Tomheten i ett hjärta som blöder

Alla djur är speciella. Alla som haft ett djur kan vittna om det djurets personlighet och egenheter.
Jag kan bara berätta om Alf. Om hur han berörde alla han träffade. Till och med veterinären som gav honom den sista sprutan som fick ljuset i hans ögon att slockna, han hade tårar i ögonen när han gjorde det.
Ögonveterinären kallade honom för det tappraste marsvin hon träffat. Grannen Tina som jag bad titta till honom är jag var bortrest hängde med honom i timmar – och Alf älskade henne för det. I ett gammalt veterinärsprotokoll från när jag var nybörjare och ringde den där appen med veterinärråd i tid och otid står det att marsvinet har gott hull och är ovanligt söt. Alltså inte bara söt utan ovanligt söt.
När Andreas visade en video på Alf som pussas och kramas för sin pappa så tårades pappans ögon. Jag lovar – Alf berörde folk.

Man glömde hela tiden att han var gammal. Sex år är gammalt, om än inte lastgammalt för ett marsvin som kan bli sju, åtta. Men han kändes alltid som en unge, alltid lekfull och glad. Han snackade i ett. Tog man upp honom ville han bli hållen och kramad, som en baby. Han satte huvudet under min haka och sin lilla tass på min hand. Han gjorde särskilda ljud när han var hos mig, jag brukade säga att de lät mammiga. Satte jag honom i knäet hoppade han upp i famnen. Ibland lade han sig som en liten kringla bredvid mig på soffan när jag jobbade på laptopen.

Om jag älskade honom? Han ägde hela mitt hjärta. Han kunde trösta, glädja, roa. Han kunde också göra hela min kropp kall av oro, minsta ljud som lät som en hosta, nysning eller någonting annat som avvek från det vanliga jollret fick mig alltid att störta till buren och se efter vad som stod på. Då tittade han bara på mig med leende och förväntansfull blick och hoppades på godis. Och om inte godis så en kram.

Jag trodde alltid att han skulle bli jättegammal. Rekordgammal. Han var pigg, nyfiken och hade aldrig varit sjuk en dag i sitt liv. Förrän för några veckor sedan då han började kisa med ögat och veterinären upptäckte gråstarr och sår på hornhinnan. Inga vanliga sår utan sår som kunde bero på något underliggande. Vi behandlade med ögondroppar flera gånger om dagen. De sved, han försökte gömma sitt lilla huvud i myspåsen. När veterinären sa att nu har vi behandlat så länge och så mycket att det är dags att tänka på att operera bort ögat så slutade jag äta på flera dagar. Jag bara grät. Jag bestämde mig för att inte låta det ske, Alf ska inte få genomgå något lidande.

Men det var inte ögat som tog honom. Igår morse åt han inte sin frukost. Det var ovanligt – och oroväckande. Det ska mycket till för att marsvin ska sluta äta. Jag tog honom till veterinären som konstaterade att han hade gaser och att tarmen slutat med sina rörelser. Under hela natten masserade jag honom, stödmatade honom och gav honom smärtstillande.
På morgonen var vi tillbaka hos veterinären. Gaserna var fler. Jag fick ta det hemska beslutet att avsluta hans liv. Jag hade ju lovat att han aldrig skulle behöva lida. Jag såg att han hade ont.

Så. Mindre än tjugofyra timmar efter att han inte ville ha sin frukost var han död. Han låg livlös i min famn, jag sa åt honom att om han ville gå så fick han. Jag skulle förstå. Men jag skulle också sakna honom oerhört, jag skulle tänka på honom varje dag i resten av mitt liv.
Jag sa åt honom att han var perfekt, för det var han. Perfekta lite för stora rosa öron, perfekt liten kalufs och den raraste nacken som alltid luktade varmt hö och trä. För mig var han allt gott i världen. En förlåtande, öppen och nyfiken kraft. I mig såg han bara gott. I honom såg jag bara gott. Kärleken var enkel. Den var stark och rak.

Då blir också sorgen därefter. Jag är rädd för att gå in i vardagsrummet och se den tomma buren. Rädd att vakna i morgon bitti och sträcka mig efter hans frukostskål. Jag är rädd för tystnaden och ensamheten. Rädd för att jag förlorat någon som alltid, oavsett, var på min sida och alltid längtade efter att få bli hållen av mig.

Jag är rädd att mitt liv aldrig någonsin blir detsamma.
Jag har förlorat så mycket i en enda, liten, mjuk varm kropp med den lenaste pälsen i världen.

Älskade gris.
Älskade lilla gris.
Tänk att jag fick känna dig.

Minnen

Jag såg den här väldigt fina dokumentären om Bee-Gees. Jag grät, såklart, eftersom jag alltid gör det när det handlar om äkta känslor. Särskilt om förlust och uppbrott. I slutet säger Barry Gibb att om han bara kunde så skulle han byta ut alla hits och alla framgångar mot att ha sina bröder hos sig igen. Fatta att förlora alla sina syskon. Alla tre. I unga åldrar också.

Jag förstår honom. Men det är också just det där med att se valen i efterhand. Att se att lyckan fanns där, man hade bara inte vett nog att identifiera den som sådan.
På sätt och vis gjorde Barry Gibb det förstås, redan i gamla intervjuer berättar han om momentum, om hur de kunde se på varandra från scen och bara häpna. Över var de befann sig och varför, och att det gjorde de tillsammans. Så någonstans hade han insikten. Han grep tag om lyckan när han såg den. Men som med många grupper, många syskon kommer de där krafterna utifrån, de som man tror man kan stå emot från insidan. Gruppen splittrades, bröderna gick sina egna vägar, behövde söka sig ut och bort. Lyckan var ytterst tillfällig, dök upp som tomtebloss i stunder av sammanhållning.

Och ja, i efterhand kan man säga saker som att man skulle välja bort framgångarna mot en stund till med sina närmaste. För det är ibland bara i efterhand vi ser att lyckan fanns hos oss. Är lyckan alltid retroaktiv? Ser vi den alltid i frånvaron? Jag börjar mer och mer tro det. Eller så har vi bara blivit sämre och sämre på den medvetna närvaron, att inse att valet får vi aldrig. Det är bara här och nu.

Happiness is wasted on the ordinary

Man borde uppskattat ungdomen, javisst. Man borde uppskattat hur fin man var i hyn, hur ungdomligt fräsch man var och att man kunde äta pizza tre dagar i rad utan att det syntes på figuren.
Men det gjorde man inte. Uppskattade det alltså. Youth is wasted on the young.

Men man uppskattar inte alltid lycka förrän i efterhand heller, då den är förbi. Vilken lycka, vilken glädje när jag hade två friska, unga marsvin hos mig som åt hö i frid, som rusade fram när jag gick förbi.
Visst uppskattade jag det, visst gladdes jag och visst älskade jag dem. Men jag fattade inte hur stor min lycka var förrän Figge blev sjuk. Då fattar man, eftersom sorgen och förtvivlan står i proportion till lyckan och kärleken.

Nu är det Alf som är sjuk. Hans öga blir inte bättre och idag, femte besöket hos veterinären, säger hon det jag fruktat sedan dag ett – att han måste operera bort ögat.

Jag hade det på känn, denna fruktan, och bestämde mig redan för fem veckor sedan att det aldrig skulle bli aktuellt. Att jag inte skulle låta Alfen gå igenom det smärtsamma, det stressande och riskfyllda. Marsvin är känsliga för narkosen, de kan dö. Läkningen kan vara smärtsam, såret kan bli infekterat. Många nerver och blodkärl runt ögontrakten, det kan bli väldigt plågsamt.

Jag ser honom knalla runt i buren, humma för sig själv och äta hö. Som han gjort i så många år nu. Det mest fridfulla ljud som finns. Jag har bara kommit i närheten av den lycka sådana ljud förtjänar, jag förstår det nu.
Men så har jag också genom alla år alltid haft den lilla, lilla oron. Den ständiga. Som man som djurägare har. Är allt okej? Mår han bra?

Nu är oron en realitet och som den svider. Ett hårt tag om hjärtat, jag får andnöd. Alfen – för mig representerar han allt gott i världen. I alla fall i min värld. Han är kärlek, lugn och öppenhet. Han är att leva i nuet och se lyckan i allt omkring honom. Hur ska jag kunna förlora honom?

Jag är inte naiv, jag vet att djur blir gamla. Jag vet att de blir sjuka och dör. Men att han ska behöva tas bort från denna jord för problem med ögat ter sig så snopet och hemskt.
Men vår kärlek till djuren reflekteras inte alltid i hälsa och välmående, då skulle många djur aldrig bli sjuka. Vår kärlek till djuren märks snarare i vår barmhärtighet. Förmågan att sätta vårt eget lidande åt sidan och se på djurets.

Evigt, evigt

“Blir det lugnare för dig nästa vecka då?”

Den eviga lögnen, inte bara för frilansare, är att “nästa vecka blir det lite lugnare”. Då ska jag nog få tid att stryka sommarkläderna jag tog ned från vinden, hälsa på mamma, svara på lite brev, äta lunch med en gammal kollega. Och framför allt – inte känna hur stressen står mig upp i halsen.

Nästa vecka blir lugnare.

Men den där lugna veckan kommer ju aldrig. Detta är inte ett inlägg om stress egentligen utan ett inlägg om acceptans. Jag – vi – måste acceptera att nästa vecka aldrig blir lugnare. Jag säger det till min mamma som lider av högt blodtryck och allt som oftast säger att jo, men det beror ju på att förra veckan var så stressig. Nästa vecka blir lugnare och då sjunker det nog.

Nästa vecka blir aldrig lugnare. Förrän vi accepterar att den inte blir lugnare. Paradox.

Blickar och oro

Jag fick åka akut till veterinären med Alf för fyra veckor sedan, han kisade med ögat som blivit mörkblått och grumligt. Typiskt för skada på hornhinnan och sådant måste man behandla snabbt. Inte bara för att det är plågsamt för djuret utan för att hinna rädda synen. Efter sex timmars väntan på djurakuten fick han antibiotikadroppar och andra droppar. Men det konstaterades också att han har gråstarr. Det är inte ovanligt bland djur, inte marsvin heller. Oftast leder det till blindhet men inte mer än så. Man kan inte operera, inte på så små djur.
Men i Alfs fall verkar gråstarren vara allvarligare än så, den har gjort hål på hornhinnan och släpper igenom protein. Om det är detta som orsakar hans inflammation i ögat så går det inte att behandla med antibiotika. Då går det inte att behandla med någonting alls, och om besvären fortsätter måste man ta bort ögat. Det kan jag inte utsätta Alf för, han är gammal, så då återstår bara ett hemskt beslut.

Jag har, med andra ord, inte kunnat slappna av så mycket på senare tid.

Vi var tillbaka för tre veckor sedan på återbesök, ögat såg bättre ut och vi skulle sluta med dropparna. Men någonting gnagde i mig, jag kunde ändå inte skaka av mig känslan att det var fel.
För en vecka sedan åkte vi in igen, Alf kisade och ögat var grumligt. Man hittade bakterier och vita blodkroppar som skickades på analys. Men man hittade ingenting mer, inget som kunde förklara. Han behandlas med antibiotika igen.

Idag ska vi tillbaka på återbesök. Han kikar och har ögat öppet om vartannat. Jag är stundtals förtvivlad. Om man ändå kunde prata med dem, om man ändå kunde fråga hur han mår. När det började. Hur det känns. Han äter och dricker som vanligt, men han måste besväras på något vis eftersom han kniper. Det är en så hjälplös känsla, att vilja hjälpa men vet inte hur. Att inte kunna säga till honom att man försöker hjälpa och inte plåga varje gång man häller de där dropparna i ögat på honom. Fyra gånger om dagen. Olika droppar, alltid med koksalt först. Han gömmer huvudet, borrar ned det. Han klagar och vill inte. Det kan man förstå. Det gör så ont att han kanske tror att jag plågar honom.