Sommaren i halvlek

Sommarveckan 2015: Alfapet, kopparorm, bastu och den varma ångan från vattnet på aggregatet, två tranor på ett berg, vita får med varm andedräkt, hamburgare på grillen, mörkröda körsbär, tennis och ljudet av en boll mot ett racket, korsord på bryggan, Finger-Marie och ett stilla regn mot fönstret.

Sommarlov

Jag har ingenting nytt att rapportera. Gud så skönt. Möter en trött och uppsatsstressad A i hörnet av Södermanna och Kocksgatan. Det är viktigt, för vi säger ofta att vi ska ses i det hörnet men så går jag ändå till hörnet Östgötagatan och Kocksgatan. Det är inbyggt. Vet inte varför.
Nu ses vi i den rätta hörnan. Jag ser på honom att han är hungrig och trött. Han är disträ och lyssnar bara lite halvt när jag entusiastiskt berättar om min nya bokidé som jag presenterat för förlaget. Jag märker att han inte lyssnar och säger “okej, jag får fortsätta när vi fått i dig lite mat” och han ursäktar och beklagar sig men det är lugnt för mig, jag förstår. Ibland blir det så. Det går över. Det är inte illa menat.
Vi går till Fyra knop och kastar i oss varsin galette. Tror knappt vi säger ett ord till varandra under måltiden. Vi bara tuggar i oss den krispiga franska fastfood-delikatessen. Sedan tar vi en liten promenad innan vi går tillbaka hemåt och skiljs åt i den bekanta hörnan. Jag går hem och lägger mig och tänker att den här känslan minns jag från länge sedan. Känslan av ett behagligt ingenting. Känslan av sommarlov.

Då var vi här igen!

Onekligen är det ju tråkigare och mindre intressant med glädje än sorg. Sorgen har många uttryck, glädjen ganska få. Jag vill minnas att min ungdoms idoler REM som sa att det är så mycket svårare, nära på omöjligt, att skriva en glad sång jämfört med en ledsen sång. Och så skrev de Shiny Happy People som de kom att hata sedan och aldrig spelar live. Någonsin.
Okej, vad vill jag säga med det? Jo, att det blir tristare uppdateringar här på bloggen nu eftersom mitt liv för tillfället kan liknas vid en lugn och behaglig bäck som porlar fram i ett ostört skogsbryn. Det är antagligen lite ny medicin, sommarstiltje och allmänna nya tag som resulterat i detta. Vetskapen och erfarenheten säger ju förstås att detta tillstånd, precis som alla andra tillstånd, inte kommer att vara för evigt så jag ser såklart till att ta vara på detta. Promenerar och lyssnar på musik. Äter jordgubbar. Skriver brev till människor jag tycker om. Gläds. Accepterar. Ja, jag har blivit Deepak Chopra, jag vet. Men det kommer inte att vara för evigt. Men jag vill dokumentera, ha det i svart på vitt, att ibland är livet också skönt, lugnt och bra. Som nu.

Bläckfisk

“Cooking professionally is hard work. Writing is a privilege and a luxury. Anybody who whines about writer’s block should be forced to clean squid all day.”

Brukar ibland plocka fram kocken Anthony Bourdains visdomsord. Som idag, när jag har texter att skriva utan att någonting händer. Jag ska bara “ta en liten promenad”. Hamnar i stan. Får en idé om att gå på Skansen. Går till Skansen (årskort!) och kollar på grisar. Åker hem.
Försöker skriva. Ska bara äta lite. Lagar avancerad middag.
Försöker skriva. Ska bara kolla lite nya tv-serier så att man har koll.
Försöker skriva.
Förtjänar att rensa bläckfisk en hel dag.

Moget

Nu var det länge sedan jag fick någon sån där utmaning. Frågor att svara på av vitt skild natur. Som ska säga något om min personlighet, mina läsvanor eller något liknande.
Eller läsarfrågor. Jag får aldrig några läsarfrågor. Jag får väl göra som tidningarna gör och hitta på egna. Från och med nu startar Jazzhands Insändarsida.

När sommaren knappar in

Om en dryg vecka är det dags, då bär det av till Värmdö. Denna gång med vemod i hjärtat eftersom stugbyn där jag tillbringat mina barndomssomrar och alla somrar sedan pappa dog är sålt. Så det är sista chansen för mig att ligga i gräset och titta upp på de enorma almarna, att ro med ekan ut på den alltid så stilla sjön, att äta hallon direkt från de stora buskarna på väg ned till badplatsen och – detta smärtar mig mest – krama fåren. Visst, jag kan väl ta bussen ut och klappa fåren även om området är sålt. Eller, jag vet inte hur det där funkar rent juridiskt. Men poängen är ju att saker och ting förändras nu och en era går i graven.
Och det är smärtsamt. Det känns som det främsta arv min far lämnade efter sig – möjligheten för mig att vara på Malma.
Men jag åker dit, naturligtvis, och längtar efter allt det där. Nästa söndag bär det av. Jag har redan lagt fram baddräkten.

PS. Bilden är tagen för några år sedan då Emily kom och hälsade på och vi gick förbi en trädgren som plötsligt föll ned!

Älskade gamla get!

Men det är ju något härligt med den här gamla geten ändå. Flashbacken till guidade studiebesök på Moderna med skolan. Mellanstadiet? Kanske högstadiet också. Och alltid den där stackars geten som någon slags tankeväckande provokation. “Den här då? Är det här konst?”, hör jag en entusiastisk guide säga. Kanske ett påhittat minne, kanske är det min egen röst och inte någon guide.
Men när jag såg den där kraken som fastnat i ett bildäck igår blev jag nästan rörd. Där står du än, gamle get. Och försöker att provocera genom att bara finnas, inuti en glaskub. Åh, men härligt ändå. Så fint det är att bli äldre och liksom bara sluta fråga sig vad saker och ting betyder. De bara är.

Som vanligt i juli

Regn ute, feber inne. Har drabbats av en typisk sommarförkylning och ligger därför på soffan och lyssnar till regn och någon envis borr någonstans i kvarteret.
Tror på att vara så ärlig man kan med sina känslor, att dra sig så långt bort man kan från överdrifter och konstiga proportioner. Sluta tala om ångest när man egentligen bara är obekväm och så vidare. Så därför är jag en tråkig terapiklient just nu. Jag mår rätt så bra, faktiskt. Ja, förutom förkylningen och febern. Men jag hade inte feber igår under mitt sista möte med terapeuten så jag pallrade mig dit och sa som det är: Jag är tillfreds. Jag vet att det inte är ett statiskt läge, jag vet att det kommer att komma utmaningar och jobbiga perioder eftersom livet ju är i evig förändring och tragedier av olika kaliber tyvärr obönhörligen dyker upp. Men just nu, just precis nu, är det bra. Så jag ämnar att ta vara på det. Trots febern.

Det tidsinställda avslutet

Näst sista gången hos terapeuten. Det är överenskommet så. Att vi ska sluta nu. Jag ska inte hänga upp min tillvaro på terapeuten (det gör jag inte heller), jag ska känna att jag klarar mig på egen hand och så vidare. Jag är helt med på detta. Har hela tiden vetat att det är tidsbegränsat denna gång, har varit tacksam för den tid jag fått.
Men vill ändå på något sätt krama ur det sista, få någon slags bekräftelse på att jag fattat. Som om inte nedtrappningen av alla olika mediciner räcker, det är ju en typ av bekräftelse och bevis. Men ändå. Finns det någonting i luften mellan mig och terapeuten som jag ännu inte greppat helt? Någonting vitalt?
Jag säger “Kanske skulle vi sammanfatta det hela, kanske kan du räkna upp vad jag har för svårigheter och vad jag ska tänka på? Mina triggers, mina invanda mönster och risker. Allt som framkallar ångest och sånt”.

Hon säger att jag redan vet allt det där.
Och jag vet att jag redan vet allt det där.

Love at first legkontroll

Trädgården har observerat och stjärnmärkt min tweet om deras härliga vakt. Cred till den som cred förtjänar, säger jag. Jag och Josefin gick dit, drack läsk respektive öl och satt i en soffa och pratade i två och en halv timme. Det var underbart. Ibland är livet precis så lätt.
Jag gick hem, köpte en liten jordgubbar från fruktaffären på Nytorgsgatan, vispade lite grädde och tänkte samma sak. Ibland är livet precis så lätt. Det är inte säkert att en sån känsla håller i sig så nu äter vi jordgubbarna, lyssnar på ljudet av lördagseftermiddag i stan och gör ingenting alls. Inte mer än så. Det räcker gott och det räcker långt.