Sötsak!

Okej, all svennighet out the window nu. Jag har fått en hälsning på Family.se. Jag tycker att det är fantastiskt.

Ja, men tekniker då om det ska vara ett sånt problem

Den absolut vanligaste följdfrågan, när jag säger att jag är frilansjournalist, är “Kan du försörja dig på det?”

Inte i sammanhang med andra journalister, men på släktträffar och sånt.
“Vad gör du?”
“Jag är frilansjournalist”
“Men kan du försörja dig på det?”

Är det för att man lägger till det där “frilans” i början? Jag trivs inte med att säga journalist.
Mest för att jag inte gått JMK så jag har inte papper på att jag är journalist. Men frilansjournalist kan man väl vara. Så jag säger frilansjournalist.

Men tillbaka till sak. “Kan jag försörja mig” på skiten. Ja, det kan jag. För i helvete. Annars hade jag väl sagt “Jag är servitris” eller “Jag är frilansjournalist men jobbar också extra på ett gruppboende” eller vad man nu gör. Eller?

Frågan är denna: får man bli upprörd över att folk ifrågasätter att man “är” det man säger att man är? Vissa tycker inte det. De tycker inte att det är så konstigt. Kanske skulle jag reagera likadant om någon sa att “Jag är konstnär”.
Andra tycker att man kan bli upprörd. Det är ingen som frågar en receptionist om hon “kan leva på sin lön”. Förutom moderaterna då, som faktiskt har “Kan du leva på din lön?” som slogan. En ytterst märklig slogan. Får man bli arg på den med?

"Det leende folket, my ass!"

Ett livstecken från vår man i Thailand!

“Sawadii kap baby!

Jag börjar mitt mail med att skriva sawadii kap för det är thailändska för hej (hur svennigt är det inte att inleda så?).
Okej, jag kan börja med att säga att myten om att folk ser ut som hippies här är krossad. Jag har kört på den grejen men det är jag ensam om, förutom någon enstaka etnotant.
Folk går mest omkring i billabong-shorts och t-shirt. Jag har dock inhandlat fluffiga tygshorts med ett märke av en drake på, och sådana där tunikor med mönster. I ärlighetens namn är den rätt tantig.
Har även skaffat en väska av något stävt tyg som är som en påse, äkta hippiekasse. Har även en vristlänk med träpärlor! Jag kör hardcore. I morgon ska jag och morsan i till en liten stad och gå till frissan.

Restaurang “Bajen Steakhouse” (hahah!) är fortfarande under uppbyggnad. Vi håller på att bygga minigolfbanor och rum där man kan spela wii.
Det senaste är att vi har köpt en hoppborg. Den är skitstor. Hur jävla skumt är det inte med hoppborg?
Jag har ätit plankstek och köttbullar med mos och lingon. Morsan tyckte köttbullarna var för slemmiga så vi lärde dem hur man gör. Pizzor har det ju också gått i en och annan.

En annan myt som krossats är den om det leende folket. Okej, hororna i Phuket ler och folk i marknadsstånd när man betalar överpris ler, men annars ler de väl inte mer än någon annan jävel. Och de andra som ler gör det mest för dem inte fattar vad man säger, så gör man ju själv när man inte förstår.

L är delaktig i något stort byggprojekt här så han har blivit polare med någon form av maffiagubbe här på ön. Därför var vi på invigningen för bygget och där var det munkar, vi fick sitta på knä och höra dem mässa i en timme sedan kröp vi runt och skopde upp ris åt munkarna.
En thaiare berättade att munkarna är värsta materialisterna och beställer sin kåpor från Milano och sådana ställen samt att man måste ge dem dyra presenter. Up yours alla kvasibuddister som tror något annat.

Den där maffiagubben gillar att dra runt oss och skryta om dyra grejer han gör, så vi har fått bo på en lyxrsesort. Vi blev även bjudna på en resa till Phuket. Där såg vi en svulstig show med elefanter och akrobater. Den var så pass bra att morsan somnade och jag nickade till ett par gånger.

I Phuket var vi även på den beryktade gatan som ska vara så omtalad för sina ladyboys och den syndiga stilen. Alla säger typ “Åh, har ni varit där, hehe”.
När jag promenerade på den visste jag först inte att jag var där. Men sen hajade jag till men insåg att den är som vilken dålig Patricia-kväll som helst. Några tansor och några horor.
En fördom som har besannas är den att britter är sig lika överallt. Vilka var det som hade rakade skallar och stod och var asfulla i överkropp med en kuk ritad på ryggen med spritpenna, jo britter såklart.
Tyskarna är också sig lika. Enda mannen med tangabadyxor på vår snorklingresa var tysk. Misstänker även att en gubbe i 60-årsåldern jag såg som hade oranga stringbadbadbyxor var tysk.
För att utveckla den storyn kan jag säga att han gick och plockade snäckor på stranden i dem, skön syn för oss som såg det hela bakifrån.

Morsan och L hus är helt grymt, med pool och en asstor altan som har värsta havsutsikten. Jag bor i ett hus på andra mittemot. Grannar till en tjeckiskt par i femtiårsåldern.
Nu ska jag gå och lägga mig i min regnbågsfärgade hängmatta!

Puss puss
Kennet”

Min vän bär sarong

Var är han? Jag efterlyser min vän Kennet, trubaduren, som gav sig av till Thailand för en månad sedan för att lära infödingarna göra plankstek. Han tog med sig en billig vattenkokare och en DVD-spelare för att fylla de eventuella luckorna i tillvaron. Det var det sista vi såg av honom.
Nu har han varit i svennekolonin i en månad, som sagt. Allt vi fått är ett sms där det framgår att han “har det fantastiskt”, har “lärt lokalbefolkningen servera” och “öst upp ris till munkar”.
Sedan ingenting.
Jag befarar ju det värsta – att han skaffat sarong, flätor i håret och andliga insikter. Att när han kommer hem om en månad är den trubadur vi alla känner och älskar borta och ersatt av en man som levererar floskler.
Kennet, var är du!?

Jag Wessar pennan igen

På Wesfronten inget nytt, säger du? Det stämmer inte. Wes ska ju, som bekant inte bara få Visionary Award på Stockholm filmfestival utan han kommer också hit för att hämta priset personligen. Yes!
Jag ska naturligtvis göra allt jag kan för att få trycka hans hand (igen, vill jag tillägga).
Som att skaffa presspass (check!) och vara moderator på ett Face2Face-seminarium (check!).

Men det var inte alls det som var nyheten, eftersom jag vetat detta länge.
Hur kan jag ha vetat det länge?
Jo, för att det är jag som skrivit om Wes i filmfestivalens programtidning. BOY har det varit svårt att hålla tyst om det! Men nu kan jag ta bladet från munnen, äntligen, och fortsätta the eternal lovebombing.

Är jag ensam om att tycka att han är en king among men? Tydligen inte.

Inga hundar som spelar schack, alltså

Per tycker inte alls att det är en bra idé med en film om schackmördaren.
Jag tycker det.
Bara för att han går på DI. Där tänker man mer dramatiskt.
Jag tänker kommersiellt.
Fatta när schackmördaren stämmer möte med sitt första offer (jag ser Michael Cera eller Eliah Wood i rollen) och säger att han (offret) måste gå med till den lilla djurgravplatsen där hunden – schackmördarens enda vän! – ligger begravd (eller gör den?). Schackmördaren har tårar i ögonen. Weirdo, tänker Cera/Wood. Schackmördaren ger sig inte. Han säger hur mycker han saknar sin fyrbente vän. Han tar fram en flaska vodka från innefickan och säger att de måste ta en sup, till hundens minne. Han torkar en tår ur ögonvrån.
Klart man inte har hjärta att säga nej till det. Skulle du säga nej till det? Nej,man bah “Ja…det är klart jag följer med och visar min respekt för gamle Igor”, fast man ser att Cera/Wood egentligen tänker “Men sedan drar jag, ditt freak” och så bah WHAM, en hammare i huvudet.

Nehej, inte?

Jag skulle se den i alla fall. Och säkert en miljard amerikaner.

Din chef eller min?

Bruce “The Boss” Springsteen heter “Sjefen” på norska. Roligt.

Pitch

Allvarligt, schackmördaren.

Den ryska schackmördaren fick sitt straff idag, för att ha mördat 48 personer. Han kallas så för att han planerade att mörda 64 personer, alltså antalet rutor på ett schackbräde.
Han mördade sina offer genom att säga att de skulle gå till en viss park och kolla på mördarens hunds grav (“Det ligger en hund begraven…”). Där bjöd han på en sup och sedan drämde han till offrena med en hammare.
Vad exakt i denna historia är inte filmstoff? Den har allt; ett creepy namn på mördaren, de bisarra omständigheterna som involverar hans begravda hund, och sedan siffer-fixeringen.
Jag tycker att det andas Seven-succé över det hela och kan slå vad om att det bara är en tidsfråga innan The Story of the Chess Murders kommer på bio.

Grattis!

Födelsedagsgaratulationer till Nancy Cartwright som fyller femtio år idag. Allvarligt, Barts röst görs av en medelålders dam. Tänk på saken.

Tjockisar som sjunger

Hairspray, förresten. Den går på SVT ikväll och bör inte missas. Originalet av John Waters alltså. Och innan jag skriver en enda rad om John Travolta i fatsuit så måste jag fråga om någon vet varför jag fått för mig att The Godfather of Kitch uttalar sitt efternamn på tyskt vis, alltså som [wah-trs]?
Jag tycker mig ha läst det någonstans, och har till och med börjat rätta folk som säger [wå-ters] på regelrätt engelskt vis. Men nu har jag gjort det så länge så jag glömt bort var jag “läst” det någonstans till att börja med…och börjar därmed tvivla på att det stämmer.
På samma sätt som jag “har för mig” att man säger Marc Almond, på franskt vis [all-mån] och inte engelskt. Detta tillbakavisades dock starkt av Mattias Dahlström, vilket fått mig att tvivla på Waters-grejen…Så. Hur uttalar Baltimores stolthet sitt efternamn egentligen? Och finns det bevis för detta?

Ja, och så Travolta i fatsuit då. Filmen som går på biograferna i detta nu har ju i stort sett ingenting med originalet att göra men vad gör det. Jag har aldrig varit främmande för sång, dans, romantik och lättsmälta moraliska dilemman som snabbt och smidigt löses genom plakatdemonstrationer.
Michelle Pfeiffer är fin som WASP-häxa och det lilla charmtrollet Nikki Blonsky har en ljus framtid framför sig. Hon dansar the bus stop som ingen annan och smittar verkligen av sig med energi (tönting mening). Så visst finns det anledning att se “nya” Hairspray trots att det är en tvättad, polerad och av-kitchad version där John Travolta i fatsuit är det knasigaste inslaget. Och hur harmlöst är inte det? Han spelar mamma Turnblad som är tjock, tvättar åt andra och är gift med Christopher Walken. De har en duett tillsammans som ska vara totally romantic men den går mer ut på att nästan, nästan kyssa varandra men ändå aldrig göra det. Plus att Walken får Fatboy Slim-dansa lite. Är inte sånt trist? Lika trist som att Travolta/Turnblad, när han/hon får chansen kör det där Pulp Fiction-danssteget med fingrarna framför ögonen. Alltså, cameos är kul (här finns både Waters och Ricki Lake med från originalet) men referenser som vattnats ur redan tidigare är inte kul.

Förutom det så blir man på gott humör, och inser att Hollywood har en ny hunk i pipelinesen. Snart dröjer det inte förrän Zac Efron blir utnämnd till saker som “Månadens Babe” i en Cosmopolitan nära dig. And rightly so.