Dra på trissor!

Är det bara jag som blir generad när medelålders människor (jag tror det gäller män i synnerhet) försöker vara fräcka?

Jag kan verkligen inte droppa några namn men jag har, vid tre olika tillfällen, hört tre olika medlålders kulturmän på DN uttrycka sig lite fräckt och vågat. Sådär, chockerande. Ord man inte visste de kunde.

Och jag vill inte alls besväras men jag gör det ändå. Sjunker ned bakom min dator och rodnar. Känner mig som Peggy i Mad Men. En sån min.

Kulturmän i kulturkläder ska väl inte vara fräcka heller? De ska vara intellektuella, förneka köttet och se lockelser som något banalt, något för de svagsinta.

Säger jag och tänker på min bok som i ärlighetens namn är så förvånande fräck (den förvånar mig själv eftersom jag är en ofräck människa, from som ett lamm) att mamma inte kommer att få läsa den. Inte Peter heller (förlåt, Peter). Men jag är ju inte medelålders än. Om jag rappar på och skriver klart den innan jag blir det så klarar jag mig ur knipan.

Bite me!

Vem drömmer inte om en romantisk, blek man som kommer från en tid då karlar var karlar, och som målmedvetet zoomar in sin tilltänkta dam (du) och låter sedan resten av världen försvinna?

Eller, så här då. En man som får dig att känna dig som den enda person som betyder någonting i rummet. Eller i staden. Eller på jorden.

En man som inte kan leva utan dig. Eller, i det här fallet, med dig.

Jag är oerhört förälskad i vampyren Bill. Han förkroppsligar ju precis alla romantiska ideal som någonsin funnits. Och nu uttalar jag mig med akademisk tyngd bakom orden (jag har läst engelsk litteratur på universitetet). Jag retar mig inte lika mycket på hans hår i nacken som vissa andra som argt och upprört anser att han bör klippa sig annars faller serien. Jag kan väl lite grann reta mig på att han uttalar “Sookie” som “Sucki” men annars är han ju Mannen.

Alla romantiska beskrivningar i en och samma. En sån man är halv utan, en som “finns inuti en” (vampyrblod har sina sidor) och en som “känner” hur du känner. Kommunikation utan ord.

Det är ingen som helst konstighet att True Blood har tittare. Jag säger inte att det är Bills förtjänst. Men jag säger att även i detta nu, år 2009, lever den romantiska föreställningen om två själar skapade för varann med oss. Och aldrig har jag sett idén så tydligt som nu.

Idag gick jag med i Facebookgruppen “Bill Campton – I want to do bad things with you”. (Deras felstavning på hans efternamn, inte min).

Dolt hot

 Jag går till Råkultur och beställer mat. En rödhårig servitör som Wes Anderson skulle älska att casta i sin kommande film pratar lite artigt med mig. Killen i kassan frågar efter mitt namn. Jag säger “Caroline“.

Väntar. Får min beställning. Åker hem.

Inte förrän på bussen ser att de skrivit namn på kvittot. Det står “Carro”.
Allvarligt, det står “Carro”.

Varför blir det såhär. Jag säger ju Caroline klart och tydligt. Inte Carro. Skulle aldrig säga Carro. Skämtar de? Flirtar de? Är de galna? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte gillar det. Det vilar något hotfullt och jobbigt över kvittot. Och den friheten vissa tar med mitt namn.

Vardagsdvala

Mina kollegor är snälla. De låter mig jobba hemifrån eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända med mormor. Mamma ringer in med en rapport då och då. Jag hör på hennes “Hej, det är mamma” om det är hoppfulla eller sorgsna nyheter.

Just nu är det inte så mycket sjukdomen som mormor själv. Hon gråter. Hon är ensam, har ont i magen, kan inte äta och vill dö. Jag vill egentligen inte åka dit, jag vet att jag förr eller senare kommer att få en stor darrning, som börjar någonstans i skulderbladen och sedan skakar om hela mig och så kommer alla de där tårarna som inte går att stoppa hur jobbiga de än är. Ibland kommer de på jobbet, ibland när jag äter middag. Ja, de kan komma när som helst. Lika irriterande varje gång.

Jag vill undvika dem så länge jag kan.

Så jag går en lång promenad i stan. Jag försöker tänka att det är en vanlig fredag, inte dagen då mormor gråter och vill dö.

En liten grej om sjukhusdöden

Det gjorde inte så ont att sätta in katetern, säger mormor. De bedövade ju förstås, men ändå. Hon trodde att det skulle kännas mer.
Hon frågar oroligt för kanske femte gången om hon luktar illa. Både mamma och jag ljuger och säger nej.

Mormor är sjuk. När 94-åringar blir sjuka och läggs i en sjukhussäng så ser de ynkliga ut. Mormor drar upp den där gula landstinget-filten till halsen och säger att hon “fryser inombords på nåt sätt”. Hon kräks. Jag tittar på mamma medan hon gör det och jag ser att mamma blundar och tittar bort.

Mormor säger matt “Är det här slutet?”
Jag säger “Jag vet inte, mormor”.
Mormor flämtar. Hon blundar. Hon har sitt halsband på sig, noterar jag, tillsammans med den där vita sjukhussärken. Det gör mig lite ledsen att hon har det. Att hon är lite fin mitt i allt det fula.

Läkarna säger att hon har en infektion i magen. Det är därför hon kräks. Mormor äter ingenting. Läkarna säger att det är allvarligt.

Jag känner mig förvänandsvärt likgiltig. Jag vill mest därifrån. Det luktar äckligt. Surt, ruttet och konstigt. Och så decinficeringsmedel. Jag försöker att ta mormors hand och klappa henne på kinden så att hon inte ska känna sig äcklig. När vi går därifrån tvättar jag händerna med decinficeringssprit. Det känns som ett svek.

Att förlora en mormor har känts otänkbart för mig hela livet. När jag var liten, kanske fem, sex år hörde jag ordet “överleva” och tyckte att det var en bra grej. Man kom till en punkt i livet och sen överlevde man den. I evighet. Jag bad givetvis till Gud om att mormor skulle “överleva”. Jag minns att jag redan då tänkte att jag skulle dö om mormor dog. Jag tänkte skitmycket på döden som liten.

Men sen dog pappa, före mormor. Då blev det fel. Så ska det inte vara.

Så nu sitter jag hyfsat likgiltig på stolen bredvid mormor i sjukhussängen och tänker att så här blir det. Så här ser slutet ut. Ingen som vackert och vördnadsfullt sluter ens ögon när man ligger på en bädd av rosor med ett guldkors i sina knäppta händer. Nej, slutet finns bland kräks och droppslangar på en sjukhusbrits i Huddinge. Varför är jag inte panikslagen? Jag borde vara panikslagen av detta.

Isället är jag trött. Helt matt. Jag vill bara hem och sova, men jag vågar inte föreslå att vi, mamma och jag, ska säga hej då och gå.
En sköterska kommer och ger mormor nytt dropp och säger att hon ska röntgas nu. Så vi går.

Först när vi kommer ut på parkeringen börjar jag gråta.

Don't get schmart, miss!

Jag hjälpte mamma att rensa mormors lägenhet igår. Hon har flyttat till ett äldreboende där mer eller mindre handikappade panchon sitter i grupp och lyssnar på Christer Sjögren. Varenda gång jag varit där nu har det varit samma sak: i allrummet sitter de, håller varandra i handen och lyssnar på Vikingarna. Eller Christer Sjögren. Sak samma.

Mormor tillhör inte detta gäng. Hon håller sig i sin egen lägenhet, läser Allers och ser på Morden i Midsomer.

Nå.

Det var på ett sätt sorgligt att vara i hennes gamla lägenhet igår. Jag såg hur gammal den är. Allt var nedtaget från väggarna. Där en stor, pampig tavla av Peter den Store hängt i hela mitt liv finns det nu bara en ljus, rektangulär färgavvikelse. Böckerna i bokhyllorna heter saker som “Berättelser från en marknadsplats i norr” och “Liket i lådan”. Böcker man aldrig kommer att läsa.

(Jag tog hem “Liket i lådan”)

Livets förbannelse är ju att saker inte fortsätter att vara som de alltid varit utan envisas med att ändra på sig. Bli gamla och dö.

Jag påminns om detta när jag träffar min kompis Anette också. Hon är pensionerad nu. En gång i tiden var hon min lärare i engelska och franska. Hon minns första lektionen med min klass. Hon tyckte att jag såg ordentlig och snäll ut. Jag hade långt hår i mittbena och satt längst fram. Hon minns detta. Det var ett tag sedan.

Nu är vi vänner. Hon har rest runt i Västafrika i ett år. Sånt man gör när man blir pensionär. Nu pratar hon om andra saker hon vill hinna med innan hon dör. Det stressar mig.

Jag hittar ett skåp hemma hos mormor som är fullt av dukar. Hela skåpet är fullt av dukar! Jag visste inte att det fanns så många olika sorters dukar. Spetsdukar, rutiga dukar, bomullsdukar, linnedukar. Bara dukar. Dukar med fransar, dukar med brodyr. Juldukar.
En duk tar jag hem. Det är en sån man hänger på väggen om man är en sån som hänger saker på väggen. Jag fattar inte ett jota av vad som står på den. Det är tecknade amishgubbar som jobbar på åkern. De säger saker jag inte begriper. Mitt på handduken står det “You get too soon old and too late schmart”. Detta tolkar jag som Amishfolkets variant på “Youth is wasted on the young”/”Carpe Diem”.

Ännu en gång blir jag påmind om döden och hela den grejen. Vad vill jag försöka hinna med innan jag blir pensionär? Innan jag blir “schmart” och skröplig.

Jag vill skriva en bok. Och uppleva ett långt, fruset ögonblick av sann kärlek, sån där som är självklar och som man kan få när man ligger raklång i soffan bredvid en pappa som koncentrerat stoppar sin pipa.
Detta vet jag.

Jag vill hålla en griskulting i famnen. Och så vill jag laga en perfekt boeuf bourgignon och tänka “Jag kan”.  Och så skulle jag vilja trotsa en inre rädsla och hälsa på min kompis Nadav i Israel.

…och så den existensiella frågan då, mitt i alltihopa: Jaha, men vad är det som hindrar mig?

Helgen, bangarna och vår tids rädsla för filmquiz

Jag har gjort slag i saken och köpt Sex and the City-boxen, den där skolådan. Så man har nåt att bita i när socialrealismen gör sig påmind.

Jag har köpt finbröd också. Detta är ingenting jag brukar göra, men idag var jag på lunch med två medelålders DN Kultur-män och då föll det sig så. “En halv Levainlimpa, tack!”

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om utan vår tids rädsla för ansvar.
Eller, vår tids rädsla för filmquiz snarare.
Igår var det nämligen säsongspremiär på Pet Sounds för detta evenemang och som vanligt var vi en man kort i laget.

Som vanligt började jag därför reka i omgivningen, bland namnkunniga cineaster och skribenter Jag fick bara nej till svar. Vanligaste motiveringen är olika versioner på “Jag vågar inte”. De säger inte så, de säger kanske “Äh, jag är inte så bra på sånt” men de kan också påpeka, i förbifarten, att det skulle bli pinsamt om de bommade.

Men Gud. Vår tids rädsla för förlorad cred. Vad hände med livslusten, folk? LIVSLUSTEN!

Jag gillar:

* Män i övre medelåldern som enligt samhällets alla normer (det är inte jag som instiftat dem) inte borde ha fräcka sneakers men har det ändå.

* Män i övre medelåldern som enligt samhällets alla normer (det är inte jag som instiftat dem) inte borde ha fula reklam-t-shirts men har det ändå.

* Panerad fisk i personalmatsalen och kafeterior. Generic fisk, vilken som helst. Panering. Och så nåt som alltid kallas något i stil med “örtsås”. Jag gissar att det påminner mig om min barndoms glada skolbespisningsmåltider.

* När två objektivt fula människor funnit varandra och ser kära ut. Aaaaaw…

* Småkillar som gör ljud som bara småkillar gör, som “ka-tschhh”.

* När det finns folk på gymmet som verkligen anstränger sig och ser alldeles röda ut i ansiktet men som ändå är mer otränade än vad jag är.

Animal Planets kärlek – min belöning

Det hela var märkligt. Jag hörde teve-mannen Hans Kronbrink skrika “Där sitter hon!” och “Där sitter hon och hukar!”.

En sekund senare överräcks en liten zebra till mig. Ett tack från Animal Planet för att jag skrivit fint om programmet “Familjen Morrhår”. Skön teveserie, för övrigt.

Jag skrek  “Såg ni? Såg ni vad som precis hände?” till mina kollegor. Jag var uppspelt.
“Ja, du fick en zebra” sa David utan att lyfta blicken från datorn.
“Jag tackar konsekvent nej till mutor” sa Axel.

Sen återgick allt till den normala.

Dagens prank!

Hihi. Jag skickar obscena länkar via Skype till mina kollegor. Så öppnar de dem på DNs jobbdatorer i vårt öppna kontorslandskap. Hihi.