Igen och igen

Aha, där. Där kom den. Jag identifierar känslan när den först presenterar sig. Den älskar att göra entré, det är alltid med buller och bång. Eftersom den är nära besläktad med panik så gör den sig ganska omedelbart tillkänna.
Den känns.
Oh, som den känns.
Den bränns framför allt, över bröstet. En tryckande hetta som den försöker ta över hela bröstkorgen med. Och den lyckas allt som oftast.
Efter hettan kommer skakningarna, darret som utgår från bröstkorgen som något slags epicentrum och som sedan darrar ut i hela kroppen och det är då jag börjar gråta.
Jag gör det på restaurangen, A sitter mitt emot. Vi har avslutat varsin galette. Hans med ett ägg på, min med svamp och spenat. Det finns ingenting kvar på våra tallrikar. Vi har precis pratat om att kolla på dessertmenyn, kanske ta en sån där med sockrade, stekta äpplen. Men så kommer mailet och på den känslan och darrningarna och sedan gråten.
A inser att det inte blir frågan om någon dessert och ber om notan istället. Han lägger en hand på min arm och huvudet på sned.
Vi går ut, han är tyst, jag grinar. Andas. Flämtar. Försöker att resonera.
Vad är det som hänt egentligen?
Faktiskt ingenting. Ett mail, tonen antyder att han gått vidare bara. Att det är tråkigt att jag tycker det är jobbigt. Ha det bra i livet. Hej.
Det förändrar ju egentligen ingenting sådär rent konkret.
Men just de raderna välkomnar Känslan och nu är den här. Igen.

Hantverkarångest

Jag ska få nya fönster. De gamla är borttagna och ersatta av någon slags plastkon, ungefär som ett parasoll. Det täcker hela fönstret. Det gör att det är en twilight zone här inne, jag ser inte om det är dag eller natt. Jag ser inte vad det är för väder ute. Det är iskallt, särskilt på natten.

Det är ändå okej, det skänker en skön känsla av äventyr. Jag sover i soffan eftersom det är plast på alla andra möbler, inklusive sängen. Man har lagt konstiga mattor på alla golv, det känns som om jag är nyinflyttad och jag får lust att göra om saker i lägenheten.

Däremot så följer med detta också en hantverksstress. Den som gör att jag inte kan sova av rädsla för att bli väckt av hantverkare. De dök upp här en dag förra veckan vid 7.15, kom in med nyckel och sa att nu skulle de sätta igång om tio minuter. Bara så att jag visste.
Påföljden: jag somnar i skräck, vaknar vid typ fem och vågar inte somna om. Gick upp halv sju idag för att vara redo. Klockan är åtta och ingen hantverkare har dykt upp. Det hela är att betrakta som ett misslyckande.

Längtan som norm

Hon säger att hon är sugen på en köttbit med massor av bearnaisesås så det beställer vi in. Hon är nyklippt, snygg i håret och enkelt men elegant klädd. Hon är min mentor och jag beundrar henne så.

Jag berättar för henne om mina nya känslor, de som dykt upp under veckan och placerat sig hos mig som självklara. Jag förklarar att jag känner mig fri, optimistisk inför framtiden och faktiskt till och med lite nyfiken på vad som ska hända nu.
“Jag undrar vad nästa grej blir”, säger jag och äter pommes frites.
Min mentor, som också är psykolog, nickar och säger att jag ser ut att må bra.

Samtidigt undrar jag förstås över det gamla vanliga. Varför relationer slutar som de gör, och varför det kliar så irriterande i mitt undermedvetna när man ska försöka prata om “trygghet”.
“Terapeuten är ju som vanligt inne på pappaspåret”, säger jag.
“Ja, och det finns säkert många förklaringar där”, säger hon.
Jag försöker att förklara att pappa var för det mesta borta och även när han var hemma var han frånvarande, han föredrog att stänga in sig i sitt rum framför att vara med oss.
“Antagligen är det så”, säger min mentor, “att det är så du lärt dig att kärleken ska vara. Det är bekant, kanske till och med tryggt för dig, att längta, att uppleva kärleken som oåtkomlig. Och om den är självklar och trygg så skapar du dramer eller problem för att den bekanta otryggheten och otillgängligheten ska finnas där”.
“Det låter oerhört bekant”, säger jag. “Det låter faktiskt som jag”.

Vi äter och jag är något på spåren. Igen.

Fest!

Igår var det fest! Fick en inbjudan till Natur och Kulturs vårfest för ett tag sedan och blev förvirrad för en sekund eftersom det stod “Välkommen att mingla med dina författarkollegor” eller något liknande på den.
Författarkollegor? Har jag sådana? Är jag en sådan?
En existentiell minut senare förlikade jag mig med tanken. Okej då, jag är väl en sådan. Men sista ordet i min inre diskussion om min eventuella författaridentitet är inte sagt än.

Det här fotot snodde jag förresten från Julia Skotts instagram. Fotona ovan beskriver ganska bra min utveckling under kvällen faktiskt. Inledde hela evenemanget med att gömma mig bakom Julia och Josefin för att slutligen, i elfte timmen, blomma ut på egen hand och hälsa på folk till både höger och vänster. Drog när allt var på topp och jag hade ett visitkort till en agent i fickan. Det var nära att jag visslade glatt på vägen hem.

Sömnen

Jag har börjat sova i soffan. Det är inte så att den är bekvämare än sängen, snarare tvärtom. Men jag slappnar av mer när jag ligger liksom hopträngd i ett hörn med ryggen mot soffryggen.
Varför? Jag vet inte.
När jag var liten fanns det en grej jag ritade om och om igen och det var små djur, gärna möss, som bodde i små trånga bostäder. Som under en svamp eller i en skokartong. Jag kunde inte tänka mig något tryggare och mysigare än att vara riktigt, riktigt superliten och tränga in mig i ett superlitet boende med supersmå möbler. Och när jag ligger hopkrupen i ett hörn av soffan snuddar det nästan vid min barndoms dröm om den ultimata tryggheten.
Eller så svamlar jag bara. Kanske soffan helt enkelt är bekvämare än sängen? Jag vet inte längre. Jag orkar snart inte vara analytisk mer. Det är dags att sova. I soffan.

En kväll på bio

Såg Mad Max igår med min kompis Erik. Vi tog en hyfsat tidig föreställning, åt choklad och skrattade på samma ställen. Så härligt befriande det är att skratta på samma ställen under en film. En liten nick i mörkret, ett samklang av fnitter. Det kanske är det vackraste ljudet som finns egentligen?

Jag gillade filmen även om jag ännu inte helt förstår vad den handlar om. Någonting om bensin, en biljakt i öknen och en soft tillbakalutad jättebebis som kollar i en kikare.

Sak samma. “Jag tar hand om dig nu”, tänkte jag till mig själv. “Jag vill att du ska må bra”.

Det som nästan är

Jag har varit en del på bio på senare tid. Mest som distraktion, som avslappning och som en del i ledet att försöka vara lite snällare mot mig själv. Men också för att jag velat. För bara någon vecka sedan såg jag Wild Tales med Honom.

Det finns en reklamfilm som går innan filmerna nu, jag minns inte ens vad det är reklam för, tror det är någon telefon eller något abonnemang. Det är i alla fall scener från olika bröllop. Alla är glada, ystra, längtansfulla och ivriga. Alla har den där blicken i ögonen som säger att det är du och jag och vi kan göra precis vad vi vill. Just för att det är du och jag.
Och över den korta filmen spelas någon slags uptempo-version av “Got my mind set on you“. Gästerna dansar och är glada.

Det är bara en simpel reklamfilm. Jag vet. Men varje gång jag ser den har jag tänkt att just det där, just det där kommer jag aldrig att få uppleva. Jag tror verkligen inte det. Och det gör mig lätt nedstämd på det där sättet som orubbliga fakta gör en nedstämd.

Och jag vågar inte tänka tanken vidare. Till exempel varför det är så, varför jag vet detta. Varför jag känner det så starkt och säkert i hela min kropp, så där som när man bara vet. Och alltid har vetat.

På alla bröllop jag varit på, alla ceremonier av kärlek där jag rörts till tårar av ömheten och hoppet i deras blickar.
Alla fester där jag skålat för de lyckliga tu, omgärdats av en kärleksfull optimism.
Alla de gånger har jag också tänkt: Det kommer aldrig att hända mig.

Och gårdagens avslutande samtal slår an någonting bekant i mig. Jag har varit med om det här förut. Det är alltid så här det känns. Och någonstans inom mig räcker den bestämda känslan upp ett litet finger igen och gör sig påmind. Ja, just det. Det faktumet som också bor hos mig. Det som säger att Det kommer aldrig hända mig.

Och med det sorgsna konstaterandet hos en person som inser sig besegrad, som står inför ett odiskutabelt schack matt accepterar jag att det är så.

När känslan tränger sig på

Det är konstigt att man kan känna det på sig. Känna att värmen bakom orden inte längre finns där fastän orden är desamma.
Ännu konstigare är det att man kan känna så fastän orden är skrivna.
Att känna kylan genom en chatt, till exempel. Eller genom ett sms. Eller ännu mer, det uteblivna sms:et. Det som brukar komma.
Så var det igår. Och idag fick jag samtalet, det som gör slut på alla andra kommande samtal. Nu finns där inget samtal mer.

Mot kontinenten!

Stor internationell vecka för C. Hainer nu. Intervjuad i både belgisk press och finsk radio. Om svenska skönhetsideal och om pappakroppen.
Annars känns det mest som jag kånkar runt på datorn i en väska på stan med någon slags halvambition att sitta och jobba någonstans. Det är bara det att definitionen av “jobb” är så diffus just nu och handlar mest om att klura på bok och lägga någon slags strategi för framtiden.
Så det blir mest att jag knallar runt. Går hem. Ligger på soffan. Det där gamla vanliga.
Detta är det liv jag valt.

År och dagar

Tar 76:an till Magasin 3 och möter Lovisa. Vi ser på tossiga 1800-talsmålningar med konstiga attribut. Vi ser en stor vägg full av tyg som är färgad i olika färger. Ett par skor med avsågade tår. Ett par vita kuber på rad.

Konst.

Sedan tar jag ettan till stan, hoppar av vid Stureplan och går hem. Jag har solglasögonen på mig, känner mig trygg i vetskapen om att jag inte behöver möta någons blick på så vis. Har hörlurar i väskan men kommer mig inte för att lyssna på musik, känner mig hyfsat harmonisk av att bara gå, lyssna på ljudet av människor och vår. Går förbi skärgårdsbåtarna och tänker att för ett år sedan var jag på en sådan och tänkte att detta var lycka, och jag vet att den är flyktig. Det var den också, tre månader senare hade den passerat förbi mitt hem och var på väg någon annanstans.
Men det var ett år sedan och här är jag nu. Solen skiner, jag har samma jacka på mig som jag hade då och jag lever fortfarande.

Och kolla det här fotot som Emily Dahl har tagit. Det är ju superfint och jag är glad att vara jag.