Exklusivt för Jazzhands! David Djuphammar och Niklas Eriksson utnämner ÅRETS ORD 2012!

Vilka ord peakade under 2012, vilka hänger med in i 2013? Journalisterna David Djuphammar och Niklas Eriksson summerar i ett Jazzhands-exklusivt rundabordssamtal.

POST-
CH: Kan vi inleda med att nämna prefixet “post-” för sakens skull?
NE: Det är superohett naturligtvis.
DD: Det är i och för sig en skön, subtil diss att sätta ett “post-” framför någonting i en diskussion och därmed mena att den grejen redan är gammal.
NE: Eller förlänga en debatt genom att kasta in ett “post-” och antyda att det skett en liten revolution.

PRO- —> PRE-
NE: I de små valörerna har vi sett en liten förskjutning från pro- till pre-.
DD: Ja, man söker envist efter det mest ursprungliga.
NE: Probiotika hett. Prebiotika superhett.
DD: Kontra har jag tänkt på, det ger en fin krigisk känsla. Eller counter.
CH: Versus?
NE: Versus är roligt, det är ett dumdrygt ord i samma låda som vis-à-vis. Och kan vi tala om “till syvende och sist“? Jag blir nästan sängliggande av trötthet när jag hör det. De som skriver de i texter, och i synnerhet de som skriver “og“, är helt enkelt så jävla vidriga.
DD: Jag hatar det också lite.

-Y
NE: Var det förra året -y slog igenom?
DD: Ja, nu känner man bara mättnad.
NE. Älskar -y. “Ska bara kolla mejly”.
CH: Jag tycker “-an” fortfarande slår “-y” i popularitet vad gäller platsangivelser. Horan för Hornstull. Pettan för Pet Sounds.
NE: Slussy kommer det heta. Ge det två år så säger man “Vi ses på Slussy”.
CH: Jag gillar Slusken.
NE: Inte jag. Men jag tycker illa om Slusken för att jag tycker illa om hela debatten om Slussen.
CH: Men det ska väl inte påverka?
NE: Låt Slussen vara illa skött! Låt Slussen vara ett politiskt haveri! Skjut in det i texten och gör det nu.
CH: Men det ska väl inte påverka vad du anser om Slusken som smeknamn på Slussen?
NE: Nä men nu gjorde det det!
CH: Du vill bara att allt ska vara som det var förr. Det fanns verkligen en tid då man kunde gå hem till vem som helst och så hittade man alltid och tveklöst ett ex av Garp och hans värld i bokhyllan.
NE: Och kanske, om man hade tur, några kåserisamlingar av Thorsten Ehrenmark?
DD: Poul Ströyer!
NE: “Pytten är severad”. Eller “Årets Ehrenmark – reser Västerut”. Klassisk. Enkel. Briljant.
DD: “En smörgåsätares bekännelser”.
NE: Han levde väl ett sådant där otvunget korrespondentliv, när nästan inget hände så man kunde sitta på ett brasseri och fundera på kluriga grejer. Eller?!
CH: “Pubar, golvdrag och en kopp te”. Fy fan vad bra.
NE: Verkligen. Om man ska göra någonting nästa år som är meningsfullt kan jag tänka mig att bli komplettist på Årets Ehrenmark. Alltså på rikty.

LOFI, ROCK och HIFI
NE: Saker som är lofi har nästan bara blivit tråkiga.
DD: Men folk analogiserar ju nu, kör gammelfilter på allt.
NE: Lofi som någon slags kraft är dött. Men det är å andra sidan hifi också.
DD: Ja. Herregud, vem pratar om hifi idag?
NE: Ordet rock är förresten helt värdeneutralt numera, det betyder ingenting längre. Det betyder bara “musik”. Eller, den slänger jag bara ut här och nu, vad tycker ni?

KRYPTO-
DD: Den är snygg, den är också bra för det är en oklar förolämpning. Det ligger nästan lite prestige i att få något till att bli krypto-.
NE: Ett märkligt prefix är annars just “prestige”. Som i “prestige-snus“.
DD: Det är härligt med ett prefix som anspelar på något man inte riktigt vet vad det är. Som flaggskepps-. Det är bra. För vad är ett flaggskepp? Egentligen?

SUPERLATIVEN
CH: Jag vill hävda att man inte längre kan kalla någon “fin” utan det måste vara “finaste” i så fall. Som i “Fikade med finaste Niklas och bästa David idag“.
(tystnad)
CH: Eller?
(tystnad)
NE: Ja, jag skäms faktiskt lite när jag läser sånt fast det såklart är jättesnällt menat och allt.
DD: “Fikade med bra Caroline”.
CH: Precis, om du skrev det skulle jag ju undra vad jag hade gjort för fel.
DD: Det nya är att det ska vara komparativ och superlativ.
NE: Ja. Men vi kan väl lämna det där. Jag vill inte prata om det.

ÅNG-
NE: Om jag måste säga 2012 års modeprefix så måste jag nog ändå säga ång-.
CH: Jag säger polyamorös. Som ord och som företeelse.
DD: Det har skett en våldsam ökning av fokus på och användandet av polyamorös.
CH: Eller poly, snarare. Man hör ofta om poly som förkortning för polyamorösa.
DD: Ja, man säger knappt polyamorös längre, bara poly.
NE: Men vad är det ni säger?
DD: Det är spännande att de som är med i reportage om polyamorösa ser ut som lajvare. De har hattar med stora brätten och pilar.
CH: Polyamorösa har varit extremt närvarande under 2012.
DD: Men de kommer inte att vara det nästa år, sanna mina ord.

-KOMPATIBEL
NE: -Kompatibel är ett exempel på ett bra suffix. Det har man hört mycket under året. Teknologiska och medicinska termer var högstatus förra året konstaterade vi ju.
CH: Där kommer kompatibel in.
DD: “Skaffa dig en analys” är en nykomling i år. Man menar i princip “Du är dum i huvudet” eller “Du har inte analyserat situationen, vilket jag gjort”.
NE: Det är ju ganska irriterande.
DD: Jo.
NE: Men en effektiv förolämpning

MAMMAN
NE: Sen har vi ju “mamman“.
DD: Vi har ju det.
CH: Har vi?
NE: Som i “Det är ju mamman av snöstormar”.
DD: “Mamman av alla snöstormar” borde det ju vara. Men det har ju å andra sidan varit en stark trend att direktöversätta engelska uttryck.
CH: Som “hata på”.
DD: Som “hata på”. Man översätter direkt så att man först tycker att det är konstigt och lite lustigt, sen vänjer man sig och sen är det så man säger.

DIRTY
CH: Finns det några förolämpningar eller så kallade “runda ord” att tala om 2012?
DD: Nej.
NE: Könsorden känns inte uppfinningsrika längre.
DD: Det är inte ofta man hör ett imponerande könsord längre, det är trist.
NE: Nykonstruktion av ord är sällan inom elaka områden som förolämpningar. Och det är inte alls konstigt, det är ju klart. Det är lovvärt. Elakhet är fantastiskt omodernt, och det märks i språket. Eller okej… lite synd kan det vara att folk inte kan sätta i sylen med elegans längre, men det är politiskt djupt vatten överallt. Man tar det säkra före det osäkra.

“SNART FÅR MAN JU INTE X I DET HÄR LANDET LÄNGRE”
CH: Slutligen. Jag gillar “Snart får man ju inte x i det här landet längre” som poppat upp mycket under året.
NE: Det är ju bara du som använder det uttrycket. Jag hatar det.
DD: Jag hatar det också lite.
NE: Det är din Ulf Brunnbergska statusuppdateringsstil som du kör med.
DD: Att säga så är att blunda för de riktiga problemet. Vi bör prata om lo-fi istället.
NE: För varje år som går romantiserar man sin gamla praoplats mer och mer, har ni tänkt på det? Jag praoade på en gammal mattfabrik. Det var den gamla arbetarstaden Norrköping. De anställda hade stendammslunga. En äldre dam hade fått en maskinnål, eller någonting åt det hållet, i örat. Så hon var döv.
(tystnad)
CH: Ska vi ta notan då?

Mittrapporten

Mammas inlindade små paket med de allra, allra raraste intentionerna är alltid väldigt rörande. Oftast skjuter de rätt så fel men numera är mamma beredd på det och jag får lägga presenterna i två olika högar. De jag ämnar behålla (tyvärr alltid minsta högen) och de som jag tyvärr aldrig kommer att använda. En reflex i form av en älg hamnade där i år tillsammans med små saker från mammas resa till Marocko. Ljuslyktor och grejor. Kan ju inte hon veta, tycker man, att den där stilen inte är nåt för mig.

Men sådan är mamma:
a) är man utomlands bör man handla souvenirer
b) hellre fler paket med små grejor i än ett större

Däremot fattar jag inte varför hon fortfarande frågar om jag vill ha socker i teet när jag aldrig haft socker i teet någonsin.

Det blir ju vemodigt förstås. Men det var man väl beredd på, så är det ju jämt.

Det är en konstig matematik det där att de som inte närvarar är de som känns mest. Att man känner sig mer ensam när man är två än när man är själv under såna här tider.

Men äh, jag ser till att hålla mig busy denna julhelg istället och försöka att inte tänka så mycket på ensamhet och sånt. Inledde till exempel julafton med att gå till gymmet och springa en halvtimme. Blev sedan totalknäckt av vågen som inte alls gav mig det glada besked jag hade hoppats på. Tvärtom, det var dystra nyheter som levererades.

Fan.

Insikterna 2012

Min kompis som bott utomlands i icke-engelsktalande länder de senaste tio åren behövde få förklarat för sig vad som menas med vissa (amerikanska) uttryck som “shabby chic”. Med en tålmodig pedagogs metodik tog jag mig an denna uppgift. Insåg då, på kuppen, att jag verkligen, verkligen måste försöka dämpa min svengelska. Nu tror jag att den i mångt och mycket går att härröra till en viss generation, nämligen “vi som växte upp på 90-talet”, vi som upplevde Levi’s-kulten (kids, man köpte alltså cd-skivor med musik från olika Levi’s-reklamfilmer som gick på MTV), vi som var utbytesstudenter på gymnasiet och så vidare. Vi kunde inte tänka oss något tuffare än USA.
Insikt ett: lägg ned din svengelska.

Det kommer ju inte som någon nyhet att jag gillar att baka. Jag äger en KitchenAid, ett litet bibliotek av kokböcker (mest kakrecept) och en anständig uppsättning bakverktyg. Insikten är snarare denna – att jag borde göra det oftare. Den stora invändningen har varit att det inte finns någon i min närhet som kan äta upp alla mina bakverk, så de hamnar antingen runt min midja (inte bra) eller i frysen (tråkigt). Men så här i juletider har jag kört amerikanska stilen och gett bort julkakor i present. Lagt franska pepparkakor i små påsar med rara band omkring. Varför ska denna trevliga företeelse (alla mottagare verkar ha blivit genuint tacksamma) begränsas enbart till jul, tänker jag? Jag kan ge bort kakor året om.
Insikt två: jag kan ge bort kakor året om.

Fick beröm för mitt goda och stabila blodtryck av doktorn som också påpekade att jag hade en “jämn och fin” puls. Hon frågade om jag tränar regelbundet. Svar ja. Eller Typ Ja. Från och med nu Ja.
Insikt tre: träning ger ändå visst resultat, tydligen, även om man inte tycker att det märks

Insikt fyra: När en kamera riktas mot mitt håll använder jag stora handgester och överdriven mimik med mina ögonbryn.

Insikt fem: Det blir bättre.

2013

Har kommit på vad jag ska köra för nyårslöften i år. Som alltid bör man ha ett konkret och ett abstrakt. Det abstrakta brukar, för min del, alltid vara något variant på att “ta det lite lugnare”. Sluta oroa sig, sluta oja och hålla på. Lugna ned dig, ta det lugnt. Det blir ändå aldrig så jobbigt eller fel som man tror.

Det konkreta är ju alltid lättare. Jag lyckades hålla mitt konkreta löfte från förra året. Dock sämre med det abstrakta:

Året innan tycks mig färgat av viss cynism och allmän pessimism. Dock skrev jag ju faktiskt klart romanen. Både den som åsyftas (den blev rätt dålig) och den mer bearbetade nyversionen av den som alltså kommer ut 2013.

Året innan dess, alltså 2009, var jag rätt så inne på de konkreta löftena framför de esoteriska och filosofiska tydligen. Kan konstatera i efterhand att Brottsplats Italien har jag ännu inte sett klart, artiklar levererar jag oftast men inte alltid i tid och fisk äter jag kanske marginellt mera. Mest glädjande är väl kanske att “den där satans boken” inte ska behöva besvära mig längre. Fast dessvärre ligger ett annat bokprojekt och skaver och skulle kunna bubbla upp som potentiellt löfte inför 2013.

Men i år ser löftena inför kommande år ut någonting i stil med
1. Sluta jämföra mig med andra.
2. Lära mig blanda kortlek på det där snygga sättet.

Det kommer såklart bli mitt bästa år någonsin.

Läsarmail!

Jag har inte kunnat sluta tänka på den himla kokostårtan sedan du postade. Mitt välsignade tillstånd hjälper inte heller. Är den tastelines? Allt om mat? Foodnetwork? Eller något hemligt LA-recept? Things are getting worse. Please send recipe.

Oooh! Detta skulle kunna vara ett av Jazzhands största ögonblick – receptförfrågan! Just kokostårtan jammade jag faktiskt mest med. Jag körde den vanliga tårtbottnen som jag nästan kan utantill nu efter att ha bakat den i sex, sju (åtta om man räknar provomgång) versioner till Niklas och Sofies bröllopsfest.

Receptet är Linda Lomelinos och det hittas här. Det är en mycket bra tårtbottenrecept, men kräver aningens extra meck med bakplåtspapper som man gör en krage av och klär formen med.
Sen körde jag citrongrädde som fyllning (typ hennes recept på samma sida), alltså grädde och lemon curd. En gång har jag gjort detta och krossat marängbitar i. En succé!

Frostingen jammade jag nog ihop tror jag men någonting i stil med:

100 g rumsvarmt osaltat smör
200 g philadelphia
3 1/2 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker

…och sedan strösslade jag en massa kokos över. Och hyvlad vit choklad!

Bilden kommer från Emilys fotoinlägg från kalaset.

Stora bonderesumén – sista avsnittet av Bonde söker fru!

Inga överraskningar i säsongens sista bonde. Den största icke-överraskningen kom förstås i form av Johan som ju i det slutliga valet velade och tvekade mellan Elin och Jonna. Han valde den ena, den som bodde något närmare, efter stora tveksamheter och vissa förhalanden. Hon frågade efter en motivering och svaret blev i stil med “Det är ju inte så stor skillnad på er…”.

Det hade förvånat mig mycket om han var kär.

Att Klas mår topp gläder mig men kommer heller inte som en stor överraskning. Han har sedan seriens början varit den som haft rakast och renast känslor. Inga tveksamheter, bara glatt humör. Härligt att se att han och Sandra håller ihop, det gör mig faktiskt rörande glad. Heja.

Däremot tycker jag att programledaren Linda borde tagga ned lite med sin bröllopshets. Alltid denna press på att det ska bytas ringar och “när blir det bröllop då?”.

Tror inte någon uppskattar frågan. Även om det faktiskt blev ett frieri den här gången. Men det får ju tyvärr ändå en liten stänk av tv-dramatisering på så vis, tack vare hetsen. Synd. För alla inblandade.

Kamel-Bengt hälsade välkommen till “solen och vindarnas ö”. Han och Mariette ses fortfarande men de verkar inte ha bestämt sig helt för varandra. “Vi är inte ett par men jag ser mig heller inte som singel”, sa Bengt som å andra sidan också hade tveksamheter inför sitt sista val mellan Harriet och Mariette vilket borde varit något av en indikator.

Jag gillade Mariette från första början – rivig, stark men ändå öppen och känslig. Jag hoppas bara att hon inte känner att hon fått ta ett steg tillbaka eller trycka ned sina känslor när de nu fortsatt att ses men under oklara former.

Sven-Arne och Carola ses och är kära. Bra, bra.

Där verkar de båda vara överens om att avvakta med framtida planer, som att flytta ihop. Säkert bästa tänkbara taktik med tanke på Sven-Arnes tidigare försiktighet. Bara fint att se att Carola också är okej med det upplägget. Här finns ju barn på båda sidor att ta med i beräkningen, vilket såklart också bidrar till den lugna lunken.

Får väl bara hoppas att Sven-Arne inte chokar eller täpper igen som innan. Men risken verkar, trots allt, inte allt för stor. Mycket beroende på att de hörs på telefon varje dag, det borde ju bana för ett öppet hjärta utan risk för igenrostning ändå. Igen: heja.

Årsbästa etc

Det är ju den tiden på året nu då landets alla mediajournalister gör sig redo för alla årsbästalistor som ska skrivas, slås in och ges till de allra närmaste.

Jag borde väl göra detsamma (jag har ju i och för sig redan gjort en). Fast egentligen behövs ingen lista, jag kan redan nu utnämna årets bästa stund: När tanten på restaurangen gissade att jag var “runt 24”.

Detta backas också upp av en kollega som påstår att han trodde jag var 22 första gången vi sågs för tre år sedan.

Tack 2012. Shine on you crazy diamond.

Seg comeback

Halvdan comeback på löpbandet idag, bara en halvtimme. Jag måste springa mer, läste någonstans att man måste träna fem timmar i veckan för att se resultat. Så om jag springer en halvtimme typ varje dag så blir det…men wtf…

Sur och uppgiven smilet här.

Och kanske, eventuellt ett nyårslöfte in the making.

Jag är NÖJD..

…och glad över att ha ett avsnitt av Homeland osett. #helg

Filter-tips

Jag tipsar om fem texter.