Jazzhands-exlusivt! Intervju med VHS-samlaren Björn Olsson som precis kompletterat sin Red Baron-samling!

No one will ever love you

Wha-hey, kolla här. Den som trodde att jag aldrig skulle vara med i Musikguiden trodde fel. Här är jag ju, och pratar countrysåpa strax efter 32-minutersstrecket.

Nog för att den blir såpigare och såpigare men jag gillar Nashville överlag ändå, alltså. Är det countrymilön? Gunnars underbett? Reynas röda lockar? Juliettes vredesutbrott? Deacons klassiska rock-look? Antagligen all of above.

Snedvridet

Alltså kroppen leker man inte med så lätt. Den lurar man inte alla gånger.

Den har gett mig lite signaler, först försiktigt knackat på, skickat fram en spejare som med mössa i hand bett att ansöka om att kanske få ta det lite, lite lugnare.
Nej, har jag sagt då. Ansökan avslås och så har vi ökat tempot.

Inte för att jag nödvändigtvis har velat men ibland har man inget val, känns det som. Jobben trillar in, jag kan omöjligt tacka nej. Någon vill ses, jag kan omöjligt tacka nej. Någon vill boka in ett viktigt möte, någon vill boka in ett oviktigt möte. Sen sitter man där med en omöjlig tidsplanering, en jobbekvation som inte går ihop. “Jo…”, säger kroppen då. “Du har inte tänkt på vårt förslag?”.

Jaja, nu har min kropp i alla fall skickat sin allra största och mäktigaste fackpamp och denne lyssnade jag på. Gick sedan till massör som sa att jag hade sjukt många knutar, jobbade med mig en timme och bokade in mig på nytt pass på fredag. “Du kan få lite träningsvärk de närmaste dagarna”.
Jo tack, redan på mötet efter massagen kändes det som om jag egentligen sov. Åkte hem, skrev klart en grej medan jag verkligen kände att “så fort jag reser mig från stolen nu så kommer jag inte kunna sätta mig och skriva igen så kör klart”. Reste mig och somnade sedan direkt på soffan. Vaknade vimmelkantig ett par timmar senare.

Kunskapskanalen

Radio, Radio

Idag har jag varit i en studio i Radiohuset hela förmiddagen och spelat in en grej och i helgen var jag i Grekland. Ja, gott folk, så kan det se ut i en frilansares värld.

Och herregud så groggy jag varit de senaste dygnen. Intensiv rekning i Grekland, tillbaka till frilansbollen här hemma och alla puckar som man bör ta. Sen skärpning, text och radioinspelning.

Jo men jag vet, det låter ju inte fy skam. Och det är det inte heller. Men mina lungor ber mig att inte glömma bort dem och önskar som ödmjukast att jag tog ett djupt andetag ibland också.

“Aren’t we all a little mad sometimes?”

Försöker bena ut om det är stress eller någonting annat. Det som gör att jag inte kan sova, inte kan uppskatta någonting “för stunden” utan bara tänker på den framtida stressen och alla imaginära händer och klor som drar i mig, vill mig något, kräver något, tar något.

Blir tvungen att tillfälligt sätta mig ned på en parkbänk och genomföra någon slags hyperandning. Höra rösten i mitt huvud säga samma sak som på den där keffa podden jag har för avslappning som aldrig funkar. En sak har fastnat dock, när rösten säger “andningen är ett redskap som du alltid har tillgång till”.

Så jag sitter där och hyperventilerar och tänker att det är ju för jävligt att man inte ska kunna få uppskatta vad man har (= världens bästa jobb) och vad man gör (=är i Grekland) utan istället måste tänka på sån här skit.

Gatuhundarnas land

Är i Grekland på jobb. I Thessaloniki där det bor mellan 150-200 gatuhundar. Har hittills mött sex av dem. Vänliga själar, trevliga och snälla även om jag nog aldrig sett smutsigare jyckar.
Tre av dem hängde vid en liten demonstration vid ett torg. Where the action is. Stora hundar också, labradorer och St- Bernhards.

Två av två taxichaffissar har hittills beklagat sig över nationens tillstånd, skakat på huvudet och sagt att allt är skit. På fisk- och skaldjursrestaurangen (alltså, g-u-d-o-m-l-i-g mat) kom ägaren fram och tryckte min hand och tackade för besöket. Dåliga tider nu, allt är uppskattat och så vidare.

Så nu känner jag att det är mer eller mindre min egna, personliga plikt att locka hit så många turister det bara går för att hjälpa Zorbas land på fötter igen. Så här kan vi ju inte ha det. Ledsna restaurangägare och smutsiga hundar. Välgörenhetsturism tror jag starkt på som kommande trend. Plus att vädret är behagligt här. Och grekerna är inte så fula som jag alltid trott. Vart reser DU på din semester i år?!?

“Jag är ju ingen talare men…”

Snart dags för det här eventet som heter Release Me. Det är på Kulturhuset på onsdag och vanligtvis har jag inga probs med att prata bok men jag ska läsa någon sida också, på ett par minuter, och det är där skon börjat klämma.

Jag har ju mitt eget favoritkapitel i boken (“Hockeykillen”) men jag vet inte hur talande det är för resten av boken, och dessutom är det längre än bara ett par minuter misstänker jag. Kan vara ett fall av “kill your darlings” här också.
De flesta som läser boken verkar av någon anledning gilla det trashigaste kapitlet bäst (“Lukas”) men det är verkligen för långt och alldeles för deppigt för att läsas upp.
Så nu är jag rådvill.
Förslag?