Biter handen som matar en

Nu blev det så att jag tog ut djuren till gröngräset på kyrkogården. De blir så glada då, man märker att de är i sitt rätta element. De slukar gräs som små dammsugare och sträcker upp nosen och plockar upp dofter i luften.

Ibland men väldigt sällan slåss de. De ryker ihop och blir till en enda boll och man ser inte vad som är vad eller vem som är vem. Det är läskigt. Aldrig har uttrycket “ryka ihop” passat så bra.
De rök alltså ihop och jag förde ned en hand för att sära på dem och det är någonting man inte ska göra, jag vet. Men det ser ju så hemskt ut när de vildar sig så. Jag blev självklart biten själv, det är det som händer och skälet till att man inte ska sticka ned handen som en annan amatör.

Men såren blev inte djupa. Jag satte på plåster och tänkte inte mer på saken. Förrän två timmar senare då handen svällt upp till en absurd nivå, det såg ut som om jag gömt en halv golfboll under huden. Började googla på hur man tar den svullnad, är det bara is som gäller eller? Ringde sjukvårdsupplysningen som aldrig någonsin varit till någon hjälp, de säger bara att man ska uppsöka vård. Samma sak nu, “gå till närakuten”. Jag suckade högt.
“Har du något annat råd?”
“Mitt råd är att gå till närakuten”.
Överdrivet för ett sådant minisår tänkte jag innan smärtan började stråla ut i hela handen som inte gick att varken knyta eller sträcka ut. Dessutom började knogarna ömma fast bettet satt mitt på handryggen.

Jaja. Närakuten blev det. Infektion var det. Antibiotika tre gånger om dagen och visst temporärt handikapp, upptäcker att jag inte kan knyta skorna eller sätta upp håret till exempel. Ändå nice eftersom det gör att jag blir hänvisad till att kolla brittiska polisserier och dricka juice. Med otvättat hår.

Djurens sommar

Nu blir det tjat om djuren igen men det är ju på förekommen anledning. Den här värmen slår mot dem. Den slår mot mig också naturligtvis men jag har inte päls och jag kan ta ett kallt bad och stå ut.
Figge har fått en reva i ögat. Antingen är det Alfen som rivit honom eller så har han skadat sig på ett styvt höstrå. En reva i alla fall som jag gjorde rent med linsvätska och en tops. Det kom gulfärgat blod på topsen, stackars lilla liv. Jag pratade med en veterinär och fick rådet att köpa lindrande droppar. Nu har jag gjort det så nu har vi ett projekt, Figge och jag. Vi har en sak som är vår och som binder oss samman. Han har ont i sitt öga och jag vill ta bort hans smärta. Jag vet inte om han fattar att jag vill honom väl när jag droppar vätskor i hans öga. Även om han får en bit godis efteråt.
A vill resa och jag känner att jag inte kan. Jag flyger redan för mycket, shoppar för mycket trots att jag tänker på mina köp, resonerar kring dem och avstår. Han ska flyga ned till Skåne. Jag ber honom ta tåget men jag kan inte vara den personen. Jag kan varken kasta sten i glashus eller vara den som dikterar villkor för andra. Jag vet det.
Men valet, för min del, att stanna hemma istället blir enklare när jag har mina djur. Jag måste ta hand om dem, jag vill ta hand om dem. Mest av allt vill jag bara umgås med dem, iaktta dem och tänka att de kan lära mig saker. De funderar inte på döden eller på vilket intryck de gör. Måsten eller konventioner. De är mesta möjliga mindfulnessvarelser som bara lever i nuet.
Det är det jag tänker på.

RIP

På förekommen anledning: jag intervjuade Blade Runner-skådisarna i Venedig en gång. Det måste varit 2007 för det var inför en redux-utgåva av Blade Runner.
Daryl Hannah trodde att hon var ditbjuden bara för att softa och var därför lite trumpen minns jag. Hörde henne prata med någon pr-person och hörde henne säga någonting i stil med “om jag hade blivit informerad…” och “men jag kom just hit”.
Jag var livrädd för Rutger Hauer pga Liftaren och han såg det på mig. Han var sist ut, steg in i rummet och fick crazy eyes som han fixerade på mig. Han steg fram mot mig och väste ’Hi kid’ som i filmen. Sedan garvade han och sa att det finns alltid någon i varje sällskap.

RIP.

På Ica

Igår såg jag en sliten man på Ica. Axellångt, fett hår och mustasch. Han hade en t-shirt som det stod ALLT ÄR DITT FEL på.

Glada sommar

Vaknar och somnar med en oro och nervositet men försöker att bara ignorera. När jag inte ignorerar tränar jag eller så håller jag på med andningsövningar eller andningsfokus. Börjar sakta tro att detta är människans normaltillstånd.
Ser på mina marsvin som ju vet – eller borde veta – att jag är deras vän. Om inte deras vän så i alla fall den som ger dem mat, som hjälper dem i deras överlevnad. De borde känna igen min doft som “ofarlig” eller i alla fall inte ett primärt hot. Ändå har de kvar sitt flockbeteende och djupt nere i deras gener vet de att de är bytesdjur så de springer ifrån mig när jag närmar mig dem. Springer, flyr, gömmer sig. Det är deras normaltillstånd – att inte lita på någon, att utgå från att ingen vill dem väl.
Är det mitt normaltillstånd?
Sådan vill jag inte vara. Så varför är jag orolig och nervös hela tiden? Var bjuden på två födelsedagsfester i helgen, hade tänkt gå men ändrade mig. Det gick inte, funkade inte.
Kanske är det inte alla andra som inte vill mig väl som är den stora oron, kanske är det att alla andra ska tro att jag inte vill dem väl som är rädslan?