Ack den grillningen

I dessa grillningstider påminns jag om en fin grillrelaterad incident som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det var flera år sedan och jag skulle hälsa på en pojkväns föräldrar för första gången. De bodde fint, jag berömde inredningen och sedan området och nejderna. Jag sa “Vilket fin tomt, brukar ni grilla här om somrarna kanske?” och pojkvännens mamma stelnade till.
“Grilla? Nej, något sådant har vi aldrig gjort” sa hon med en ton som antydde att jag sagt något ytterst förolämpande.
Jag tystnade. Försökte säga något men visste inte vad. Jag sa någonting i stil med “Ah…jag tänkte eftersom ni har så fin tomt här…”.
Så såg hon på mig och sa “Så din familj är en sådan som grillar?”.

Under sommarregnet

Jag steg av bussen vid Slussen för att ta en liten promenad hem. Jag hann inte ta många steg längs Katarinavägen innan jag kände de första, mjuka regndropparna på huvudet. Bara någon minut senare bröt ett försiktigt sommarregn ut. Himlen var ljusaste, klaraste blå och mörkaste grå på en och samma gång. Samtidigt sken kvällssolen starkt med ett perfekt guldfärgat sken över fjärden. Ljuset landade på träden längs vägen som såg ut som upplysta av strålkastare med den ljusa och mörka himlen bakom.
Jag försökte ta ett kort men färgerna kom inte riktigt med. Jag svängde in på Renstiernas gata, kände att regnet var varmt, i alla fall inte kallt. Framåt Södermannagatan såg jag den vackra regnbågen som tornat upp sig över Södermalm och jag tänkte att det är allt bra fint att vara levande, att vara här och att vara jag just nu.

Linje 19

Igår tog jag med mina två finaste vänner A och Linnéa på en guidad tur i Högdalen. Jag pekade ut highlights som Tuppenhuset och fiskaffären och sedan handlade vi prisnedsatta andrahandssorterade livsmedel på Vivo Matdags som en gräddost för en tjuga och en jordgubbsyogurt med polsk text för en tia. Vi hann också är relativt dyr hamburgare på nyöppnade Babas. 95 spänn för en enkel burgare med pommes är ändå att betrakta som innerstadspris.
Hade vi haft tid hade jag valt att ta med dem till Hagsätra och promenera därifrån via Rågsved. Eller så hade vi åkt lite tidigare på dagen och hunnit betrakta de sorgsna kaninerna och grisen i Bandängen. Men eftersom vi åkte lite sent på eftermiddagen så var de inlåsta redan. Jag frågade om jag fick ta upp en kanin där en gång men fick svaret att det fick man bara göra om man var med i Kaninklubben och hade genomgått deras utbildning. Jag bad då att få gå med i kaninklubben och passade på att påpeka att jag ägt två kaniner i mina dar. Då sa parklekens representant att Kaninklubben var till för barn upp till tolv år. Så det var kört för mig. Jag sa att det var diskriminerande men accepterade att regler är regler.

Sovtimmar

När jag träffade min nya läkare sist så fick jag inga nya sömntabletter. Man anser att jag ätit det lite för länge och för mycket nu och jag får därför inga nya. Jag måste vänja mig av med pillren, försöka sova utan.
Det är såklart lättare sagt än gjort. Jag skulle säga att det är helt lönlöst till och med. Jag har haft sömnproblem sedan jag var tolv och har i stort sett aldrig sovit gott en hel natt utan kemikalier i kroppen. Så nu gör jag uppgivna och tappra försök fem nätter i veckan och tar sömnpiller två, som överenskommet med läkaren. Värdelöst. Men i natt sov jag på pillerväg och vaknade underbart utsövd.

Jag tänker på A och på vår vänskap. Jag tror att den är fast men samtidigt känns den skör. Och jag vet inte hur jag skulle klara mig riktigt utan den, eller hur det ens skulle se ut. Någon man hör från varje dag, hur skulle min värld te sig utan den personen? Vad skulle jag fylla tomheten och tiden med?

Jag har aldrig haft en bästa vän. A är väl det närmaste jag kommit, någonsin. Just därför känns den skör. Och stundtals också jag.

Midsommar i stan

Midsommar brukar vara knepig. Jag dricker inte vilket gör det traditionella festandet tämligen ointressant. Samtidigt var det många år sedan jag senast blev inbjuden till något form av firande. Sånt slutar ofta med att jag står huttrande på någon terrass och förgäves försöker få tag i en taxi medan en grupp människor dansar till Leila K på ett vardagsrumsgolv med spritglas i handen. Så det är väl lika bra. Menar jag.
Sedan är det det här med att pappa dog på midsommar, bara några dagar före sin 64:e födelsedag. Länge har jag förknippat midsommar bara med honom och i synnerhet hans frånvaro, hans tomhet. Men det börjar gå över nu.
Så pass att jag de tre senaste åren tillbringat midsommarafton på Skansen. I närheten av gemenskapen men ändå inte. Med spelemännen och dansen på lagom avstånd.
Gårdagen var fin. Jag och David besökte olika torp. Vi handlade nybakade kanelbullar från bageriet och såg ulliga gåsungar. Det finns säkert något namn för sådana. Gässling?
David hade bokat bord på Gubbhyllan, vi åt en trerättersmiddag från deras midsommarmeny. Det kändes vuxet och långt ifrån den flåsiga festhetsen som känns avtackad och lämnad för länge sedan, tack och lov. David älskar den gamla skolan så där hängde vi ett tag. Jag har en särskild fascination för björnarna så dit gick vi men de syntes inte till. Allt detta medan regnet lade ett jämt och fint lugn över hela dagen.

Drömmarna som byts ut

Vi fick mest måla teckningar på Kyrkans barntimme, som jag minns det. Och sjunga, tror jag. Och antagligen fick vi också läsa berättelser från Barnens bibel. Den barmhärtige samariten och de där andra mer lättbegripliga.
Jag hittar ett litet häfte som jag fyllt i på Kyrkans barntimme. Saker som “Jag heter…” och “Jag tycker om…”.
Under “Jag är bra på att…” har jag skrivit “JUVLA”. En stavning jag bestämt mig för efter flera olika försök att stava “hjula” tydligen. Spår av utsuddad blyerts tyder på det.
Under “Jag önskar att jag kunde…” har jag skrivit “gå på vatten” vilket får mig att skratta. Vilken värdelös kunskap att ha. Jämfört med, till exempel, en förmåga att flyga eller kanske kunna hundra språk eller något annat användbart. Grejen att det är skrivet under just Kyrkans barntimme är heller inte förlorat. Tanterna på kyrkan måste naturligtvis uppskattat min bibliska touch i häftet, något annat kan jag inte tänka mig. Antagligen hade vi precis lyssnat på storyn där Jesus går på vattnet och antagligen tyckte jag att det lät superhäftigt och det var antagligen därför jag skrev dit det. Men en del av mig roas naturligtvis också av tanken att jag vid fem års ålder var gudabenådad.

Bro, I don’t even…

Snubben skriver till mig. Vi känner inte varandra, jag har ingen aning om vem han är. Han skriver att jag verkar intressant. “Inte så mycket detaljerna som helheten” vad som nu menas med det. Han skriver “Jag tror inte så mycket på oss som par, men det skulle vara kul att ses över typ en kopp kaffe!”.

Mhm.

Fysiken och det där med kropp och sinne

Så här var det. Jag kände mer och mer att mina känslor för honom höll på att svalna. Jag gillade det inte, jag försökte att hindra dem från att försvinna, försökte hålla kvar dem. Det skulle ju vara så mycket enklare så. Istället för att behöva montera ned alla förhoppningar, allt känslobygge och allt det där. Och istället bryta och sedan genomgå allt vad en separation innebär.
Så mycket kämpade jag med dessa jobbiga känslor att jag kunde vakna, må illa och tänka “Jag måste göra slut”, som min första tanke på morgonen. Sedan försökte jag skjuta bort den, göra mig av med den och begrava den. Kolla på hans bilder på Facebook för att framkalla känslorna igen. “Kolla”, sa jag till mig själv. “Han är ju söt”.
Men det var lönlöst. Känslorna sinade, hur mycket jag än försökte hindra dem från att göra det. Och till slut, när jag våndades som mest eftersom separationen stundade (det var ju bara ett faktum) trots att jag alltid helt ologiskt och förödande ser separation som ett vidrigare alternativ till att fortsätta i en kärlekslös relation, och det bara var en tidsfråga innan någon av oss (troligtvis han) skulle säga orden så drabbades jag av en märklig klåda. Det började om kvällarna när jag skulle sova. Det spelade ingen roll om jag var trött, om jag sov hos honom eller ensam hemma. Klåda. Hela kroppen. Överallt. På benen, på armarna, på ryggen. En våldsam klåda.
Jag hade inte bytt något tvättmedel, jag hade inte gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara klådan. Den växte. Till slut kliade det på dagarna också. Jag tog allergitabletter, det kanske var pollen eller nåt? Det hjälpte inte. Jag tog lugnande, för att få nerverna att slappna av. Det hjälpte inte heller. Jag uppsökte mig husläkare som tog prover och kollade på min hud. Inte heller hon hade något svar på varför det kliade på mig hela tiden. Förutom att det kunde vara stressrelaterat.
Vilket jag ändå någonstans visste att det var. Inte bara hade jag googlat fram det, jag kände det också. Att detta var inte hudens eller kroppens fel, det var jag. Mitt inre, mina känslor. Den där skavande känslan av att jag måste bort, måste göra slut med honom. Den satte sig i hela kroppen och jag kliade som en galning.
Sedan bröt vi.
Sedan grät jag.
Sedan sov jag, länge och mycket.
Sedan insåg jag att det faktiskt var riktigt skönt att vara utan honom. Att det faktiskt gjorde mig gott. Jag kände mig gladare, lugnare. Jag var förvånad över detta trots att det borde kommit som en självklarhet.
Och precis så försvann klådan.

Halvvägs

Jag fyller fyrtio år nästa år. Det är en grej jag fortfarande har svårt att begripa. Jag är visserligen 38 ännu men frågar någon hur gammal jag är så svarar jag att jag “blir 40 nästa år”. För att vänja mig vid tanken.
Det betyder, tänker jag, att jag har 30 år kvar att leva ungefär. Och då underdriver jag för i min släkt blir kvinnor ganska gamla. Men säg 30 aktiva år. Och på de åren borde jag väl rimligtvis kunna uppleva många glädjande stunder, bli kär, känna den där stillastående men flyktiga känslan av att allt är som det ska och tänka “det är okej”? Jag har trettio år på mig, klart jag hinner.
Jag gav mig ut för att promenera till Café Facile där jag bokat bord åt mig och A. Men regnet överraskade så jag fick ta bussen istället. Medan vi rullade genom ett regnigt Stockholm tänkt jag på detta och kände mig lugn och tillfreds. Trettio år. Det är lugnt. Okej att ingenting har hänt de senaste dagarna, men jag har trettio år på mig att uppleva äventyr. Jag är redo.

Jag = prisbelönt förortsskildrare

Äntligen kan jag ta bladet från munnen och utropa mig själv som vinnare i Högdalen Centrums novelltävling. Eller, det är ju egentligen inte jag som utropar mig som vinnare, det är juryn vars motivering lyder…

“En annorlunda bild av förortsromantik. Skicklig och målande betraktelse över en tung sommardag med märkliga och bisarra inslag, ackompanjerad av vardagliga bilder. Hög igenkänning och ett roligt uppslag med en oväntad vändning”.

Novellen finns att läsa här och den är baserad på verkliga händelser. Detta hände. Där och då. Och att jag vunnit den här tävlingen är faktiskt stort för mig. Eftersom jag skriver på Åsneprinsen som utspelar sig i Hagsätra, två tunnelbanestationer därifrån, så blev det här liksom ett kvitto på att jag är på rätt spår. Jag kan skildra förorten, med andra ord. Okej, bra, då fortsätter jag med det.