag ska tacka. Det är liksom dealen, om än outtalad och framför allt inte framförhandlad.

Etiketter None

Sjukdom och arbete

Jag gick på bio, jag såg Smärta och ära. Jag och en till person i hela salongen.
Smärta och ära låter lika passande som sjukdom och arbete. Stolthet och fördom. Och så vidare.

Sjukdom och arbete. Alla jag vet har fått sitt arbete påverkat på något vis. Vissa mindre, kanske för att de redan jobbade hemifrån, andra mer eftersom det för just dem och deras företag behövts en ekonomisk åtgärd.

Jag själv trodde mig inte så drabbad. Jag har mitt regelbundna kritikeruppdrag för GP. Jag hade några kulturtexter på gång. Min initiala kalkyl höll, april var ingen katastrofal månad.

Maj däremot. Nu har svångremmarna verkligen dragits åt. En redaktör svarar “Det är en jättebra idé, vi hade gärna tagit den men…hoppas att du får in den i någon annan tidning för att jag vill läsa”.

Jag pratar med en redaktör för en tidning som kommer ut fyra gånger om året och han talar om hur mycket tidningen, och hans egna företag som står för den, förlorat i uteblivna annonsintäkter.

Sjukdom och arbete. Idag vaknar jag och känner ont i bröstet igen, jag hade ju detta för ett par veckor sedan och höll mig inne. Sedan blev jag frisk, gick ut och vips är det tillbaka. Skulle jag inte gått på bio? Jag kände mig frisk. Jag anade att salongen skulle vara tom, filmen har ju gått i en evighet.

Jag skulle hjälpt mamma med huset idag. Allt det där som börjar bli mer och mer överväldigande för henne. Men jag kan inte riskera någonting.
Så jag stannar hemma och…gör vaddå? Jobben är färre. Jag lägger ännu mer tid vid recensionerna som nu är nere på en i veckan istället för två. Jag försöker att skriva på bok men strandar på formen (inte innehållet).

Sjukdom och arbete. Det ena påverkar det andra. I Smärta och ära kunde smärtan, den fysiska, påverka äran. I sjukdom och arbete skulle jag, i detta läge, kunna hävda att sjukdomen påverkar mig i den betydelse att jag ger mer. För jag har mindre.

Etiketter None

Drömmar

Han dyker upp igen! Varför blir jag inte kvitt den man som jag träffade i tre månader och som sedan drog sig ur. Vi var förälskade, absolut. Ett så mossigt ord. Men det är det ordet vi har som beskriver det initiala, trevande, förblindande och hoppfulla.

Nu drömde jag om honom igen. Jag vet att han gift sig och ett barn är på väg. Hur vet jag det, jag söker inte upp honom. Jag letar inte upp honom på Facebook eller Google. Ändå får jag informationen?
Jag hatar sånt. Att inte kunna ha kontroll över vem som får komma in i mitt liv.

I drömmen, som var en avancerad lucid dreaming, träffades vi och allt var som jag minns det. Den goda delen, då. Någon moster eller faster dök upp och sa “Jag förstår att du har frågor…” och jag sa “Ja, är han inte gift…? Ska ha barn..?” och hon sa “Jag visste att du skulle undra och jag ville stilla din oro. Hon gjorde allt för att behålla honom.”
“Så det finns inget barn?”
Fastern skakade på huvudet.

Och nu till grejen: I drömmen visste jag att jag drömde. Men jag var inte säker. Jag nöp mig själv för att försäkra mig om att jag inte drömde, till och med i drömmen reagerade jag på att detta var typiskt. En klyscha.
I drömmen, i och med mitt nyp i armen, kunde jag till min förvåning konstatera att jag faktiskt inte drömde. Att jag var vaken!
Sedan vaknade jag.

Etiketter None

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

May 2020
M T W T F S S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen