…och andra slut

En vän är död. Jag vaknar och ser bilderna och hälsningarna på Facebook. Han fyllde år alldeles nyss. Jag var bjuden på kalas, jag hade tänkt gå men så krockade det plötsligt med någonting annat som jag nu inte ens minns.
Han levde alltså alldeles nyss. Men han lever inte nu.

Under morgonen har jag känt mig knockad. Att döden gått och lurat i mina kvarter, på min gata och kanske utanför mitt hus. Min vän bodde inte långt ifrån mig. Döden har alltså varit här.

Jag ska berätta någonting jag aldrig talat om. Inte ens för A, inte ens för välmenande och insatta läkare.
Jag ska berätta om när döden var inne i mig. Därför att jag tror att det var vad som hände min vän som nu är död.

Det var en sensommar, jag levde bara halvt. Jag vaknade i dimman av sömnpiller och lugnande. Min kropp började darra, det var den vanliga morgonrutinen, och jag drack ett glas vatten med en stor dos lugnande droppar i som fick vattnet att smaka beskt. Eller så tog jag en Sobril tillsammans med övriga arsenalen med piller.
Jag var deprimerad. Jag åt inte, jag grät därför att dagen hade börjat. Jag kände dygnets enda lugna stund när skymningen kom och jag hade tillåtelse att svälja de piller som skulle avsluta dagen och ge mig sömnen.

Jag har varit deprimerad tre gånger i mitt liv. Det var kliniska depressioner och de varade länge.
Bara två gånger har jag tänkt tanken på självmord. När jag säger “tänkt tanken” menar jag övervägt det som ett alternativ, känt att det är lika rimligt som att genomleva ytterligare en dag där dygnet kretsar kring när jag kan tillåta mig att ta en till Sobril, när jag får anstränga mig för att andas och hela kroppen lider. Jag menar att jag tänkt på det som en lösning, som någonting verkligt och inte teoretiskt.
Jag menar att jag längtat efter döden och välkomnat den.
Men detta är vad jag sagt till läkare och några närstående: “Ja, två gånger har jag tänkt tanken“.

Men vad jag aldrig talat om är hur tanken kom till mig och hur den kändes.

Den första gången låg jag hemma i min säng. Jag hade ansiktet vänt mot väggen som för att trotsa morgonen. Glömma att det var en ny dag på ingång. Tanken kom till mig i form av en röst. Det lät som min egen röst men det var inte jag, det var som om någon härmade mig. Jag accepterade den på samma sätt som man i drömmen accepterar saker precis som de är, oavsett hur osannolika.
Jag lyssnade på rösten och ett lugn infann sig. Det spred sig från hjärtat och kroppen slappnade av, jag hade hittat en väg ut. Jag kände mig i det närmaste smart, som om jag hittat en genväg förbi allt rabbel om att se tiden an, att uthärda, medicinera, göra andningsövningar och stå ut, stå ut, stå ut för att det kommer bli bättre. Det är en så klen tröst när man darrar och gråter. Nu kändes det som om jag hittat Sobrilen inom mig. Det varade inte länge, jag kan inte säga hur länge. Ett par minuter? Men det var så starkt och rösten talade verkligen till mig. Jag hörde den, inte bara kände den.
Men sedan blev jag rädd. Jag tänkte att nu gäller det att vara uppmärksam på saker och ting, för nu håller jag på att bli galen. Jag tänkte att jag kan aldrig tala om detta för någon, jag kan aldrig berätta att jag hörde en röst som inte var min egen fast den var min egen och den gav mig trygghet och lugn för den sa att jag skulle dö.

Sedan hände det en gång till. Jag sa ingenting till någon då heller. Samma sak, jag kände en lugn trygghet som om en god vän jag inte hört från på länge plötsligt hörde av sig. Som om min pappa plötsligt hade uppenbarat sig och sagt magiska tröstande ord. Så stark var rösten och så starkt var budskapet. Jag sög i mig alla känslorna, värmen och lugnet igen och det konstiga var att de var så välkomna. Att jag kände “just det, så här känns det att vara hemma. Jag ska dö, jag ska försvinna. Detta är glädjande”.
Sedan skakade jag och blev rädd. Jag insåg att jag måste söka hjälp.

Att ligga på en sjukhussäng i två veckor var inte på något sätt trösterikt men jag kände, jag vet inte hur, att rösten skulle ha svårare att nå mig där. Och så blev det, endast två gånger i mitt liv dök den upp. Döden inom mig, som var slug nog att imitera både mig själv och min längtan om lugn. Och jag lyssnade, i alla fall en stund. Jag tror min vän lyssnade längre än så och jag förstår honom.

Jag saknar honom.

Olika slut

Att jag skriver om marsvin i små väskor? Som åker taxi?
Jaja, det blir så. Livet. Och även döden.
På bara några dagar har jag fått flera frågor om döden.

Först en etikettsfråga. Ska man säga någonting när kollegans mamma dött även om man inte känner kollegan så väl. Vad tycker jag?

Sedan två personer i min närhet som ser olika grad av slutskede i sina föräldrars kroppar och blickar.
En har en sjukdom, den pappan är på väg bort och det är smärtsamt att se någon försvinna. Det är smärtsamt att stå på stand-by och frukta samtalet som kommer.

Livets outhärdliga lätthet.

Jag har börjat läsa om grekiska gudar, det är konstigt nog tröstande. Inte konstigt nog eftersom det är en föga unik insikt. Folk har använt arketyper och grekiska gudasagor som stöd länge. Jungianerna, till exempel. Men konstigt för att jag aldrig haft ett större intresse av historia, allra minst antiken. Eller religion för den delen. Men någonting trösterikt är det att gudarna, dessa odödliga, lider som dödliga. Inte fysiskt alla gånger, men psykiskt. Alla har sina egenskaper, alla hanterar livets olika faktum olika. Och gudarna är inte välkomna ned i dödsriket, dit får bara dödliga gå. De känner ibland sorg även över detta.

Men livets olidliga lätthet är ju tyvärr priset vi får betala. Sorgen kommer vi inte ifrån. Det är hemskt. Men den kommer att blekna och bli hanterbar. Till skillnad från saknaden som är permanent.

Vi vet detta. Alla vet detta. För verkligheten är att vi drabbas av sorg i våra liv, vi drabbas av förlust. Verkligheten är att det är det hemskaste som händer oss och det kommer att hända oss. Vi måste stå ut. Men ännu viktigare är att vi måste gå emot den och möta den. Det man kallar acceptera.
Det är så abstrakt, jag har alltid irriterat mig på hur abstrakt det är. “Det är bara att acceptera”.
Men det är ett faktum att vi alla förr eller senare blir medlemmar i en klubb ingen vill gå med i.

En annan sörjer sina föräldrars vigör. Deras dåliga syn och hållning. Hur huset luktar smuts och hur toaletten inte rengjorts sedan senaste besöket.
Det är svårt. Därför att det är obegripligt. Hur ska man fatta det obegripliga? Det går inte.
Man får ta till det begripliga: jag är här. Någon jag tycker om är här. Eller om det är en vän, eller familjemedlem. Vi är här. Just nu.

De små sakerna man begriper, man får använda dem som byggstenar. Mitt enda råd är att finna den frid man kan medan tid finns. Alla letar frid innan de lämnar sitt liv. Det kan vara en lyx att både få och ge, innan den största av hemskheter rullar in.

Admin admin

För ett tag sedan var jag med Alfen till veterinären. Taxin tog en hundring extra för att Alfen räknades som ledarhund.

Ja, jag vet.
Orimligt är bara förnamnet.

Alfen är alltså ett marsvin som satt i en liten väska i mitt knä. Ingen hade ens märkt att han var där om jag inte påpekat det. Av hänsyn till allergier och sånt. Sa det när jag bokade också.

Man ringer kundservice.
Nej, man ringer det enda numret som finns listat och man ber att få numret till kundservice.
Man ringer kundservice. De hänvisar till något formulär på nätet. Man ska ladda upp kvitton. Man får fota kvitton.
Sedan händer ingenting.

Man betalar dyra räkningar hos veterinären. De säger att handläggningstiden är 30 arbetsdagar. Man ska ladda upp kvitton och intyg.
Jag ringer efter sex veckor och frågar om ärendet är på gång. De säger att 30 arbetsdagar mycket riktigt är sex veckor men de har långa väntetider nu.
Jag säger att det är okej. Jag vill bara veta att det är på gång. Det är det, men försäkringen täcker inte medicin och inte det ena och det andra.

Jag ringer taxibolaget och frågar om de sett min anmälan? Det var snart två veckor sedan. De har sett den. Den ska tittas på igen.

Varför tar det sådan ork med allt admin ens dagliga liv kräver?

“Meds”

Igår var jag med Alfen hos veterinären eftersom han rosslar. De röntgade honom och hittade ingenting, förhoppningsvis är det jag som är överorolig och lagt 5000 kronor på hans hälsa enbart av någon slags hälsoförsäkran.
Någon har sagt att om man inte har råd med veterinär kan man inte ha djur. Kanske är det så. Kanske inte.
För mig är det “om man inte står ut med konstant själslig oro ska man inte ha djur”.

Läser den här artikeln om en Instagramperson och hennes spökskrivare och texten hänger med mig länge efteråt. Det finns mycket att ta upp här men kort sagt beskriver den en typ av vänskap som jag tror de flesta av oss känner igen på något sätt – den där en skev maktfördelning utgör en grund. Jag har haft “vänner” där jag varit den underlägsna i form av pengar och genom att hänga med dem har jag fått ta del av en värld jag inte har tillgång till. Jag har också varit “vän” med någon som haft makt i form av andra saker som skönhet.
Det är bra beskrivet i denna artikel där också klass utgör en faktor. Kort beskrivet är det en Natalie som beskriver hur hon blir vän med Caroline Calloway, en rik, vacker och charmig person hon träffar på en creative writing-kurs. Caroline använder sig av Natalie när hon bygger upp inte bara sin person utan sitt liv på Instagram. Det är inte fråga om scamming, det är mer komplext än så. Natalie spökskriver Carolines liv så som Caroline vill att det ska vara men faktiskt också ser det.
Natalie blir beroende av Caroline på flera sätt, främst ekonomiskt men också för att hon får ta del av någonting hon annars inte har tillgång till.

Jag hade precis en sådan vän. Inte precis, jag tog aldrig emot pengar av henne. Jag gav henne heller inte någonting tillbaka i form av någon tjänst som Natalie gör som spökskriver åt Caroline och till och med skissar ut hennes bok om sitt liv.
Men jag sög åt mig hennes pengar, skönhet och – framför allt – öppna dörrar. Av mig fick hon beundran (om än inte alltid helt ärlig), någon som lyssnade och hon fick en analysförmåga som jag i egenskap av journalist odlat. Kulturellt kapital.
Jag snodde åt mig en värld jag annars inte fått tillgång till, samtal med personer jag aldrig annars inte träffat.

Det sorgliga med sådana vänskaper är inte bara att de en dag tar slut och oftast på ett dramatiskt sätt, utan att de inte alls bygger på vänskap utan på utnyttjande.
Den dagen hon tyckte att jag slutade lyssna – vilket var sant eftersom jag slutat bry mig – kastades jag ut.

Jag tänkte på henne igår. Jag tror jag drömde om henne. Saknar jag henne, frågade jag mig själv. Nej, inte hennes umgänge men jag saknar att ha henne i mitt liv.

Jag tycker det är bra beskrivet i denna artikel, om vänskaper som kan se ut så här. Kritik har kommit i form av white girl privilege, att vita, rika tjejer kan krascha mitt framför näsan på oss alla på detta vis och ändå profitera (lex Cat Marnell, till exempel) för att vi dels gillar att se dem göra det men också för att deras skyddsnät är stort nog.
Kritik har också kommit i stil med “varför ska vi bry oss om detta” och “ger det inte Caroline mer uppmärksamhet och följare?”.
Det gör det, hon har redan innan artikeln kom ut börjat styra ett narrativ, uppmanat sina följare att läsa artikeln som snart kommer, att lyssna ärligt och att hon uppskattar Natalie och saknar hennes vänskap.
Hon har all rätt att skriva och tycka så. Men hon har också triumf på hand, hon har ett klart försprång.
På hennes Instagram – jag gick direkt in såklart – reviderar hon sin egen halvt fabricerade men ändå inte historia. går igenom alla gamla inlägg och bilder och ser dem med dagens ljus.
Detta är för min superintressant. Jag gör ju samma sak själv. Vad har jag den här bloggen till om inte för samma ändamål? Min första roman Inte helt hundra är en revidering.
Varför har vi Instagram?
Hur mycket får vi regissera vårt eget liv?
Är det inte en längtan hos oss ändå, att göra precis det – känna att vi är regissörer och producenter med full, konstnärlig kontroll?

Sommarregn

Vad är det som är så härligt med sommarregn? Eller höstregn är det väl rent tekniskt.
Marsvinen går in i sina små hus och sover, mörkret och lufttrycket säger väl åt dem att göra det.
För mig finns det dels någonting tillåtande över regnet – du får stanna inne och se på teve. Men dels någonting stressande. Regnet river, kraften i det håller mig hemma, motar in mig i ett hörn.

Regn gör mig rastlös på det sättet att jag känner att jag måste göra något. Rensa lådor, garderober. Jag tar fram den stora lådan med gamla dagböcker. Ett ständigt projekt, precis som lådan med fotografier som en dag kommer att sorteras. En dag.
Precis som jag en dag kommer läsa dagböckerna, ta ut det jag behöver (och med behöver menar jag saker, formuleringar och händelser jag kan registrera någonstans och kanske komma att använda mig av). Jag gör som jag brukar, bläddrar igenom ett par sidor men lider av genans. Meningar skrivna av en person som vill skriva litterärt och anammar en stil. Alltså, det är väl egentligen förlåtligt. Det är ju så man gör. Man härmar någon klädstil för att nå fram till sin egen, man försöker skriva som eller sjunga som någon annan för att ta sats.
Men det är så genant.

Däremot blir jag rörd av ord om pappa eller mormor, människor jag hoppas att jag kunnat förmedla kärlek till. Men man blir osäker.

Jag vet också vilken dagbok jag skrev i när jag bodde utomlands en omgång och mådde fruktansvärt. Jag bläddrar lite i den med. Det står att jag “lät honom kalla mig dum och idiot, jag lät honom skylla allt på mig” och vidare “Jag är trött på hans tjat om vad som ska hända när han får pengar och när han blir framgångsrik fast han inte gör någonting på dagarna”. Jag skriver vidare – och här är jag strax över 20 – att “jag vet att jag kommer att lämna honom en dag”.

Det gjorde jag också men det dröjde ju superlänge. Jag borde gått efter vecka tre ungefär, när kulisser brukar falla lite, lite grann i alla fall.

Här är grejen: för några veckor sedan fick jag ett ryck. En ren impuls. Jag tog fram papper och skrev ett brev till den här mannen och påpekade vilket jävla as han varit, att han inte respekterar kvinnor det minsta och att han behandlade mig som väldigt många saker men aldrig som en jämlik partner.
Han föraktade sin mamma, han fnös åt kvinnor i yrken som konkurrerade med hans egna drömmar. Jag skrev att han inte fick svara eller kontakta mig. Jag ville bara ha det sagt.

Nu bläddrar jag alltså i dagboken från exakt den tiden och ser hur rätt jag hade. Jag mindes rätt, sådant kan vara vanskligt, jag mindes precis alldeles superrätt fast det var tjugo år sedan. För känslan har inte ändrats, såren och konsekvenserna har inte ändrats. Bara min attityd till dem, och det ville jag att han skulle veta.

Så. Nu är regnet förbi. Nu skiner solen igen och gatorna är fuktiga och lite, lite renare.