Det gjorde inte så ont att sätta in katetern, säger mormor. De bedövade ju förstås, men ändå. Hon trodde att det skulle kännas mer.
Hon frågar oroligt för kanske femte gången om hon luktar illa. Både mamma och jag ljuger och säger nej.
Mormor är sjuk. När 94-åringar blir sjuka och läggs i en sjukhussäng så ser de ynkliga ut. Mormor drar upp den där gula landstinget-filten till halsen och säger att hon “fryser inombords på nåt sätt”. Hon kräks. Jag tittar på mamma medan hon gör det och jag ser att mamma blundar och tittar bort.
Mormor säger matt “Är det här slutet?”
Jag säger “Jag vet inte, mormor”.
Mormor flämtar. Hon blundar. Hon har sitt halsband på sig, noterar jag, tillsammans med den där vita sjukhussärken. Det gör mig lite ledsen att hon har det. Att hon är lite fin mitt i allt det fula.
Läkarna säger att hon har en infektion i magen. Det är därför hon kräks. Mormor äter ingenting. Läkarna säger att det är allvarligt.
Jag känner mig förvänandsvärt likgiltig. Jag vill mest därifrån. Det luktar äckligt. Surt, ruttet och konstigt. Och så decinficeringsmedel. Jag försöker att ta mormors hand och klappa henne på kinden så att hon inte ska känna sig äcklig. När vi går därifrån tvättar jag händerna med decinficeringssprit. Det känns som ett svek.
Att förlora en mormor har känts otänkbart för mig hela livet. När jag var liten, kanske fem, sex år hörde jag ordet “överleva” och tyckte att det var en bra grej. Man kom till en punkt i livet och sen överlevde man den. I evighet. Jag bad givetvis till Gud om att mormor skulle “överleva”. Jag minns att jag redan då tänkte att jag skulle dö om mormor dog. Jag tänkte skitmycket på döden som liten.
Men sen dog pappa, före mormor. Då blev det fel. Så ska det inte vara.
Så nu sitter jag hyfsat likgiltig på stolen bredvid mormor i sjukhussängen och tänker att så här blir det. Så här ser slutet ut. Ingen som vackert och vördnadsfullt sluter ens ögon när man ligger på en bädd av rosor med ett guldkors i sina knäppta händer. Nej, slutet finns bland kräks och droppslangar på en sjukhusbrits i Huddinge. Varför är jag inte panikslagen? Jag borde vara panikslagen av detta.
Isället är jag trött. Helt matt. Jag vill bara hem och sova, men jag vågar inte föreslå att vi, mamma och jag, ska säga hej då och gå.
En sköterska kommer och ger mormor nytt dropp och säger att hon ska röntgas nu. Så vi går.
Först när vi kommer ut på parkeringen börjar jag gråta.
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2009-08-26
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Etiketter None
-
Jonas, 10:33 pm August 26, 2009:
Vackert ville jag nästan säga. Vackert på det där tafatta sättet som man oftast upplevelser avgörande ögonblick i livet. Då man nästan blir besviken på sig själv för att man inte kan framkalla de där ödesmättade stråkarna i bakgrunden utan tänker på att det luktar lite konstigt.
-
Jonas, 10:33 pm August 26, 2009:
Vackert ville jag nästan säga. Vackert på det där tafatta sättet som man oftast upplevelser avgörande ögonblick i livet. Då man nästan blir besviken på sig själv för att man inte kan framkalla de där ödesmättade stråkarna i bakgrunden utan tänker på att det luktar lite konstigt.
-
Harry, 8:15 am August 27, 2009:
Du skriver alltid väldigt bra och läsvärt.
Men så här vackert har du aldrig skrivit förr.
-
Harry, 8:15 am August 27, 2009:
Du skriver alltid väldigt bra och läsvärt.
Men så här vackert har du aldrig skrivit förr.
-
Jazzhands, 10:43 am August 27, 2009:
Tack. Verkligen. Och Jonas: Ja, precis så.
-
Jazzhands, 10:43 am August 27, 2009:
Tack. Verkligen. Och Jonas: Ja, precis så.
-
Jonas, 4:57 pm August 27, 2009:
Fin text.
-
Jonas, 4:57 pm August 27, 2009:
Fin text.
-
B., 9:55 pm August 27, 2009:
Jag beundrar dig för att du sitter vid hennes sida, en styrka jag inte haft. Du skriver väldigt fint – i övrigt håller jag fullständigt med Jonas.
-
B., 9:55 pm August 27, 2009:
Jag beundrar dig för att du sitter vid hennes sida, en styrka jag inte haft. Du skriver väldigt fint – i övrigt håller jag fullständigt med Jonas.
-
Katarina, 8:22 pm August 28, 2009:
Fint. Tack.
Ska ringa min mormor och morfar nu.
-
Katarina, 8:22 pm August 28, 2009:
Fint. Tack.
Ska ringa min mormor och morfar nu.
-
L-L, 6:19 pm August 31, 2009:
Du borde skriva krönikor i DN också. Med ett par undantag är NoN-sidan i akut behov av roliga och tänkvärda texter.
-
L-L, 6:19 pm August 31, 2009:
Du borde skriva krönikor i DN också. Med ett par undantag är NoN-sidan i akut behov av roliga och tänkvärda texter.
-
Jazzhands, 7:48 pm August 31, 2009:
Ã…h. Tack. Ja, det skulle vara grymt att ha en tecknad byline och skriva krönikor om “En sak som slår mig…”. Jag jobbar på DN för tillfället (På stan) men dörrarna verkar väldigt stängda på den tidningen. Tycks det mig.
-
Jazzhands, 7:48 pm August 31, 2009:
Ã…h. Tack. Ja, det skulle vara grymt att ha en tecknad byline och skriva krönikor om “En sak som slår mig…”. Jag jobbar på DN för tillfället (På stan) men dörrarna verkar väldigt stängda på den tidningen. Tycks det mig.
-
30-nånting, 9:11 pm September 5, 2009:
Ã…h nej, vad jobbigt. Sjukdom och ålderdom är jobbigt att konfronteras med och oavsett hur “förberedd” man känner sig är man det aldrig när en människa man älskar dör. Jag minns när jag kom in i min senila mormors rum precis när personalen höll på att byta hennes bajsblöja. Jag kände mig förnedrad å hennes vägnar och försökte låtsas som om lukten inte rörde mig i ryggen. Det var en av de sista gångerna jag träffade henne innan hon gick bort.
Jag skickar en kram i alla fall.
-
30-nånting, 9:11 pm September 5, 2009:
Ã…h nej, vad jobbigt. Sjukdom och ålderdom är jobbigt att konfronteras med och oavsett hur “förberedd” man känner sig är man det aldrig när en människa man älskar dör. Jag minns när jag kom in i min senila mormors rum precis när personalen höll på att byta hennes bajsblöja. Jag kände mig förnedrad å hennes vägnar och försökte låtsas som om lukten inte rörde mig i ryggen. Det var en av de sista gångerna jag träffade henne innan hon gick bort.
Jag skickar en kram i alla fall.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments