Gubbåldern

2011 kommer att bli året då jag lär mig spela Diplomacy.
Gott nytt.

En tragikomisk historia

Mamma kommer ut från hissen på ålderdomshemmet med mormors gamla saker i en låda i famnen. En farbror i rullstol står (?) framför hissdörrarna.

Farbror: “Kan man inte få se ett leende? Du ser så sur ut”
Mamma: “Det kanske inte är så lätt när någon precis har dött”
Farbror: “Håll käften!”

Game is on!!!

Spelkväll. Jajamen, som i gamla tider. Jag vill inte verka som ett surt pancho nu men jag fattar ju varför kidsen av idag inte spelar brädspel, när ett Bezzerwizzer kostar 699 kr. Ni läste rätt, 699 kr!!!

Ändå köpte jag det. Fråga mig inte varför. Eller jo, gör det, det skulle jag nog må bra av.

Det var hur som helst kul. Gymnasiegänget från förr, vi som spelade Rappakalja, TP och Jeopardy i tid och otid, slet sig från familjer och ansvar och lät tärningen rulla hela gårdagskvällen. Niklas hade hittat en gammal grej från gymnasiet där en uppsättning band skulle spela i aulan eller något liknande. Han hade hittat listan på banden. Alltså, vi var ju tonåringar då men ändå verkade vi haft humor som gamla farbröder. Banden hette “Bregott” och “spelade smör”. De hette “Y-front”, “Blodbrist” (de spelade “läkarrock”), “Phlegm” och “Höjdpunkten”.

Detta var alltså någon slags höjden av humor runt 1994. Detta skrattade vi åt, som unga. Obs! Vi växte alltså INTE upp på 40-talet, utan 90-talet.

1. Jag förstår att mina föräldrar inte såg någon direkt anledning att oroa sig för mig.
2. Man borde spela spel oftare.

Tankar inför melodifestivalen

När nationalistvindar blåser behövs ett nytt Nordman. Här finns pengar att tjäna. Har ju länge haft idén att skriva den nationalromantiska riddarsviten “Den sjunde riddaren” i kölvattnet efter Arn. Är tiden kommer?
Jag behöver en bra producent. Är Max Martin ledig? Jag behöver en frontfigur, någon som klär i brynja. Eld i bakgrunden, det gillar folket. Om det inte påminner om att plundra byar? Jaja, so what, folket gillar sånt. Folket gillar vikinga-anarki. Se bara på bocken i Gävle.
Låten ska framföras av en ung man i brynja. Kanske skägg? En vacker kvinna i särk kan dansa i bakgrunden. Rökeffekter!!!!
Refrängen bör vara nåt i stil med “Jag är en enkel smedson, men i mitt hjärta brinner en eld”.

Jag återkommer när skissen är helt klar. Kan detta vara ingången till min aldrig sinade källa pengar?

The Björn Show – ett experiment på nätet (tror jag)

En julshow.

Himmelsk klassiker

Gav mig själv en present, jag köpte Thierry Muglers Angel. Hittade den i en fyndlåda, tro det eller ej, så jag var ju bara tvungen att köpa den. Oooh, ljuva doftängel…

Angel är en doft man antingen gillar eller hatar. De som gillar den tycker att den påminner om allt fluffigt, sött, oskyldigt och gott som finns här i världen. Som varm choklad med vispgrädde efter en skridskotur, ulliga kaninungar, mjuka mashmallows och krämig vaniljtårta. Så sägs Angel vara inspirerad av Muglers bästa barndomsminnen också.

De som inte står ut med att ha den på handleden tycker oftast att den är för söt, att den luktar för mycket godis och att den helt enkelt känns syntetisk.

Det stämmer, på sätt och vis. Angel är en doft helt utan blommor, vilket är unikt, faktiskt den första i världen. Det är också den första “gourmanddoften“, som alltså betyder att den stimulerar smaksinnet. Ungefär som en syntetisk doft av stekt bacon eller kanske hamburgare, skulle kunna göra.

När den kom 1992 vände den praktiskt taget upp och ned på hela parfymvärlden. Kan man göra en parfym som luktar mat? Kan man göra en damparfym som är blå? Kan man göra en parfym helt utan blomdoft?

Men hey, den som någon gång sett videon till George Michaels Freedom 90, och minns Thierrys galna motorcykeloutfit som Emma Wiklund tvingas ha på sig förstår att han inte är någon som hyllar det konventionella direkt. Även om han hade gjort galna kreationer innan så var det faktiskt Angel som satte honom på någon slags karta.

Angel innehåller verkligen allt möjligt sött och gott; mandarin, honung, vanilj, björnbär, kola och choklad. Vaniljen gör den mjuk, medan chokladen gör den varm. Ibland klassas den som “orientalisk”, ibland som en “orientalisk gourmanddoft” (tack vare vaniljen och hjärtnoten patchouli och sandelträ). Men vad den helt klart ska klassas som alla gånger är “en modern klassiker”. Som alltid betyder det inte att den gillas av alla men en klassiker är den, inget snack.

Doftshopping

Just det. Det här med var man handlar dofter någonstans.

Varuhusen har ju blivit duktiga på att ta in, och även online finns mycket att hämta även om man gärna vill dofta först innan man investerar i en flaska för dyra slantar.
Som någon tydligt påpekar så finns också småbutiker, parfymerier och salonger med specialutbud. Men det är svårt att hålla koll på dem, och hur mycket av sortimentet de tar in. Upptäckte till exempel idag, av en slump, att Nitty Gritty i Stockholm har parfym från engelska Penthaligon’s. Men dessvärre bara fyra sorter. Å andra sidan är en av sorterna English Fern, och de har doftljus med samma doft också (398 kr).

Här i Stockholm har Parfumerie Eivy Flodin dofter som Fracas från Robert Piguet, vilket får ses som imponerande, och Parfymeri L har bra basutbud, alla klassiker och mossiga men rara English Lavender-tvålen från Yardley (69 kr).

COW står väl fortfarande för specialarna, men mest älskar jag att botanisera bland klassiker, och sedan gå därifrån till nyheterna. Ungefär som när man upptäcker ny musik. Jaså, han är inspirerad av honom. Jaså han komponerade den doften, då kanske den här faller mig i smaken och så vidare. Jag tar också alltid gärna och besöker parfymerier utomlands, där man kan få dofta på unika, sällsynta, galna eller ovanliga saker. I Paris, London och Berlin, till exempel, finns ypperliga sådana, även om den bästa jag varit på ligger i Bryssel. Det blir en fin grej, man letar upp de här parfymerierna man har markerat på kartan och det blir roligt att ha ett litet uppdrag i staden man för tillfället semestrar i. Sen kommer man dit, upptäcker, smakar (med doftsinnet då) och provar. Man får upp bilder i sinnet, man kanske blir glad av något gammalt minne. Sedan köper man med sig en doft, som blir den perfekta souveniren och som håller i en evighet.

Tipsa mig gärna om bra parfymerier, i Sverige eller utomlands!

Glasögon?

Min recension av Bänglagård 3, Nutleys nya, har gjort en person ledsen. Trist.

Det vackra som väntar

Kollar prognoser för makeup våren/sommaren 2011 så här i minusgraderna, och fastnar för Rodartes guldlock-stil. Jag kallar den det i alla fall, med tanke på det rufsiga, levande håret och den guldiga sminkningen. Så söt man kan vara, tänker jag, och minns plötsligt att man ju kan göra en sån där jättebena som “förr i tiden” utan att se infantil ut, om sminkningen är den rätta och håret fästs med ett tillräckligt vuxet och sofistikerat juvelsmycke.

Annars är det kanske också avsaknaden av mascara (trenden håller i sig alltså? Det trodde jag inte) som ger den barnsliga och flickiga touchen.

För de markerade ögonbrynen och den fina munnen påminner mig mer om Jean Harlow och den sortens flick-sexiga kvinna utan kurvor.

Vi måste såklart också tala om kinderna. Hade de varit mer rosa hade det varit Lolita-varning, men med en fin bronzer (utan skimmer) ger bara en varm touch som efter kollovistelsen. Är det samma nyans på ögonlocken kanske?

Hur som helst faller jag för detta och det bästa är ju att hela looken känns väldigt doable, den känns inte konstig eller svår på något sätt.

De glittriga ögonfransarna hoppar jag över men gudinneliknande guldläppar tänker jag lätt prova.

Facebooksförbannelsen

Det vilar en förbannelse över The Social Network. Jag kommer aldrig att få se den. Ödet vägrar.

Jag missade två (!) pressvisningar. Redan där borde man anat sk oråd. Efter premiär gick det helt enkelt inte att få med sig någon, alla hade plötsligt sett den. Alla!
Linnéa gick till och med och såg den helt själv eftersom “alla andra” redan hade sett den. Hon glömde dock att fråga mig.

Det känns inte bra att vara sist på bollen.

Frågar en kompis som säger “ja, den kan vi se”. Det var kanske två månader sedan. Ingenting har hänt. Frågar en kille som ser “fem filmer om året” enligt honom själv, och han har redan sett den.

Nu förstår jag hur fashionistorna känner sig när någon har samma klänning som de på en premiär, eller när alla i gänget har ett internskämt som de kör men själv hänger man inte med för man var sjuk den dagen.

Jag vet, jag kan gå och se den själv. Visst. Men det bättrar ju inte direkt på känslan av att man inte blev medbjuden till årets fest.