Minnen

Jag såg den här väldigt fina dokumentären om Bee-Gees. Jag grät, såklart, eftersom jag alltid gör det när det handlar om äkta känslor. Särskilt om förlust och uppbrott. I slutet säger Barry Gibb att om han bara kunde så skulle han byta ut alla hits och alla framgångar mot att ha sina bröder hos sig igen. Fatta att förlora alla sina syskon. Alla tre. I unga åldrar också.

Jag förstår honom. Men det är också just det där med att se valen i efterhand. Att se att lyckan fanns där, man hade bara inte vett nog att identifiera den som sådan.
På sätt och vis gjorde Barry Gibb det förstås, redan i gamla intervjuer berättar han om momentum, om hur de kunde se på varandra från scen och bara häpna. Över var de befann sig och varför, och att det gjorde de tillsammans. Så någonstans hade han insikten. Han grep tag om lyckan när han såg den. Men som med många grupper, många syskon kommer de där krafterna utifrån, de som man tror man kan stå emot från insidan. Gruppen splittrades, bröderna gick sina egna vägar, behövde söka sig ut och bort. Lyckan var ytterst tillfällig, dök upp som tomtebloss i stunder av sammanhållning.

Och ja, i efterhand kan man säga saker som att man skulle välja bort framgångarna mot en stund till med sina närmaste. För det är ibland bara i efterhand vi ser att lyckan fanns hos oss. Är lyckan alltid retroaktiv? Ser vi den alltid i frånvaron? Jag börjar mer och mer tro det. Eller så har vi bara blivit sämre och sämre på den medvetna närvaron, att inse att valet får vi aldrig. Det är bara här och nu.