Sommarregn

Vad är det som är så härligt med sommarregn? Eller höstregn är det väl rent tekniskt.
Marsvinen går in i sina små hus och sover, mörkret och lufttrycket säger väl åt dem att göra det.
För mig finns det dels någonting tillåtande över regnet – du får stanna inne och se på teve. Men dels någonting stressande. Regnet river, kraften i det håller mig hemma, motar in mig i ett hörn.

Regn gör mig rastlös på det sättet att jag känner att jag måste göra något. Rensa lådor, garderober. Jag tar fram den stora lådan med gamla dagböcker. Ett ständigt projekt, precis som lådan med fotografier som en dag kommer att sorteras. En dag.
Precis som jag en dag kommer läsa dagböckerna, ta ut det jag behöver (och med behöver menar jag saker, formuleringar och händelser jag kan registrera någonstans och kanske komma att använda mig av). Jag gör som jag brukar, bläddrar igenom ett par sidor men lider av genans. Meningar skrivna av en person som vill skriva litterärt och anammar en stil. Alltså, det är väl egentligen förlåtligt. Det är ju så man gör. Man härmar någon klädstil för att nå fram till sin egen, man försöker skriva som eller sjunga som någon annan för att ta sats.
Men det är så genant.

Däremot blir jag rörd av ord om pappa eller mormor, människor jag hoppas att jag kunnat förmedla kärlek till. Men man blir osäker.

Jag vet också vilken dagbok jag skrev i när jag bodde utomlands en omgång och mådde fruktansvärt. Jag bläddrar lite i den med. Det står att jag “lät honom kalla mig dum och idiot, jag lät honom skylla allt på mig” och vidare “Jag är trött på hans tjat om vad som ska hända när han får pengar och när han blir framgångsrik fast han inte gör någonting på dagarna”. Jag skriver vidare – och här är jag strax över 20 – att “jag vet att jag kommer att lämna honom en dag”.

Det gjorde jag också men det dröjde ju superlänge. Jag borde gått efter vecka tre ungefär, när kulisser brukar falla lite, lite grann i alla fall.

Här är grejen: för några veckor sedan fick jag ett ryck. En ren impuls. Jag tog fram papper och skrev ett brev till den här mannen och påpekade vilket jävla as han varit, att han inte respekterar kvinnor det minsta och att han behandlade mig som väldigt många saker men aldrig som en jämlik partner.
Han föraktade sin mamma, han fnös åt kvinnor i yrken som konkurrerade med hans egna drömmar. Jag skrev att han inte fick svara eller kontakta mig. Jag ville bara ha det sagt.

Nu bläddrar jag alltså i dagboken från exakt den tiden och ser hur rätt jag hade. Jag mindes rätt, sådant kan vara vanskligt, jag mindes precis alldeles superrätt fast det var tjugo år sedan. För känslan har inte ändrats, såren och konsekvenserna har inte ändrats. Bara min attityd till dem, och det ville jag att han skulle veta.

Så. Nu är regnet förbi. Nu skiner solen igen och gatorna är fuktiga och lite, lite renare.