Den europeiska vännen

En kille kommer fram till mig, när jag står utanför Kitson Outlet och dricker te.
“So, where are you from?” säger han.

Jag blir förolämpad. Vad är det som skriker UTOMSOCKNES med mig?
Jag misstänker mina mörka, raka jeans. För lite bootcut, för mörka och för tajta kring lår för att vara yankeejeans.

Jag konsulterar Roni om detta. Hon säger, nej, det är inte dina jeans, det är bara så man börjar snacka med folk här eftersom i stort sett alla kommer någon annanstans ifrån. Eller låtsas att de gör det.

Jag tror henne inte, men i alla fall. Jag har en mörk jeansjacka på mig vid tillfället också. Inte helt LA, vad jag vet.

Snubben är jobbig, ger sig inte. Jag dricker upp mitt te och flyr. Känslan av att jag ser bortkommen och nyinflyttad ut gillar jag inte. Är strassjeans och Ed Hardy ett tänkbart alternativ, på allvar?
Nej.
Men kanske att jag ska börja använda mer läppglans i alla fall.

"She's just not that into you"

Hur säger jag det här utan att låta som en schmuck. Det går inte.
Men så här är det: jag tycker det är jobbigt att killar kommer fram till mig, småpratar och frågar ut mig på dejt. Det har hänt ungefär en gång i veckan hittills. Jag är obekväm med detta.

Jag uppmuntrar dem inte, svarar bara lite artigt och försöker avsluta samtalet lite snabbt (“Jag borde gå..” etc). Men så kommer frågan ändå och jag säger tack men nej tack. En snubbe blev tjurig och bah “I just wanted to take you out and stuff…”.
Jag sa att det var snällt. Jag tackade till och med. Men tyvärr.
Jag vinkade när han gick, för att vara trevlig.

Grejen är att alla snubbarna har varit i 20-årsåldern. Detta gör mig förvirrad. Å ena sidan är det smickrande med “So…you go to UCLA?”.
Å andra sidan, när jag säger “du, jag är kanske tio år äldre än dig” så verkar ett litet ljus tändas i deras ögon och de går på lite mer aggressivt. Fel!

Någonstans drömmer “man” ju om att någon bara ska se en, i folkmassan, komma fram och bah “Jag såg dig, jag måste få gå ut med dig!”. Så visst, smickrande.
Men å andra sidan, står det “lättövertalat våp” i pannan på mig, verkligen?

Beach 2010

Boken är typ fem kapitel från klar.

Jag har jobb.

Jag äter färska jordgubbar till frukost.

Varför skulle jag inte stanna en extra månad? Jag tror att jag stannar en extra månad och kommer hem i maj istället.

Bättre att stanna en månad för länge än en månad för lite.

Tänker jag.

Jazzhands presenterar (del två): Man med märkliga former

Finnes: tablettask

Just det, är det någon av läsarna som lider av Crohns sjukdom förresten?

Skulle handla harmlösa tabletter för matsmältningen på drugstoren (de har hittills funkat bra) och det brukar vara rätt schysst att stå där och botanisera bland all medicin. Men just igår var det en och annan kund där och hyllan för magåkommor kändes plötsligt lite genant att kolla in. Så jag roffade bara åt mig något det stod “digestion aid” på.

Jag tog en tablett til och med, “i samband med måltid”, innan jag kollade ordentligt på paketet och såg att det var tabletter för folk med Crohns sjukdom. En, vad jag förstår, kronisk tarminflammation.

Dammit.

What up, dawg?

Det pågår värsta jättekampanjen här nu om att man ska adoptera herrelösa hundar. Man ska inte köpa dem, man ska ta dem som hamnat på hundhem. Tydligen har Kalifornien-bornas (jag vet inte om kampanjen är nationell) hundboom resulterat i att många tröttnat, de liksom hände bara på när alla skaffade jycke, och nu kastar de ut sina fyrbenta vänner.

Hilary Swank visar upp dina jyckar som hon räddat, och Twilightstjärnor poserar med bredbenta mutts. På tv går reklamslingor om hundar och katter som behöver hem och i Santa Monica sitter hundar och katter i små burar på gatan (!) och väntar på att bli adopterade.

Jag vet inte jag, men kanske detta vurmande resulterar i ytterligare en boom som sedan går i baklås? JAG blir till exempel sugen på att rädda en liten hundstackare. Men dels är jag allergisk och dels skulle jag ändå behöva lämna tillbaka honom om ett par veckor när jag flyger hem igen (vem vil gå ut med hund i snöstorm varje dag?).

Men faktum kvarstår: jag är sugen på att norpa en liten rackare.

"De smiter med allt mitt guld!"

Såg 20 minuter ur Ridley Scotts kommande film Robin Hood. Sen träffade jag Ridley Scott. Sen fick jag lova filmbolaget att inte blogga eller skriva något om filmklippen jag såg.

Hört i Beverly Hills, idag

…på Brighton Way, mellan Rodeo Dr och Beverly Dr. Två medelålders damer med stora solglasögon. Den ena bär på en papperskasse från Valentino.

“Robert said pink is the new orange. Or was it orange being the new pink? Which one was it?”
“Orange is the new pink.”
“Oh, yeah. That’s right. Orange is the new pink”.

Som storstadspoesi för mina öron…

..är ljudet av vattenspridare som går av och på. Luften precis utanför mitt hus blir fuktig, och vattendropparna virvlar upp mot min balkong.
Jag gillar det.
Går man ut genom porten hamnar man i ett fuktmoln, som jag förgäves försökt porträttera här med min kamera men den gör givetvis inte skönheten rättvisa.

En vanlig dag i paradiset, som Phil Collins skulle sagt

Skum LA-upplevelse i morse. Tio paparazzis stod och hökade på parkeringen tvärs över gatan, medan två mexikaner stod och lagade kristallkronan (är man tenor så är man) som föll ned över matbordet igår kväll, precis innan jag skulle se 24, och orsakade någon slags kortslutning.

Paparazzigänget väntade på någon som antagligen åt sin lunch på Tavern, ett fabulous ställe, runt hörnet med högt i tak, eget bageri och dyra luncher. Såg aldrig vem men efter ett tag, medan mexarna fick igång elen, så hördes ett himla liv, bilmotorer som drog igång och hojtanden.

Mexikanerna var sköna. Jag gav dem lemonade men det var tyvärr Light och smakade inte så gott. Tenoren envisas ju med att ha kandelabrar och kristallgrejor överallt, det är väl någon operagrej. Mexikanerna visste vem han var, tenoren. De såg hans bilder på väggen (han har inramade bilder och tidningsurklipp på sig själv på väggen) och började peka och sjunga.

Dörren till tenorens sovrum är låst men de var tvungna att öppna det eftersom elskåpet sitter där, tydligen. Jag har aldrig varit där inne, nu fick jag en skymt. Lite weird att han har inramade bilder på sig själv ovanför sängen, och på sängbordet.

Hur som helst. Paparazzin härjade utanför på gatan, mexikanerna fixade den absurt stora kristallkronan och jag åt min ekologiska lunch på balkongen. Kommer jag att få uppleva ett mer LA-ögonblick än detta?