Det sista

Jag går in på bostadsförmedlingens hemsida för första gången på många år. Jag står inte ut att vara i min lägenhet längre. Trots att jag har bott i min etta i femton år har jag inget minne av att ha bott här helt själv. Jag har inget minne av den här ensamheten och tystheten. Jag kan inte bo här.

Idag fick Alfs lånekompis Enzo åka tillbaka till sin ägare. Det var dealen, Alf skulle ha en vän till slutet. Jag visste bara inte att slutet skulle komma så snart. Nu står buren tom och tyst. Jag gråter och har huvudvärk, mellan ångestattackerna jobbar jag frenetiskt med att kasta ned alla deras små saker i kassar och lådor. Jag står inte ut med att se deras små matskålar och myspåsar.

Jag tvättade sent på kvällen igår så att jag skulle kunna lägga undan alla textilier som Alf låg på under sina sista timmar. Jag tog ut ett nattlinne ur tvättmaskinen, det jag hade på mig de sista timmarna, och upptäckte två stora runda gräsfläckar på armen. Tidigt på morgonen i torsdags slutade Alfs mage och tarmar att fungera helt, det var stopp. Då kom maten han hade trugat i sig upp – lite sallad jag sprang ut och köpte, gräs jag plockade från innergården och en liten bit äpple. Men marsvin kan inte kräkas, de har inte reflexen, så det kom upp ur näsan. Han försökte också tugga men kunde inte svälja så det rann ut ur munnen. Spåren på nattlinnet. Av hans plågor.

Jag står inte ut.

Ändå förmår jag mig inte att städa ur buren helt. Det ligger spån och hö i den. Men det är också det sista som bär spår av Alf. Jag började lägga det i sopkassen men kunde inte fortsätta.

Någonstans läste jag en intervju med någon. En modeskapare? Jag minns inte. Frågan var “Hur vet man att man älskar någon?” och personen svarade “När man inte kan minnas hur livet såg ut innan”.