Komposition = perfektion

Var på The Counter igår med Sheila, där får man komponera sin egen burgare. Det finns tusen ingredienser att välja mellan, som tjugo olika sorters ost och lika många olika dressingar.
Överväldigad av detta valde jag att göra en old school cheeseburgare. Extra ost.
Istället för att vara experimentell menar jag. Detta innebär att jag ätit två burgare på tre dagar och det lär bli en extra idag också eftersom jag är vrålhungrig. Är fortfarande lite i osynk med tidsomställningen och vaknar tidigt och kan inte somna om. Så igår tänkte jag “nu ska kroppen få” och tog extra allt av alla nattmediciner. Och som ett resultat vaknade jag halv tio i morse vilket är att betrakta som sent. Och eftersom jag ännu inte lämnat hotellrummet har jag siktet inställt på mat. Och då i synnerhet en burgare.

Droppar som faller

Det duggar över LA idag. Himlen är grå, molnen speglas i hotellets pool som ser övergiven och alldeles, alldeles iskall ut.
Optimisten i mig säger att det är bra skrivväder. Pessimisten i mig påpekar att jag just nu verkar kört fast. I skrivandet alltså. Vilket gör att regnet kommer som ett slags tecken som säger till mig att jag måste ta mig i kragen och fixa till det hela nu.
Fan också.
Vad håller jag på med?

Slösar ingen tid

Jag slösar ingen tid. Åt frukost halv åtta i morse och begav mig sedan till Starbucks och skrev i någon timme. Man kan säga att jag börjat. Att jag är på gång.
Sedan besökte jag Farmers’ Market lite smått, skrev lite till och knallade ned för 3rd St som är lite av ett favoritkvarter tillsammans med Emelie som är i stan. Vi tog en cupcake på Magnolia Café.
Nu är det skrivdags igen och dagens fjärde eller femte kopp te.
Det ska nog gå bra detta.

Solskenets delstat

Höll mig uppe så sent jag kunde igår, vilket var till nio på kvällen. Gled ned till Swingers strax innan och åt en burgare vid bardisken. Gled upp till hotellrummet igen och somnade. Priset och straffet kom direkt. Klockan är fem på morgonen och jag är klarvaken. Om två och en halv timme öppnar Swingers igen och då är jag där. Bildbevis på trött men vaken författare som inväntar frukost i en för övrigt rätt så tom diner.

Hot dawg!

Så här två dagar innan LA-resa kan det sitta fint att påminna om den här artikeln som jag skrivit om stadens mest kända varmkorvar. Eller, det är egentligen mer än varmkorvar. Det är chili dogs, som jag i min enfald en gång i tiden trodde betydde korvar med het chilisås på. Nej. Fel. Det är korvar med chili, alltså köttfärsgryta, på. Plus ost, gurka och vad man nu vill ha.
Som tur är så står Pink’s för mycket mer än bara det kulinariska. Det är en institution på flera andra sätt och jag får LA-längtan bara jag tänker på kiosken. Och nedräkningen kan börja, sitter på planet om mindre än 48 timmar.

Aldrig förr…

…har jag fattat hur en stalker känner sig men när jag plöjer klipp efter klipp med Tom Hiddleston så kommer jag nog nära. Som det här, när han dansar. Och att det skulle vara en dance off – please – det är ingen tävling. Tom vinner på första twerken.

Men varför sitter jag och surfar upp klipp på dansande Tom Hiddleston? Det har naturligtvis att göra med måndagen. Jag reser till LA då och är borta i ett par veckor. I vanlig ordning. Och som vanligt, så här lite innan resa, så får jag Stora Darren och tror på alla möjliga katastrofer och ser varje tecken på detta som ett faktum.

Som man så ofta gör.

Så i jakten på lugnet, på ett hjärta som slår lite mindre fort, så letar jag klipp på saker jag kan fantisera om som inte involverar flygkrascher, ensamheter, hjärtattacker och vilsenheter utan, tja, dans.

Saker man lär sig uppskatta med åren

1. Lördagskrysset i DN
2. På spåret
3. Resår
4. Bekväma skor
5. Sobril

Saker man tröttnar på med åren

1. Stretchjeans
2. Tvätta håret
3. Lunchmenyer
4. Light-produkter
5. Morgontidning

Ärligt talat. Eller ångestens hemliga baksida.

Förslaget om elchocker slogs ned av psykiatern. Det är man försiktig med, och jag uppfyller visserligen ett par av kraven för att kunna få men man tror på andra behandlingsmetoder i mitt fall.
Jag får förklara hur min dag ser ut. Mamma blir förvånad när hon hör hur lite jag jobbar. Beror ju på vad man jämför med såklart men min vanliga tempo, ja, i så fall uppskattar jag att jag jobbar runt 20%. Och det är en 20%-ig ökning de senaste veckorna.
Jag vaknar halv åtta av att man borrar och hela huset skakar. Nåt renoveringsprojekt. Jävligt irriterande, jag hoppar till som en rädd kanin och knallar sedan runt i lägenheten och vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Tar morgonmedicin. Dricker te.
Försöker gå ut.
Knallar runt kvarteret. Kanske och förhoppningsvis äter jag lunch med någon kompis eller kollega. Försöker boka upp mig på sånt.
Tar medicin.
Gör mina övningar. Dricker te.
Antecknar resultat i en liten, svart bok. Ganska snygg. Den är nu full av olika diagram och listor och siffror.
Hoppar till när posten dimper ned i brevlådan.
Fördriver tid.
Försöker förvisa ångest.
Försöker att stå emot att ta mer medicin.
Försöker resonera.
Försöker sluta gråta.
Lyckas ibland. Misslyckas ibland.
Bläddrar i kokböcker, försöker tänka middag. Dricker te.
Lägger kokböckerna ifrån mig, lägger mig själv på golvet. Ibland gör jag en armhävning. Försöker visualisera bättre tider. Försöker se bokomslaget till Åsneprinsen framför mig. Försöker att tänka mig själv på löpbandet.
Sms:ar A och frågar om han vill äta middag. Han har utvecklat ett sjätte sinne vid det här laget, han kan utläsa av bara ett sms i vilket stadium jag befinner mig.
Dricker mer te.
Gör övningar. För anteckningar. Har telefonen bredvid mig så att jag kan svara snabbt när A ringer och säger att han är hemma.
Äter middag med A.
Tar kvällsmedicin.
Konstaterar att det aldrig varit stökigare hemma än nu. Sörjer detta.
Borstar tänderna. Lägger mig raklång på sängen och väntar på att bli trött. Gråter. Känner efter i bröstet var ångesten sitter, var den bor. När den är mild känner jag igen den, då kallar jag den Stuart. Det är nån teknik det där, att man ska försöka göra sig vän med den. Men det har inte hjälpt för mig. Ibland är den rivig, då hjälper bara medicin.
Tar nattmedicin.
Försöker kolla på tv tills jag somnar.
Och så måste jag försöka ett tag till innan det blir aktuellt med annan behandling.

Plågor, blombuketter och en dag som andra

Det är alltså idag man uttrycker kärlek och uppskattning för sina nära och kära? Och påminns, i ledsamhet, om de där dagarna i gymnasiet då bänkkamraterna fick rosor och man själv försökte se tapper och nonchalant ut utan någon ros.
Min främsta kärlek och uppskattning går förstås till A. En vän i alla väder, lågmäld och pålitlig. Svarar alltid i telefonen. Kan höra hur läget är på endast en stavelse och vet när en akutinsats är berättigad.
Min djupaste och varmaste tacksamhetskärlek faller på läsarna av denna blogg. För stöd, kommentarer, samtal och allmän bloggkärlek. Tack. Jag är ingenting utan er.