Underströmmar
Jag är så trött. Jag sover inte. Det är skillnad på trött och sömnig, jag är ständigt trött men aldrig sömnig.
Det är inte helt sant. Det kan komma dagar då jag faktiskt sover (med kemisk skjuts då) men de senaste dagarna, den senaste veckan, har inte hört dit. Tvärtom.
Min söklista i browsern vittnar om vad som pågår. “Varför är jag arg hela tiden”, “Varför är jag så irriterad” och “Varför blir jag irriterad på allt hen säger”.
Jag har för mig att jag hamnat här förut. Att jag gått runt som ett moln, irriterat mig på alla. Känt mig ensam, alienerad. En inte ovanlig erfarenhet såklart. Jag försöker bara minnas hur jag tog mig ur den.
Jag tror att jag umgicks med folk istället för att bråka med dem i mitt huvud. Jag tror jag låg på terapeutens divan och berättade om allt och alla jag var arg på.
Jag tror någonting hände på riktigt som gjorde det svårare att vara arg på det där abstrakta (men samtidigt påtagliga!) viset.
I antågande
Är jag faktiskt arg eller bara stressad? De iscensatta diskussionerna i mitt huvud, borde de bli verklighet eller är de ett uttryck för min besvikelse över att inte ha Saker Under Kontroll?
På kvällen ligger jag i min säng och slåss mot imaginära väderkvarnar i mitt huvud. Jag blir glad när jag är trött, extra glad om kroppen också är tung. Till exempel efter ett pass. Onsdagskvällarna brukar lova gott, då har jag som oftast tränat två dagar i rad och benen är lätt ömma. Då är min förhoppning att jag ska kunna sova.
Det hade jag säkert kunnat också. Om inte djuren fick för sig att bråka, skrika och leka racerbana i buren. Men mest av allt – om inte tankarna smög sig på. För när väderkvarnarna uppenbarar sig vid horisonten så måste jag tydligen springa dit med mitt svärd och slåss mot dem. Mot tankarna på att världen går åt helvete, planeten brinner upp och till och med mina närmaste rycker på axlarna. Dessa tankar måste jag tydligen bemästra – övervinna – innan jag får somna. I tanken slåss jag verbalt, skriker och sårar. Vem vinner på det? Ingen aning. Inte jag i alla fall.
Varför gör jag så här, är ju en rimlig fråga i mitt vakna tillstånd. Egentligen är svaret enkelt – för att jag räds en annalkande katastrof och för att det är omöjligt för mig att få kontroll över situationen.
Vad kan jag göra åt det? Jag kan försöka ta den kontroll jag kan. Välja vad jag äter, köper och hur jag sedan behandlar mina ägodelar.
Men det är en tröst för tigerhjärtan.
Jag lyssnar på djuren som väsnas, bråkar och gräver och tänker för första gången i mitt liv att de har tur som har så begränsade liv. De har ingen aning om att deras art kommer att dö ut. Inte att de själva kommer att göra det heller. Vilken frid.
Mer piller
Jag inser att jag låter som en högtravande idealist. Kanske är jag det också. Men antagligen mest skenhelig. Ingenting jag gör, ingenting i min livsstil, sätter mig på plus när allt kommer kring utan i bästa fall bara aningen mindre minus.
Jag läser mitt inlägg nedan och fattar att jag uppfattas så. Hycklande och skenhelig. Jag pratar med en bekant som brinner för djuren. Hon är vegetarian och stor djurvän. Hon shoppar, flyger och kör influencer-samarbeten varje vecka med skönhetsföretag. För man kan inte löpa hela linan ut, säger hon. Då blir man omöjlig att ha att göra en och ensammast i världen.
Säger hon.
Och har antagligen rätt.
En annan slags vinter
Det har hänt en gång tidigare att Jazzhands har kidnappats. Att någon besudlat det jag alltid sett som min egen monolog, ett samtal med den som vill lyssna. En diskussion som jag kan ha för att jag inte vet var annars jag ska ha den.
En gång var det en journalist, troligtvis amerikan, som skrev aggressiva kommentarer om mina “knubbiga lår”, “billiga kläder” och hur jag skymfade honom (tror det var en man) och hans kollegor i den åh så upphöjda eliten som utgör junketjournalister. Det var inte så att jag grät å deras vägnar när Hollywood Foreign Press Association några år senare hamnade i blåsväder.
Nu är det legitima copyright-troll som hotar Jazzhands istället. Copyright Agent har som affärsmodell att skicka betalningskrav till enskilda, privata, icke-vinstdrivande bloggare om 2850 kronor för olaga bildanvändning. Mitt ärende gäller en bild från 2011 som ska tillhöra Reuters.
De har lagen på sin sida och de företräder jättar som TT och Reuters. Det jag motsätter mig är deras metoder, att jobba med skrämselteknik (de skriver uttryckligen att om du betalar lämnar vi dig ifred sen annars blir det rättsliga påföljder) och företagens girighet. De skriver att deras intresse ligger hos fotograferna som måste få skälig ersättning för sina bilder. Absolut, det kan vi alla hålla med om. Men jag har kontakt med fotografen i fråga och han har inte fått ett öre från varken Reuter eller Copyright Agent för bilden utöver den initiala, överenskomna ersättningen 2011.
Nu har jag varit i kontakt med flera andra som också mobbats till betalning och gemensamt är att det är privatpersoner som begått ett misstag i sitt liv, med bilder på nätet. Det rimliga vore ju att i första hand be att bilden avlägsnas från bloggen och sedan komma dragandes med betalningskraven om detta inte följs.
Detta har tagit upp en alldeles för stor del av mitt liv. Har konsulterat två jurister, en av dem sa “All den tid och energi du lagt på det här – du kunde ju skrivit ett par artiklar på den tiden och bara betalat och lämnat det här bakom dig”. Men jag funkar inte så. Jag står inte ut med girighet och skulle aldrig ge mig utan att kämpa.
Min Jungvän säger åt mig att göra ett personlighetstest. Jag gör det och blir typen som beskrivs som “Ofta blir personer med INFJ-personlighet beskrivna som att ha en medfödd känsla för idealism och moral och besitter även en stark handlingskraft.” Enligt testet och enligt Jung den mest ovanliga typen, bara en procent av befolkningen. Det gör mig nedslagen.
“Gör du världen bättre av att du förlorar sömn och energi på det här? Är det värt det?”.
Nej, såklart inte, tänker jag när jag står i kassakön på Lidl och tänker på om inte deras billiga parfymkopior för 79.90, som står vid kassan, i förpackningar om glas och plast som inte går att återvinna, är det mest onödiga de har i hela butiken. Hur många har producerats? I Kina? Hur många säljer de? Hur många slängs?
Jag vet, det är äpplen och päron. Copyrightfoton och billig parfymkopia. Men den gemensamma nämnaren är girighet, kapitalism och att jag inte kan göra någonting åt saken.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments