Andra sidan luren

Tre intervjuer denna vecka. Tidsfråga bara nu innan jag förvandlar mig till Napoleon och begär världsherravälde.

Sanningen är ju denna att när jag började skriva Inte helt hundra så hade jag – faktiskt – inte en tanke på att boken faktiskt skulle bli läst. Alls.
“Äh, det är ändå inte någon som kommer bry sig”, tänkte jag då.

Och det var väl kanske bra, annars hade jag väl blivit helt självrefuserande och tråkig. Men nu, när boken faktiskt finns, infinner sig ju en viss liten darrning, det gör det ju. Speciellt när journalisterna frågar “Hur kom det sig att du skrev en så här ärlig, naken och utlämnande bok?”.
Hur skulle jag annars skriva, är väl det egentliga svaret på den frågan. Att skriva på något annat sätt slog mig aldrig. Det här är så jag skriver. Kanske bara marginellt “ärligare, naknare och mer utlämnande” när jag tagit en sömntablett och får för mig att blogga lite i väntan på att den ska kicka in.

Att jag skulle skriva ärligt, naket och blanda in folk i min historia var aldrig en tanke. Aldrig en medveten sådan. När jag ungefär lite mer än halvvägs kom på att det var precis det jag höll på med så freakade jag ju förstås. Ringde förlaget som visade föga sympati. “Vanligtvis freakar författare i början eller mitten av processen, du är ju snart klar” minns jag att min förläggare sa. “Jobba nu”.

En hållning jag i och för sig uppskattar såklart. Men ändå.

Låt oss…

…med gemensamma krafter se till att hålla Dan Brown borta från listan! Genom att rösta på mig då, förslagsvis.

Skaune!

Är i Skåne och har gjort två intervjuer om Inte helt hundra. En lite annan känsla att sitta på andra sidan anteckningsblocket och vara den som intervjuas istället för tvärtom. Intervjuaren intervjuad!
Dock en känsla jag kan vänja mig vid. JAU!!!!

Första gången i Skåne för min del vilket såklart är vansinne. Jag har varit i Los Angeles säkert trettio gånger vid det här laget om inte mer. Men aldrig i Skåne. Jag vet inte om parallellerna är logiska eller ens relevanta men nog är det weird?

Bad Skånes förlorade son P preppa mig innan, lära mig lite skönt Skåne-tugg att slänga mig med. Men när jag föreslog att jag skulle beställa “en te och en spettekaka, tack” på café föll hela grejen tror jag.

Förlåt stockholmsperspektiv men det är
a) billigt här
b) gulligt hur folk pratar här

Jaja, jag vet att det låter som den där fotbollstränaren som intervjuades per telefon från Argentina och sa “Det är så fint och rent här på hotellet, här finns ingen fascism” men alltså Malmö. Skön stad! Åt lunch för 59 spänn! Rara små hus! Jau!
Nu sitter jag på centralstationen och väntar på att ta tåget hem medan jag tänker på vad jag borde svarat på frågan “Vad vet du om kärlek idag som du inte visste innan du skrev boken?”.

Det dömande inlägget

Det är något som irriterar mig över Coen-brödernas kommande, i alla fall känslan jag får från trailern. Det här karikatyriga överspelet är väl okej, det är en del av estetiken. Excentriska gubbar med tupé, excentriska gubbar med hård uppsyn, excentriska gubbar punkt. Visst, The Big Lebowski skulle väl kunna visa upp samma typ av galleri men jag har instinktivt lättare att gilla en övervintrad hippie än en dude och hans gitarr.
Och så Carey Mulligan. Och en katt. Och en man som ger sig ut på vägarna (med en katt) och spelar gitarr. Folksongs.
Nä, jag vet att det är menlöst att klaga över en film man inte sett utifrån en trailer. Det är ju oproffsigt och orättvist och dumt såklart. Men utifrån trailern lär jag mig ett par saker. Filmen innehåller 90% excentriska gubbar och en folksinger. Ge sig ut på vägarna. Hitta sig själv. Kommunicera och uttrycka genom musik. Fy fan vad ointressant.
Överbevisa mig tack, jag ber er, ty jag är inte längre 100% intresserad. Men vill gärna vara.

Förberedelser

Förbereder mig för två saker nu:

1. Intervjuturnén. Ska resa “i landet” nästa vecka och intervjuas. Förbereder genom att läsa på fakta om olika städer i Sverige och genom att köpa kavaj.

2. Ny roadtrip med Linnéa. Efter succén med Memphis-Nashville-södern i allmänhet-Austin-Dallas 2011 så är det dags för uppföljaren nu, en nyans djupare. Mer träskmarker, voodoo, BBQ och plantager denna gång (till skillnad från 2011 års country, po’ boys, grits, linedance och jeansskjorta-kavalkad).
Två månader kvar. Stay tuned.

Surrealism med ryggstek och café de Paris

Definitionen av en god vän är en som går med på Magnus Ugglas show på Börsen när Linnéa fått gratisbiljetter. Jag är en ytterst god och trogen vän, ser inga problem med att sitta vid långbord och äta ryggbiff med café de Paris-smör. Så det är klart jag hänger på. Dude. Friends helping friends. Friends don’t let friends go to Uggla show alone.

Min skämströskel är ju dessutom, som bekant, bland de högsta i Sverige. Jag skäms för ytterst lite. Kan se på när en vuxen man skriker fram ett nummer som går ut på att han måste tämja sin afro med pomada. Lugnt för min del. Buktalardockan som skämtar om Ugglas “litenhet” på andra plan än enbart kroppslängd är också helt okej för mig. Tyckte den var ganska skön. Den såg ut som en mupp och pratade göteborgska. Jag garvade. Så på så vis var jag ett bra val att ta med.

Linnéa upplevde något större utmaningar, tror jag. Men jag tror å andra sidan att hon kom närmare en insikt igår kväll.
Linnéa räds nämligen stå upp-kvällarna på Big Ben och har därför aldrig följt med mig dit. Men igår klarade hon alltså igår av att se två dansare i nalledräkt låtsasböga på scen vilket betyder att hon är redo. Win-win!

Don’t mention the war

Tillbaka från tre dagar i London (hälften businessresa, hälften pleasure). Kallt väder, varm vistelse. Men nu måste vi faktiskt prata om det här med engelsmännens ständiga och fullkomligt statiska fixering vid andra världskriget. Gemene engelsman över 40 tänker uppskattningsvis på andra världskriget runt elva gånger per dag.
Enligt min uppfattning.
Att de ser andra världskriget som “great pub conversation”, har bevisats gång efter annan varenda gång jag besökt England. Denna resa var inget undantag, redan första kvällen hörde jag och beau två män prata ingående och detaljerat om bataljonerna och hur det krävdes “a man of Churchill’ statue” och what not.
När ska de släppa det där och gå vidare? People, people. Det är mycket sundare om ni släpper det där nu.

Jaja, en sak är säker i alla fall: det är en ny generation engelsmän på gång. När alla gamla krigsveteraner dör ut och deras söner, som säkerligen hört sina fäders krigssnack sedan barnsben, börjar hamna på ålderdomshem sakta men säkert (alternativt pensionera sig och forska på andra världskriget som hobby på samma sätt som våra svenska 60-plussare börjar släktforska så fort de når guldklockeåldern).

Troligtvis och förhoppningsvis är denna tredje generation hyfsat distanserad från kriget som fascination. Men det är inte enbart bra, naturligtvis. Denna krigsbefriade generation har ju aldrig behövt uppleva en kris i hela sitt liv såklart och det stod ju klart i helgen då det snöade ett par centimeter i landet och hela staden fick panik. Skolor stängs, kollektivtrafiken stannar och folk uppmanar folk att hålla sig inne. Alltså, säga vad man vill om SL och snökaos men de har i alla fall lite större ork, kraft och tålamod än det engelska lejonets motsvarighet. Herregud. Whimps. And you were once an empire!

Jaja. Förutom att tänka på andra världskriget hände följande…

Jag tänkte på äggkoppar. och på vilket djur som egentligen är den bästa äggkoppen. Min röst lägger jag på lunnefågeln.

Jag köpte en top class tröja.

Jag träffade den här trevliga katten som heter Lenny och bor puben The Pride of Spitalfield. Han är där varje kväll. Inte undra på – han får ju kattgodis av stamgästerna!

…och jag drack te på ett av mina favoritställen i världen: The Wolseley.

Efter löpningen…

…så hände detta.

Chariots of Fire!

Idag sprang jag alltså en mil.
Idag var den dagen.
Då jag sprang som vanligt — och sen bara fortsatte.
Jag var inte ens andfådd när jag gick av bandet, men det stack i benen. Jag gick hem ungefär som Karl i Snobben brukar gå, sådär hasande. Känner redan nu en begynnande träningsvärk vilket ur tajmingsynpunkt kan vara potentiellt illa eftersom jag reser till London i morgon och ämnar knalla runt rätt mycket de närmaste två dygnen.

Äh, å andra sidan: Jag har sprungit en mil. Ingen förtjänar en tacomiddag mer än mig just nu. Bright side!

Orsak och verkan

En rolig effekt av att man börjar tala om min bok är att jag får sköna anekdoter berättade för mig. Mest vill folk berätta om de sämsta dejter de varit på någonsin vilket jag, såklart, mer än gärna lyssnar på.
Har en favorit som involverar någon dudes mycket intrikata plan där han tappar en lins, får hem flicka med förevändningen att han måste byta linser och sen bara råkar ha vin och vinglas uppställt vid sängen eller soffan plus – och här är det geniala – en uppsättning “rörande” foton från föräldrarna sommarhus man kan titta på och mysa till och som används som bevis i hans egna framställning av sig själv som omtänksam, kärvänlig och hyfsat bemedlad.

En annan tjej tyckte att samtalet på första dejten (de hade träffats på Internet) haltade lite och bad honom därför berätta lite mer om vad han jobbar med. Duden stelnar till, skriker “Vad fan är det här – en jävla jobbintervju eller?” och stormar ut ur lokalen.

Nå.

Det finns alldeles för få bloggar där sånt här kan listas och pratas om. På förekommen anledning kan jag intyga att det verkar finnas ett uppdämt behov av att berätta.
Det forskas alldeles för lite på män som tappar linser, bjuder hem flickor och visar “rörande” familjebilder för dem tillsammans med ett glas vin.