Tisdag, glorious tisdag

Skön morgon på redaktionen. Axel fyller år, Sebastian glömde att han rakade sig i morse och David har en påse godis bredvid sig.

I’m loving it.

Ensamhet och när det blir film av alltihop

Det hörs alltid musik någonstans ifrån på söder. Tidigare ikväll var det gnällig reggae från Louie Louies håll. Oftast är det techno från grannen. Jag har en rar granne, han liksom dansar litegrann hela tiden. Han hälsar alltid och har keps. Han ler med hela ansiktet.

Jag gick ut en stund, stan känns mätt och däst på något vis. När jag svängde runt hörnet Bondegatan och Östgötagatan hörde jag Human Touch från ett öppet fönster.

Jag blir alltid rörd när jag hör Bruce Springsteen från ett öppet fönster. Det känns som om man tar ett plötsligt kliv in i en filmscen. Vad som helst hända, låten blir en kommentar till handlingen. Han sjunger om att han längtar efter lite mänsklig värme. Ska det vara så svårt?

Tja, det passar väl in i handlingen, tänker jag och inser nu att jag hört Bruce sjunga från just det där fönstret förut. Det spelas banne mig alltid Springsteen från det fönstret – gud så fint!

Ikväll var det alltså Human touch som glaserade hela sommarkvällen.

So you been broken and you been hurt
Show me somebody who ain’t

Jag lider fortfarande av den där akuta ensamheten. Det är min egen term, jag vet inte ens om något sånt existerar. Men det är precis vad det är. Ibland stannar hela omvärlden upp, som i filmer när scenen fryser till, och så går det liksom som en blixt i kroppen och jag inser att jag är ensam. Kanske ensammast i världen. Det blir en panikkänsla av det hela, förstås, och sån där flämtande gråt. Jag tänker på pappa (naturligtvis). Även det filmiskt.

Men där i hörnet Bondegatan och Östgötagatan känns det inte riktigt så. jag börjar visserligen gråta i vanlig ordning, men det händer ju jämt. Men jag tänker att farbrorn, för det är nog en farbror (inga gardiner i fönstret får mig att dra den slutsatsen) nog är ganska ensam han också. Han kanske spelar Bruce så ofta för att det ger honom tröst? Att lyssna när han sjunger om stilla New Jersey-dagar, ensamma highway patrol-män och hur två personer kan känna sig långt borta från varann fast de är tillsammans och allt det där. Det kanske är hans human touch. Eller så är det filmscenen han klipper in sig själv i varje dag. I vilket fall som helst känner jag för en sekund lite ömhet för farbrorn. Jag kommer gå förbi där igen. Hoppas han spelar min favorit-Bruce-låt Tougher than the rest.

Din mamma!

Whoa! Det ska komma en svensk version av Momma’s Boys som ska heta Mammas pojkar! Hösten är helt och hållet räddad. Fyran söker singelkillar som vill hitta en livskamrat med hjälp av teve och sin mamma. O’boy, vad skulle man inte göra för att vara med och casta…

Inspelningarna sker “i en lyxig villa på varma breddgrader” tydligen. Dessutom.

Förnedringsteven har ju varit på dekis ett tag nu, i synnerhet svensk. Det här kommer att bli en milstople i genren.

I wouldn't normally do this kind of thing…

De jobbar mycket med kuber nu, Pet Shop Boys. De har kuber på huvudet, de har kuber som scenografi och de låter körtjejerna ha kubklänningar. Chris Lowe bar också, vid ett tillfälle, en kubkavaj.

Jag tror att jag gillar kuber. Konserten var mycket bra, jag fick höra låten jag hade hoppats på och Neil hade knasiga hattar. Men bäst av allt var att de dansande kuberna gjorde jazzhands.

Jazzhands!

Rolig dag på kontoret idag annars. Helena Lindblad lånade över mig till “Kulturen”. Jag fick ringa slumpmässigt utvalda personer och be dem uttala sig om Michael Jackson. Fun stuff!

Eller, de var väl inte slumpmässigt utvalda. Men det blev lite så till slut eftersom inga av de självklara valen var hemma. Alla är på semester och det blev alldeles för många “Jag ska göra vad jag kan, jag återkommer”-svar från PR-människor.Så jag fick börja ringa efter eget tycke.

Jag ville hemskt gärna prata med Björn Skifs, Orup och Magnus Uggla men fick inte fatt i någon av dem. Ringde ett nummer jag tror och hoppas går till Michael B Tretow också, det hade varit något. Men tji.

Tji.

Allt som allt – en intensiv och snurrig dag på redaktionen. På stan-Måns hittade en bortglömd godispåse från förra veckan. Fest!

Men allra bäst – och det här får ni inte sprida till någon – var att jag fick hyfsat positiv respons på några kapitel från min roman. Från ett förlag alltså, och en äkta förläggare. Det betyder att jag med största säkerhet vet vad jag gör med all min lediga tid framöver. Jag kommer att vägra svara i telefon och jobba stenhårt på att utvecka olika  excentriska drag. Eftersom jag bestämt mig för att skriva en klurig, lite ryckig men hyfsat smart romcom i bokform.

Okej, Little Miss Sensitive…

Men herregud, tagga ned! Allt jag skrev var att jag tycker synd om Bubbles som blir ensam. Detta skrev jag på På stan-bloggen och sen ramlar det in hat-kommentarer. De kallar mig ironisk och okänslig. Snälla ni, jag är inte Kristian Luuk. Jag tycker synd om Bubbles. Är det verkligen omöjligt att ta på allvar?

Det lutar åt skuld

Spana in de här killarna. Vem skulle du välja? Blonda svennebananen Michael, känsliga JoJo med de varma, bruna ögonen eller mäklardude Robert  som håller på traditionerna, till höger?

Jag gillar Momma’s Boys som går i trean. Tre killar introduceras för en drös singeltjejer som de får välja och vraka bland. De får gå på dejt, äta middag tillsammans eller bada jaccuzzi. Målet är att hitta en livspartner.

Men killarna har också med sig sina mammor. Mammorna är väldigt noga med vilka tjejer deras söner kan och bör dejta. Inga svarta tjejer, inga mexikanska och inga med stor rumpa. Roberts mamma vill att hennes son ska dejta någon som kan laga armenisk mat.

Jag gillar Michaels mamma bäst, hon trycker hårdast på skuld. Hon grinar när Michael väljer fel tjej (en Barbie) och snyftar i badrummet när Michael klär på sig efter duschen och förbereder sig för en träff. Hon snyftar “Jag visste inte att du kunde vara så kall” och “Jag, som bara vill ditt bästa”. Hon tårkar tårarna och ser på sin son med hundögon. “Varför går du inte ut med Lauren?”. Tårarna rinner.

De andra mammorna jobbar mer interaktivt: sabbar dejter och förolämpar tjejerna. Jag studerar ivrigt, som en psykolog, samspelet och vilken teknik som funkar bäst. Sånt kan vara bra att veta, tänker jag. Det lutar år skuld.

It ain't over 'til it's over

Igår: midsommarrester till middag.
I morse: midsommarrester till frukost.
Ikväll: Vågar man gissa på lax, sill och köttbullar?

Lyckad YouTube-fest runt pålen!

Regn? Ha! Jag skrattar midsommarregnet i ansiktet.

När en knippe underbara människor samlas hos mig, trillar köttbullar och lassar upp gubbröra på små skivor kavring i mitt kök kan inte lite regn rucka på glädjen.

Vi åt hela smorgasboardslunchen utomhus, på min innegård, i en liten gårdshydda som ser ut som rekvisita från Robinson.

Vi gick verkligen overboard med maten. Det ligger tre kilo (!) lax i min kyl nu, och jag har ungefär fem kilo potatis i skafferiet. Bland annat. Igår åt jag rester deluxe till middag.

Vi flyttade inte in kalaset förrän klockan var över åtta. Då satte den oundvikliga YouTube-festen igång. Varje modern hemmafest obligatoriska skrattinslag. Det blev en ytterst lyckad sådan. Jag bidrog med mina favoriter Boyzones första teve-uppträdande och Serge Gainsbourg/Whitney Houston-incidenten. Älskar dem båda i lika stora mängder.

Josefin kickade nog in det roligaste klippet under kvällen, jag tror vi såg det minst fem gånger och sedan avslutades alltihop med utgång till tonerna av en av Sveriges kanske märkligaste låtar. Videon är grym. Till och med David håller med om den saken. Bäst är när det dyker upp människor ur matbordet med pizzor på huvudet.

Jag kallar det torsdagsfredag

Älskar fredagskänslan som vilar över hela DN idag. Vi är lediga i morgon, nämligen. Det märks.

Kostymklädda DN Kultur-män visslar när de går förbi,  redaktionsräven Måns klappar mig på axeln lite i förbigående och nån, vet inte vem, har tagit med sig sin blonda dotter till kontoret.

Och i riktig “casual Friday”-anda blir jag omnämnd som “sexnovellförfattarinna” där ute på Internet. Weird Science visste inte vad som väntade dem när de värvade mig.

Shit alltså, idag kan vad som helst hända. Vågar man kanske hoppas på att få se någon på ledarredaktionen moona?