2017

Nyår betyder ingenting för mig. Det är möjligt att det kan ha haft en viss betydelse när jag var liten, en dramatisk markör av något slag. Saker man bara skulle göra, måste göra. Vara vaken fast man var trött, dokumentera allt, se vissa situationer som sista chansen.
Idag är det mest en dag då jag försöker flyga under radarn och inte hamna i ett nät av “vad ska du göra på nyår?” och “men du kan ju inte sitta hemma?”.

Ett nyår fick jag ett sms som betydde någonting. Så här i efterhand var det säkert skickat i någon slags stundens vemod men ändå. Jag fick det mitt på dagen, nyårsdagen, och det stod att hur det än hade slutat mellan oss så ångrade han ingenting, jag hade för evigt och för alltid gjort ett avtryck.

Det är det enda jag kan minnas när jag kammar minnet på nyårsaftnar som inte handlat om att försöka hålla något slags sken uppe med en cola i handen bland fulla kids (ungdomen) eller att försöka att inte visa min besvikelse och sorg när saker som “kul att han sökte det där utlandsjobbet, nu kommer han flytta från landet men du ska inte med vad jag förstår?” uppdagas över en alldeles för dyr nyårsmiddag (vuxen).

Så skönt att kunna styra över det där ändå, säga tack för mig nu går jag hem och lägger mig. Öronproppar antagligen. Ring i morgon. Ja, det är 2017 då men det är också en helt vanligt dag, förutom att alla affärer är stängda. Men annars precis som vanligt. Gott nytt.

Tyckare

Får ett biokort av mamma laddat med 1200 kr (!). Eftersom jag “går så mycket på bio” och nu kan jag se en film i månaden hela året.
Mamma känner inte till skråets pressvisningar.

:/

Erbjuder såklart att bjuda henne på bio i mellandagarna. Alltså nu. Medan historiens lugnaste och mildaste jul är över. En som mest handlade om att se Line of Duty raklång i soffan, äta mediokra Paradis-bitar och häpnas av tystnaden. I huset, kvarteret. Alla verkade befinna sig på tunnelbanan, där var det fullt av folk men ingen annanstans. Folk på väg med IKEA-kassar med inslagna paket, skickandes julhälsningar på mobilen till kompisar och kollegor.

Jag tog det så otroligt lugnt. Finns ju ingenting annat att göra. Fika med mamma, bakade lite havrekakor med vit choklad och saltflingor. De gillar till och med A och han är inte mycket för sötsaker.
Sedan tänkte jag att det var ju väldigt o-juligt och bakade därför en saffranskaka när jag ändå höll på.

Åkte till mamma på juldagen, åt lite sill och somnade sent efter en massa vridande och vändande i sängen. Trots att jag får mjukaste sängen i hushållet. Mamma själv sover på en ganska trist bädd. Men det spelar ingen roll, insomnia är vad det är. Gav upp, som alltid, och tog tabletter trots att jag visste att det skulle innebära en sen morgon.
Det gjorde det också, och jag kände det dåliga samvetet över att inte göra någonting nyttigt komma över mig och erbjöd mig rensa mammas vitrinskåp. Mamma fick feeling och rensade någon garderob också, hittade en nylonkeps med öronlappar. Pappas, såklart. Det stod företagsnamn på kepsen och jag minns när pappa hittade förrådet på jobbet där man kunde kvittera ut företagskläder. Han kom hem med keps, nylonväst att ha utomhus, t-shirts och till och med en liten jacka. Allt med företagets namn på.
Så rörande. Jag tog hem kepsen tillsammans med annat som ska gå till Stadsmissionen. Men jag vet att kepsen inte kommer att hamna där utan i en alldeles speciell låda på vinden med mormors sjalar och pappas gamla glasögon.

Julmusik

Älskar julmusik. Älskar att slå in klappar och dricka te medan någon sjunger om att rosta kastanjer över en öppen brasa. Den som sjunger det bäst är Chris Isaak, hans julalbum går på repeat. Även Tracey Thorns och Aimee Manns även om de mer tillhör en modern, melankolisk genre av jultolkare.

Har snöat in lite på Jung för tillfället. Vilket en jungian naturligtvis skulle säga inte är en slump utan har en mening i sig. “Tills du gör det undermedvetna medvetet kommer det styra ditt liv och du kommer att kalla det ödet”.

Med den modellen, alltså att vårt undermedvetna leder oss, erbjuder Jung faktiskt också lite tröst för brustna hjärtan, till den som behöver det: “Klamra dig inte fast hos någon som är på väg bort från dig, då kommer du aldrig att träffa den som är på väg till dig.”

Synkronicitet, en sak leder oss till en annan om vi låter oss guidas. Och det är ett sätt att se livet på, det är en attityd. En av många, såklart. Men just nu, i detta skede i mitt liv, så låter det som en bra attityd. Nu när jag slår in paket fastän jag inte har särskilt många jag kommer att ge dem till. Lyssnar på låtar om att rosta kastanjer fast det aldrig kommer att ske i min värld direkt.

Men det gör ingenting alls. Dels finns alltid drömmen om En Jul. Och dels så finns också det konkreta hoppet, när Kalifornien säger att om vi firar i hans stat nästa jul så kan vi vara i Stockholm året därpå.

Och jag väljer att se detta som mitt medvetna undermedvetnas väg. Jag har lett mig själv hit.

Tema ursprung

Tema ursprung och som formar en människa till att bli den hon är. Det är två teman som upptar min tid ganska mycket. Inte helt hundra och Åsneprinsen rör vid båda. Den ena trycker mer på att erfarenheterna formar, den andra miljön.
Igår såg jag Hundraettåringen på bio, för TTs räkning. Upptäckte hyfsat sent att jag tagit fel på tiden och hamnade därför i biosalongen med flämtande andetag efter att ha sprungit över Hötorget för att hinna i tid.
Idag däremot såg jag Lion och ska strax skriva en recension för Kulturnyheterna. Måste bara dricka lite te först och andas lite. Inte för att det var en helt omvälvande filmupplevelse men några av ämnena den berör rör också mig. Eller, alla människor. Den om ursprung och var man hör hemma. Belonging, ett av engelskans vackraste ord. Tillhörighet på svenska låter stelare, mer som om det rör sig om borttappade saker i SLs arkiv.
I det stora hela handlar det väl egentligen om att man vill ha ett sammanhang, se vart man själv passar in? Om det så är ett “sant” sammanhang (biologiska föräldrar, födelseort och vad det nu kan vara som lägger bakgrundens pusselbitar) eller ett skapat sammanhang, som yrkesroll eller föräldraroll. När man saknar sammanhang känner man sig som mest vilsen. Dagen efter gymnasieavslutningen, första dagen på lovet. Lite såna saker där det liksom skakar till lite och man greppar lite invant efter något att hålla sig i.
Idag gick jag tvärs över gatan för att kasta lite grejer i återvinningen. Hittade en man på golvet i soprummet. Antagligen hade han sovit där, det är ju inomhus ändå, men jag blev chockad och rädd. Stängde dörren utan ett ljud (han hann inte vakna) och gick ut igen. Hjärtat dunkade och jag undrade lite vad jag skulle göra.
Kände mig som ett jävla as som bara stack så där, helt instinktivt. Men det är alltså en källare det rör sig om här och först går man igenom ett cykelstall och sedan in genom ytterligare dörr innan man kommer till en korridor där man kan kasta grejer i olika rum. Antar att settingen skrämde mig. Kände mig ändå korkad. Och att jag var på väg till pressvisningen. Rådgjorde med A som sa att han nog bara låg och sov, det är kallt ute. och när jag tänkte efter var han varken blå eller vit i ansiktet utan såg ut att sova med händerna över bröstet. Rakt upp och ned på golvet.
Efter bion hade jag oerhört dåligt samvete. Oerhört. Även om jag instinktivt tänkte att han sov och inget annat. Tog ett djupt andetag, gick in igen. Försökte ställa upp dörrarna men det gick inte. Tog ett djupt andetag inför sista dörren. Mannen var borta, det låg en smutsig orange filt där istället.

Från det ena till det andra

Den här typen av synergi gillar jag och det är det roligaste i min bransch. När man skriver någonting (här en recension av Office Christmas Party) som sedan plockas upp i ett annat forum (SR i det här fallet) och man får komma in och utveckla. Jo, det är såklart lite som en kulturdebatt som förs superlångt ned på en sida i någon tidning som ingen orkar läsa på morgonen. Eller kvällen. Och någon svarar och någon annan kanske eventuellt bryr sig. Men det gör ingenting, jag gillar såklart när en tanke får spridas, utvecklas, om så bara under sju minuter i radio.

För övrigt fick jag en försenad födelsedagspresent från ett gäng vänner: en Caroline-ring! Så himla fin och perfekt. Älskar att de tänkt tanken, att den passar så bra (jag föredrar att ha ringar på pekfingret). Sitter som en smäck och har samma kraft som en talisman, känner mig redan starkare så fort jag har den på mig. Är den inte megasnygg?

Tillbaka till allt

Nu har det dykt upp lite jobb dessutom. Så nu är det vardag upphöjt till två. Inte den där vardagen som ändå är ganska soft utan nu är det skrivbord (eller matbord snarare) och deadlines som gäller. Ändå härligt när saker tuffar på, återgår till det normala, hittar takten igen…Ska skriva om K-beauty, recensera lite film och prata om Office Christmas Party i radio på fredag (med anledning av denna recension).

Det största knepet jag kommit på för långdistansförhållanden är, förutom att höras varje dag för annars faller det liksom bort, att boka upp en resa så snart det går. Ett konkret datum när man kommer att ses igen. Något att gemensamt planera för, något att gemensamt aspirera till. Som i “vi är båda med på att detta kommer att vara aktuellt även x veckor framåt”.

Så det har jag gjort. Det blir februari månad på kusten.

Och nej, det var inte särskilt betungande eller tårfyllt att säga hej då på flygplatsen. Jag är fortfarande helt i beundran av mig själv. Känns fortfarande som om det är en annan person jag ser, utifrån. En som kan hantera avsked, se rationellt på sådana saker och tänka framåt utan större tvivel när inga skäl för tvivel egentligen finns.

Fortfarande är detta nytt för mig. Men verkligt. Helt och hållet verkligt.

Tillbaka

Ett rookie-misstag man (och med “man” menar jag mig själv) ofta gör är att gå för mycket när man är på resa. Alltså, man går till ett ställe, ett mål, men när man väl kommer dit är man trött och då ska man knalla runt ännu mer.
72 timmar i Köpenhamn och jag är helt slut. Då har vi ju ändå sovit ok på ett hotell med visserligen lövtunna väggar (sänk teven, grannar!) men bomullsmjuka madrasser. Ätit för mycket kolhydrater och i synnerhet socker (pga wienerbröd) men haft det bra. En otippad highlight var Tivoli som vi inte ens hade planerat besöka. Men det duggregnade, allt var lite grått och vi var lite för opeppade och trötta för att utforska en massa delar av stan till fots. Tivoli var fantastiskt, skulle kunna bosätta mig där mitt i juldekorationerna som lyckades vara massiva och over the top men samtidigt söta och 100% smakfulla. Köpenhamnarna är banne mig chicare än oss Stockholmare. Glada, härliga, snygga. Upplevde blandade känslor i detta.
Nu är vi tillbaka hemma, det känns faktiskt fint. Ser fram emot att sova djupt och ordentligt, att gå på Skansen, äta sill, dricka glögg (hans nya favoritgrej) och känna att det var en liten trip men nu är vi där vi bor, när vi inte bor i Kalifornien.

En snabb uppdatering

Måste minnas detta, måste minnas känslan. Att möta min egen Kalifornien-man vid Arland Express en halvtimme innan festen började (sommarjacka, skjorta under, inga vantar eller ens halsduk), att komma till festlokalen och se den alltid så pålitliga och varma Linnéa ha styrt upp i min frånvaro med pyntet på plats och den kalla ölen på rad.
När gästerna började komma, doften av blommor och en plötsligt växande hög med presenter på ett bord.
Måste minnas detta.
Värme, 100% värme bara. Komma för min skull, kramar och fina meddelanden på kort. Tack för att vi är vänner, så fint att du finns och jag saknar våra samtal. Middag är bokad till ett datum i januari. Alla de korten.
Jag vill också minnas känslan av att vakna på söndagen. Ännu oöppnade paket kvar och att få duka upp frukost med rejäl svensk limpa till Kalifornien som dricker juice med lätt jetlagad men glad blick.
Igår rundade vi av allting med att gå på hundmässan och prata/fantisera om vår hund som vi vill ha. I en fantasi men i en tänkbar men inte helt realistisk verklighet. Det gör mig ingenting, fantasin är lika viktig för mig i just det här fallet. En hund är ett annat åtagande än, säg, en resa. Och vår nya favorit är affenpinschern som i vår gemensamma fantasi redan bor hos oss i Kalifornien och heter Buckets. Vilken present. Så underbart att vara 40.

2 dec 2016

Bara en rad så här i pausen. En rätt stillsam födelsedag än så länge. Köpte ballonger till mig själv, killen som fyllde dem med helium sa “Är de till din mamma eller?”. Jag skrattade.

En dålig komedi till frukost (jag såg den för utlovade pengar), en härlig lunch på NK där business förenades med pleasure. Skulle säga 20% business, resten ren pleasure. Bad om “en bakelse, kanske med maräng?” till efterrätt och fick den mest utsökta lilla komposition med hallon under ett vackert täcke. Åh, tänkte jag. Så härligt det känns att vara medelålders och ha klass och känna att man bara kan ta något utan att fråga om pris. Jag lajvade och jag gillade det! Som en del av presenten, en del av dagen och upplevelsen. En dag då man gör som man vill.

Nu är cheesecaken klar, har tagit den ur ugnen och ska sätta på mig skorna och möta A. Vi ska äta middag, hans födelsedagspresent till mig. Enkelt men samtidigt användbart. Vad mer behöver jag? Vad saknas i mitt hem, i mitt liv? Absolut ingenting.