När den stora väskan kommer fram

Optimistiskt tar jag ned den mellanstora resväskan från vinden. Jag har såklart idiotiskt många resväskor. Gav precis bort en weekendväska på hjul till mamma eftersom jag sällan gör weekendresor. Som kräver en liten, vacker kabinväska. Trots det har jag fyra resväskor på vinden. Olika storlekar, olika behov.

Tar ned den näst största, inte den vanliga “Amerikakofferten”. Tänker att med en mindre väska är jag mer flexibel och jag kommer ju kuska runt en del. Tänker att jag får ta med två väskor på planet pga uppgradering och jag kan ju i så fall bara komplettera med en större vanlig nylonväska på plats. Jag vet var de säljer sådana, på Farmer’s market. Alla storlekar, största ligger på under tre hundra kronor.

Sedan minns jag förstås att det inte funnits en enda gång i min USA-resehistoria som jag inte behövt en stor väska. “Fynd” som görs längs vägen (som sist när jag var tvungen att handla en stor snäcka i Key Largo av endast den anledningen att den var så vacker), behov som upptäcks och måste tillgodoses (ett par skor som plötsligt ger blåsor och måste kompletteras med ett annat par).

Att överge den mellanstora och istället gå upp och hämta ned den vanliga, gigantiska, känns lite som ett misslyckande. Varför?

När man blir äldre

Det finns många fördelar med att bli äldre. En av anledningarna till att två av mina närmsta vänner är kvinnor på 60+. En av dem, min mentor, äter jag lunch med. Jag berättar att jag kommit fram till att ett långdistansförhållande är helt idealiskt för mig. Man ger känslorna en paus, inte tvärtom. Friheten, som jag inte helt fattat hur mycket jag värdesätter, är intakt.
Sedan skulle inte långdistansupplägget funka lika bra om jag inte hade A och andra närheter här förstås, som bibehåller balansen. Men det är en annan sak.

Vi pratar om att fotbollskillen sagt att han jobbar tillsammans med en före detta flickvän, de är kollegor.
Detta stör mig såklart initialt. Inte svartsjuka, det tror jag inte, utan en slags oro. En “jaha, jag visste att det var något fel”.
Men sedan tänker jag “okej, men vad är hotet här? Vad är störningsmomentet? De har antagligen jobbat ihop under hela ÅRET som jag och fotbollskillen haft daglig kontakt. Detta är bara ny info men det är ingenting nytt i situationen”.

Och min mentor säger “Är det inte fantastiskt att man kan utvecklas och förändras så?”
Och jag håller med.

Skriva och hylla

Såg förresten Whit Stillmans nya Love & Friendship. Älskade den. Baserad på en historia av Jane Austen som hon skrev i en liten anteckningsbok som tonåring (!). När jag såg den blev jag tacksam och glad över att Stillman verkligen, verkligen betonat de två främsta genikvalitéerna hos Austen: humorn och den krassa synen på äktenskap. Hur romantisk man än tycker att kärleken mellan, säg, Lizzie Bennett och Mr. Darcy än är så kvarstår faktum att Lizzie hade varit utblottad om hon inte gift sig. Äktenskap som nödvändighet, som överlevnadsstrategi och ett sätt att levla.
Hur som helst, jag inser nu också hur oerhört mycket Stillman har gemensamt med Wes Anderson. Både i estetik men också i berättandet. Driver han med oss? Är han ironisk? Men samtidigt finns stora känslor där. Om en djupt begravna i ett gravt kontrollerat estetiskt utformat hjärta.

Men egentligen var det inte det jag tänkte på utan faktiskt skrivande. Om hur de allra bästa romaner – tycker jag – får det att verka enkelt. Tror det är därför jag beundrar Truman Capote, till exempel, men hade svårt att hitta nerven i I Love Dick. Till exempel.
När ton och känsla överordnar sig formen och inte tvärtom.

Och på förekommen anledning (eller inte alls förekommen) så har jag en känsla och en tanke som jag skulle vilja förmedla i någon slags bokform. Måste hitta tonen bara.
Det tycks mig som om det blir lättare att skriva en bok om man redan skrivit en. Tre böcker om man redan skrivit två. Ungefär som med tatueringar – ont först men sen vill man ha fler. Kanske tänka att man vill ha någonting permanent, något bestående som säger någonting om en?

Hur som helst. Min hyfsat lösa plan är att låta LA vara startskottet (som så ofta) och den officiella inramningen (varför tycker jag alltid att jag behöver en sådan?) är att Skriva En Ny Bok. Har idéer, har lösa skisser men behöver en deadline. Och ett startdatum. Vilket blir nästa vecka då…

Varför man skriver böcker och varför jag måste skriva en bok är tankar som inte sällan drabbar mig. Jag väljer att tänka att det är för att jag är en hantverkare, inte någon slags ordkonstnär. Jag tillverkar en vara som säljs i en bransch som handlar med dessa varor: stories.
Inte för att jag har saker att säga världen, inte för att jag måste berätta någonting. Utan för att jag kan och för att det är min bransch, mitt yrke. För att roa kanske, för att var ska jag annars skriva allt det jag tänker på. Och kanske framför allt av samma anledning som man läser böcker: för att känna att man inte är ensam.

Regn i sommaren

På väg till biografen tittar jag på himlen, den ser rätt grå ut. Men väderappen säger soligt utan minsta antydan till regn. En minut senare har himlen öppnat sig och åstadkommit ett lokalt oväder där jag får ta av mig skorna för att vada (vattnet går till ankeln) över Folkungagatan för att ta mig till stationen.
Hade jag inte haft en film att se skulle jag vänt men nu blev det plötsligt äventyrsfilm i verkliga livet istället. Måste ta mig till stationen! Måste ta mig in till stan!
Men vattnet forsar ned för trapporna vid Medborgarplatsens station, det ser ut som ett fancy vattenfall. Och nere vid stationen ser jag att vattnet är högt som i en liten bassäng.
Jag vänder om, med skorna i handen vadar jag över Götgatan till den andra uppgången. Där står fullt med folk, de har samma ansiktsuttryck som på ett marsvin. Väntande, överraskade och lite, lite rädda.
Jag vadar genom vattnet på stationen, vadar barfota genom spärrarna och ned för trapporna ned på perrongen. Först där sätter jag på mig skorna.
Konstigt nog går tågen fortfarande, jag hoppar på och åker till Rådmansgatan. När jag stiger upp ser jag till min förvåning att gatorna är torra. Här har livet rullat på som vanligt, inget regn som tvingat människorna att ratta in överlevnadsinstinkterna och samtidigt försökt att inte tänka på att klimatkrisen kommer göra att världen går åt helvete.
Glider in i biosalongen, sätter mig ned och känner att hela jag är fuktig av regn.

I och med nedräkningen…

En veckas nedräkning och viss oro kickar in. Det är samma gamla vanliga. Ännu hyfsat mild, somnar okej om jag kompletterar sömnpillren och rutinerna med en lugnande Lergigan.
Vet inte om det är pillrens fel eller bara fel i allmänhet som gör att jag drömmer om han med kalufsen. Två år sedan nu och ändå kommer han tillbaka i både drömmar och genom påminnelser och associationer.
“Hur tar man sig enklast till Stora Essingen?”, frågar A som ska dit på fest.
“Ettans buss”, säger jag som genast tänker på att kalufsen bor längs den sträckan.

Till exempel.

Det känns i kroppen som någonting oavslutat, något som bara tagit en paus. Fast så är det inte. Det första jag tänker på när jag vaknar är tyvärr inte fotbollskillen utan den här tanken: “Men det spelar ju ingen roll för han vill ju inte“.
Kalufsen alltså. Och förresten var det långt över ett år sedan jag såg honom sist och det var ju en ren slump. Så det är ju inte som om någonting kontinuerligt med ett tillfälligt avbrott direkt.

Vad betyder han, tänker jag rationellt. Vad symboliserar han? Jag tror svaret är hopp. Han var ett hopp för mig, den första jag kände upptinade känslor för efter att ha varit död i ett år (jag var död, jag var på sjukhus i två veckor med diagnos död, förkrossad och förtvivlad). Tror det är därför han envisas med att stanna kvar.

Kanske speciellt nu när jag själv försvinner?

Borta/Hemma

Kanske är jag helt desillusionerad, kanske är jag förblindad men jag tycker att kvällsljuset om sommaren på Värmdö inte finns någon annanstans. Det är så väntande, som om det bara är den lilla, stilla förhandstimmen innan någonting händer.
Magic hour säger man ju på engelska om det där ljuset. I skärgården tycker jag man upplever det gånger två. Eller tio. Glittret i vattnet som ligger stilla och bara störs av en fisk eller två, eller en stor fiskgjuse som flyger och sätter sig i en trädtopp.

En kväll går jag ned mot vattnet, nästan som i trans. Som om jag följer ljuset. Jag ser kvällssolen skina mellan de enorma hallonbuskarna och bären ser rödare ut än om dagen. Mellan buskarna glittrar grönt och ännu mer grönt, som en labyrint.
Jag går barfota, hör syrsorna. Känner fuktigt gräs och stickigt grus under fotsulorna och blir plötsligt tårögd. Jag ser den snälla, röda bastustugan och tänker på hur troget den stått där i alla år. På alla somrar jag, pappa, mamma och Peter kilat ned just den här lilla stigen ned mot sjön. Och att det nu aldrig mer blir så eftersom området är sålt.
Jag får tårar i ögonen och tänker att det här behöver jag inte anstränga mig för att minnas, jag minns det redan.
Sedan vänder jag mig om och ser A stå på den gräsiga stigen vid hallonen, ser hans konturer mot solen. Jag går dit och ser att också han har tårar i ögonen.
“Jag blev plötsligt rörd”, säger han.
“Jag med”, säger jag.

Detox och radioskugga

Överväger om jag ska ta med datorn till stugan på Värmdö men det finns ändå ingen wifi där så jag lämnar den hemma. Nu försvinner jag ut på landet i en vecka. Klappar får, struntar i att sminka mig och kanske också att tvätta håret över huvud taget.
Det blir radioskugga med andra ord. Tar med en hög med böcker och en knippe DNs lördagskryss (mamma sparar åt mig och sen får jag en hög).

Två veckor kvar tills jag sätter mig på planet mot Kalifornien. En vecka på landet. Fotbollskillen frågar om han får komma och hälsa på mig i Stockholm igen, kanske i vinter. Jag vet inte vad han frågar om egentligen, det är bara att komma, men jag tror att han signalerar att nu kör vi framtid.

Sommartider hej hej

Försöker läsa I Love Dick som jag spontanköper i bokhandeln runt hörnet. Den är för konceptuell för mig. För intellektualiserande, vilket är samma skäl till varför jag tröttnade på Knausgård. Undrar om jag inte hade samma känsla någonstans i bakre delen av huvudet när jag läste Egenmäktigt förfarande också.
Trots att jag, rent objektivt, borde vara intresserad av den noggranna dissekeringen av en romans blir jag ointresserad när känslorna skärskådas alldeles för djupt. Mänskligt beteende reduceras till synapser och ingrodda, sedan länge inlärda responser ungefär.

Det påminner mig lite om min inställning till filmatiserat våld. Jag tackar nej till att recensera filmer som tycks mig för våldsamma, som boxningsfilmer, splatter och tonårsskräck. Jag håller visserligen händerna framför ögonen när jag ser våldsamheter i Game of Thrones men jag kan se våldet i 24 eftersom det är renare, mindre köttigt och knytnävigt. Ett snabbt avfyrande av ett vapen så är det över.

Det kliniska berör inte lika mycket, det uppenbart distanserade. I boken skriver (den förmodade) Kraus att hon älskar Dick. Men jag känner det inte.

På väg mot Hollywood

Så nöjd med Hollywood-håret sminköserna på SVT lyckades fixa till för recensionen i Kulturnyheterna igår kväll. Bra förmaning inför kommande Hollywood-höst. Eller i alla fall LA-höst.
För övrigt: varje gång jag ser mig själv på TV reagerar jag på hur mycket jag grimaserar, gestikulerar och gör miner. Hoppas att det bara är på TV jag gör det, inte live.

Soliga tider, härliga tider

Ja, det är ju visumproblem som varit det stora, mörka molnet över min tillvaro sedan en tid tillbaka. Och plötsligt skingras molnen och solen skiner igenom. Jag har fått mitt visum igen.
Vad betyder det? Jo, att jag åker tillbaka till favoritstaden 1 augusti (köpte biljetten i maj, trodde inte för ett ögonblick att visum skulle strula till det). Det betyder att jag stannar i tre månader den här gången och det betyder att jag kommer att äta nachos tillsammans med fotbollskillen inom kort. Och skriva en ny bok.
Det behöver jag ju såklart inget visum för att göra. Fast ändå, jag skriver ju faktiskt bättre i solstaden än hemma. Empiri har visat detta.
Och så kommer jag att kunna jobba därifrån, det är största skälet till journalistvisum. Och möjligheten att stanna längre på plats, och kanske, kanske också inte bli lika grillad i säkerhetskollen varenda gång.