Arets sista curry

…och kanske mitt livs sista curry. Jag vet inte, men jag har alltid varit lite skeptisk till billig indisk mat. Sarskilt spicy. Man kan krydda upp en rutten tomat hur latt som helst, ingen kanner att den ar rutten, tanker jag.
At med brorsan pa en indisk buffe for sextio spann och nu mar jag crap. Jag vaknade i och for sig med hosta och borjan till forkylning, sa att sista ordet ar inte sagt. Indierna kan mycket val vara oskyldiga. Men faktum kvarstar, jag kommer att spendera arets sista dag liggandes pa golvet i frossa.

I morgon ar allting i Tokyo stangt, som i en spokstad. Darfor gjorde brorsan och jag en liten utflykt till ett omrade med en massa smabutiker, en fin liten forort. Som ett slags Tokyosodermalm, till stor del befriat fran kedjor. Butiken med skonast namn var Blueberry – For Casually Casual Life.

Det blir inte mer casual an sa, som Peter konstaterade.

Vi fikade pa Mr. Donut, som ar sa sot. Det ar i och for sig en kedja men i alla fall. De har nat samarbete med Simpsonsfilmen sa de saljer munkar som ser precis ut som Homers rosa favoritmunk. Jatteackliga, med andra ord. Den gula versionen har banansmak. Yuk!
Men sjalva institutionen ar bedarande. Allt – det vill saga munkar och dryck – serveras pa riktigt porslin med en fin Mr. Donut-logo pa.
Jag vill sno ett helt set.
Jag funderade pa det, for jag vet inte vilken gang i ordningen. Men det kanns sa fel. Japan ar ett trevligt och hederligt land. Lag kriminalitet. Alla ar sa artiga. Alla i serviceyrken bugar och gor verkligen allt for att, tja, servera en donut pa mesta, mojliga tillfredsstallande vis. Och da far de anda inte dricks. Man ger inte dricks har.
Sa det kanns helt enkelt fel att stjala. Men man kan inte kopa porslinet (och forresten sa kanner jag mig som varsta imperialisten som knallar in i butiken, utan att kunna spraket, och fragar vad det kostar att kopa hela kalaset).
Sedan tankte jag pa karma. Det ar arets sista dag idag. Jag vill stiga in i 2008 med en rent hjarta, ett oppet sinne och en obeflackad sjal. Jag vill inte ha stold pa mitt samvete med mig in i ett ar som maste bli bra. For det kan omojligt bli samre an 2007 namligen. Och jag har ett par grejer som jag tror pa for nasta ar. Jobb och sant. Det kan man inte aventyra med en Mr. Donut-mugg, tankte jag och la ned koppen pa brickan igen.
Och i samma stund poangterade Peter att de har sakerhetskameror pa jointen.

En dag i Tokyo

Jag ar lite osaker pa vad som saljs har.

Barn under en hog med klader.

Where tourists never go

Roppongi. Inte det roligaste omradet i Tokyo. Vi kunde inte for vart liv hitta ett shoppingcenter. Forst var vi i Roppongi Hills som ar en superstor galleria. Men vi hittade inte affarerna sa bra. Kalle akte upp i ett torn.
Sedan forsokte vi hitta den andra gallerian. Hittade den inte. Hur kan en galleria bara forsvinna? Vi aker tva tunnelbanestationer for att hitta den lattare. Men det finns ingen galleria dar. Vi svar over Kalles guidebok (TimeOut), och min (LonelyPlanet) namner inte ens den andra gallerian. Vi fragar lite folk pa vagen. Vi tycker oss utlasa, fran deras svar, att det finns en galleria.
Vi gar vidare och hamnar sa smaningom vid Roppongi Station igen, som vi precis lamnade for att aka till galleria nummer tva.

Jaja. Sant hander. Vi gar lite till. Tanker pa att det ibland ar trevligt att ga vilse. Tanker pa att det regnar och vi tog med ett paraply i morse och jag bar det under armen jattelange men nu ar det plotsligt borta. Och eftersom jag laser Chuck Klosterman nu undrar jag om det ar sant det han sager att Nar Harry motte Sally ar en enda stor livslogn och bluff och enbart designad till att ge fula och feta manniskor hopp. Fa dem att tro att de minsann han en chans for deras basta kill/tjejkompis kommer bli kara i dem forr eller senare. Och feta och fula manniskor utgor en stor del av biobesokare varlden over.
Jag haller nog med Chuck. Nar Harry motte Sally ar inte raddningen eller sanningen, det ar lognen, som haller oss levande.

Och sa helt plotsligt star gallerian bara dar. En hel galleria. Som plotsligt bara star dar.

Och nu ar vi hemma igen och Kalle packar. Det ar hans sista dag har, han aker i morgon. Jag ar kvar. Jag har inga planer. Jag ska hanga med brorsan och ata donuts. Jag ser fram emot det. Bade brorsan och donutsen.

Diverse Tokyobilder

Jag koper en choklad- och kokosmunk hos Mr. donut och far den i en pase med Simpsons pa. Ah, mitt hjarta blir varmt igen.

Trevliga bakelser.

Fin affar i Harajuku. Inte alls skrammande.

Jag ater tempura, den godaste japanska maten. Friterade grejor.

Bar med extremt generosa oppettider. Se hogra hornet pa skylten. Trevlig bar dock. Den heter Frames.

Jag ater sushi. Jag ar lite trott. Tonfisken ar bast.

My Lord

Idag hittade jag det basta varuhus jag varit pa. Nansin. Jag blev, som vanligt, gratfardig. Varuhuset heter MyLord och ligger vid Shinjunku, for de som har vagarna forbi Tokyo. De saljer bara tjejklader, men plaggen ar underbara och har namn som MerciBeaucoup, Baobab Tree Joy och Hysteric Glamour som ar som Japans…jag vet inte…L.O.G.G. fast for tuffa street kids.
MyLord, som antingen uttalas pa engelska eller pa japanska, typ milod, har rea efter nyaar. Jag kommer forlosas upp i tarar. Jag ska handla sweatshirts med tartbitar pa, sma skor med stickade bollar pa och sota sma kaffekoppar med ett far, vars ull stickas till en troja och som sager Why do I feel cold pa.
Gladjen vantar runt hornet.

Idag besokte Kalle och jag Ueno. Zoot var stangt men vi sag jag vet inte hur manga herrelosa kattor. Sag ocksa ett par hobos. En matade katter. Sa jag gav honom pengar till kattmat. Jag kan de japanska orden for hej, ursakta och katt sa det funkade, tror jag. Och sedan sa jag tack och hej da. Hobon bockade.

Vi besokte en skon marknad, dar man saljer farsk fisk mitt pa gatan. Och med fisk menar jag stora, hela blackfiskar, och maneter.
Bland alla fishmongers finns sma affarer som saljer klockor, leksaker och trojor. Det ar en hel del markeskopior, eller, som de sager, plagg och vaskor INSPIRERADE av andra DESIGNERS.
Jag alskar det. Kopte ett par Ray-bans for hundra spann. Eller, ett par glasogon INSPIRERADE av Ray-Ban Wayfarers.
Kalle kopte Casioklockor och en liten xylofon med Hello Kitty. Ingen av oss kopte fisk.

Vi akte till galna Shinjuku som i det narmaste ar ett shoppares galna drom, dar varuhus efter varuhus glatt stracker fram handen, leder dig in och sager at dig att aka upp till tionde vaningen och sedan jobba dig nedat. Nar du ar klar vantar nasta varuhus pa dig runt hornet. MyLord bland annat. Oh, MyLord, som jag alskar dig. Vi har bara kant varandra i ett par timmar, men jag vet att vi kommer ses igen. Jag vet att du vantar pa mig, MyLord. Och jag lovar att komma tillbaka.

Vi fick ett hett insidertips fran Peter att ga till en liten gata dar man saljer yakitori. Svart att forklara annat an att saga att det var en Bladerunner-grand utan like med sma mystiska kok, med sittplatser for hogst tio pers runt en liten disk, dar roken lag som ett fuktigt dis, och dar maten och spetten lag uppradade, redo att grillas.
Tank kanske ett tjugotal sadana bredvid varandra pa en trang liten grand, runt hornet fran all hustle and bustle. Helt tyst dar. Tomt, sanar som pa gubbar som tyst satt och at sina yakitorispett.
Det var ocksa som en scen fran Kill Bill dar Uma stiger in i en sadan liten butik och latsas vara turist. Sedan fragar hon efter Hattori Hanzo och far ga en trappa upp eller hur det nu var.

I morgon vet jag inte vad som hander bara att jag ska ha min nya Casioklocka pa armen. Ja, jag kopte ocksa en saklart. Sedan mitt Comme des Garcons-inkop har jag bestamt mig att bara bara inhemska produkter.

Tokyo Stylee

Jag gillar Japan-engelskan. Mycket som inte betyder nagonting alls kan anda ha ett visst poetiskt flow.
Som harsalongen eller frisoren Freshness Happiness Milky Way dar Peter klippte sig. Eller market Beratta om dig. Svenska tecken och ord ar populara har.
Gillar ocksa Formation of clouds seen from bottom of the lake make calmness. Det stod det pa en middagsmeny, som en liten slogan.
Det 150 meter langa Pariserhjulet vi akte igar med grym utsikt over skyskraporna hette The Giant Spinning Wheel,vilket jag tycker har en skon vintageklang. Jag kopte eb t-shirt som det star We Eat Bagels Too pa. Jag vet inte heller vad som menas riktigt. Kopte en annan ocksa som det star The Sad and the no age are my favourite bands. Jag gillar den.
Men nu ar det provisoriskt kopstopp som galler. Troligtvis ska jag pa Ueno Zoo idag istallet for att tokshoppa. De har pandor dar. Jag vill se pandor. De kommer sakert ligga och sova men i alla fall. Hur ofta far man se pandor? Jag vill se dem tugga bambu. Jag har kopt en liten pandafigur som chillar pa en badd av bambu. Tankte ha den pa skrivbordet for att paminna mig om den lilla bjornens lugna och harmoniska tillvaro. Har ocksa kopt en figur vars huvud ar en bit rostat brod.

Att bada med en handduk pa huvudet

Badhuset var det mest turistiga jag upplevt i Tokyo hittills. Och med forra besoket inraknat. Till skillnad fran vad man skulle tro ser man inte manga vastlanningar har. Man hajjar liksom till nar man ser en pa gatan. Innan idag sag jag den hogsta koncentrationen av vastlanningar, eller foreigners som man sager om man ar tokjapan, i Harajuku. Da kom de fem pa en rad fran de exklusiva kvarteren (dar jag fem minuter senare gick helt loco, blev galen och kopte en t-shirt for nastan tusen spann. Ja, men det var ju en Comme des Garcons! Det ar ett japanskt marke. Det blir ju en bra souvenir!och sa kan barnen arva den sen och kalla den vintage!).
Men pa badhuset idag hangde de, alla turister. De liksom jag knallade runt i en kimono men nuthing but underbyxor under, och kollade pa japaner som trummade, at glass med smak av gront te och spanade in leksaksaksdjur som alla hade en liten handduk fastsydd pa huvudet eftersom det ar dar man lagger handduken nar man badar traditionellt har. Ja, var ska man annars gora av den om man ar naken och allas handdukar ser likadana ut?
Fyrtio grader plus i vattnet. Ingen lek. Men det knasigaste var Dr. Fish. En liten bassang med malliknande fiskar som ater gammal dod hud. Stoppar man ned fotterna dar kommer ett helt stim och nafsar. Lika effektivt som att fotfila. Kalle och Peter gjorde det. Jag stod bara utanfor fonstret, tittade in och acklades.

Shoppingsjuka

Jag vet hur det kanns att vara en Olson twin. Jag handlar leksaker i Tokyo som vore jag fem ar och hade obegransat med pengar. Tank att vara fem ar, ha obegransat med pengar och vara i en stad som ar som ett enda stort nojesfalt och de storsta affarerna ar fulla med leksaker.
Inte dumt, kan jag lova.
Jag har blivit en Olsen twin. Ett litet barn med stora ogon och massor av pengar. Yen kanns som pesos eller monopolpengar, jag langar upp nagra tusingar och det ar bara nan hundring i svenska matt.
Men viktigast ar att jag kommit pa tva saker som gor mig helt och fullt lugn. Helt och fullt lugn. Som far tankarna som jag inte far tanka att forsvinna.
1. Aka tunnelbana i Tokyo. Alla hus i galna olika utformningar, alla neonskyltar, alla obegripliga tecken och annonser. Alla vackra japaner. Det gor mig helt och hallet lugn. Jag skulle kunna somna pa Tokyos tunnelbana.
2. Pappersaffarerna. Jag har ju alltid haft ett markligt forhallande till pappershandlare. Jag kan grata ibland, for att pappersprylarna ar sa vackra. Jag kanner pa oskrivna blad, trycker min hand mot laderinbundna anteckningsblock och varker av skonhetens smarta. Har fungerar det ungefar sa men smartan ersatts av ett lugn. Dte ar nastan religiost. Som att ga in i en kyrka. Helt plotsligt far man kanslan av att vara hemma.

Jag maste hitta fler stallen som gor mig lugn. Bubblare ar nedervaningen pa varuhuset Parco som saljer dyra och exklusiva moderna antikviteter langst in i en horna. Och kanske ocksa de gomda kvarteren i Harajuku.Inte de skraniga aven om jag gillar dem ocksa, och alla sota kids. Men de gomda, dar de inte ens pratar engelska. Dar man handlar saker som solglasogon, ol fran en husvagn med lucka, skateboards och Marc Jacobs-vaskor.
Kanske dar.

I morgon ska jag till ett badhus. Det kommer gora mig gott.

Jul i Tokyo

Sushifrossa igar pa femtionde vaningen ovanfor Shinjuku. Fantastisk utsikt. Peter drog med sig ett gang vanner. Alla sota och snalla, med valdigt varierande kunskaper i engelska. Alla kunde dock frasen nice to meet you, vilken yttrades manga ganger under kvallen. Jag fick fina presenter, blanda nnat en liten fyrkantig mugg i tra som man ska dricka sake ur. Jag blev jatteglad och kramade alla vilket inte ar helt okej alla ganger i Japan tydligen. Haha. Manga sag livradda ut, andra generade, medan en och annan kramade tillbaka.
Bedarande.
Kalle, mitt resesallskap pa ett annat plan, fastnade dock i London och fick spendera en natt dar. Bummer. Men han ar pa vag nu och jag ska mota honom vid stationen. Peter och jag har oppnat julklappar och haft tomteluva pa oss. Nog med svennighet for idag, nu ar det Harajuku som galler. Forhoppningsvis, beroende pa exakt hur trott Kalle ar. Annars varuhusen har omkring. Alltid kul att kolla in nya japanska figurer. Sag en sparbossa igar i nat slags gelematerial som mumsade i sig kronorna, det sag fascinerande ackligt ut!
God jul allihopa. Yay!

Resandets stadier

Har gått igenom följande stadier nu:
1. Förtvivlan hemma (varvat med “jag är säker på att jag glömt nåt”-stress). Också påverkad av att jag drömde att jag hade en metallplatta i ena benet, och fick halta fram. Bland annat i en slags lagerlokal där konstnärer höll till och jag råkade snoka lite för mycket och blev jagad av H som fick fast mig och skällde ut mig medan min metallplatta i benet värkte som attan.

2. Panik på tunnelbanan.
3. Ett visst sömnigt lugn på bussen till Arlanda. En man vid namn Roffe satt bredvid mig och snackade golf. Han skulle spela golf i Egypten med sin sambo. Han uttalade “resort” på ett roligt vis. Som “rizårt”.
4. Gråt på Arlanda. Dock lugnad av att prova krämer och “surfa”.

Kommande stadier:
5. Trötthet på planet. Följt av…
6. Gråt och förtvivlan på planet (“Jag är ensammast i hela världen!”)
7. Visst lugn.
8. Leende och förväntansfull ankomst till Tokyo.