Girl crush vs girl crush

Det finns girl crush och så finns det celebrity girl crush. Den senare är lättast att identifiera, det är en kändistjej man beundrar och tycker är svincool och som man kanske eventuellt fantiserar lite om att bli bästa vän med eller i alla fall gå och fika med. Liv Tyler var en av mina första, hon är så utomjordiskt söt. Alexa Chung och Sofia Coppola är några andra.
Sedan finns de vanliga girl crush, tjejer som lever bland oss i vanliga livet. Som man kanske har en gemensam vän med eller som man kanske pratat med någon gång på en fest i någon villa en midsommar för tusen år sedan.

Nu vill jag kanske inte dra på alldeles för stora växlar på att jag var ett ensamt barn som aldrig hade en bästis när jag var liten. Men så var det. Ingen bästis, avundsjuk på folk som hade bästisar och sedan en acceptans av detta faktum. Jag var bästislös och skulle så förbli. Man kan inte ha en bästis sedan barnsben om man plötsligt är tonåring och fortfarande bästislös.

Så jag vet inte, kanske ligger där en mild övertygelse om att jag är en ensamkompis i bemärkelsen bästislös och i detta också inte en självklar nära vän. Kanske, jag vet inte. Men de senaste åren, skulle säga de senaste tre, har jag blivit vän med tre äkta girl crushes. Och jag är fortfarande så löjligt glad över detta, ödmjuk och ivrig som om det inte kunde vara på riktigt.

Sofia som jag träffade i någon villa en midsommar för tusen år sedan. Jag tror inte vi växlade många ord men jag var i det närmaste starstruck. Hon hade någonting leopardmönstrat på sig och en blick som är en blandning av uttråkad och poetisk. Hur kom det sig att vi fikade? Jag minns inte. Nu är det ett faktum.

Instagram och sociala medier hjälpte mig att bli vän med L vars texter jag läst och respekterat sedan jag började fatta att man kunde försörja sig på att skriva viktiga saker i tidningar fast man mest gillade att se på film och läsa böcker. Vi åt middag, när jag kollade på klockan hade det gått fyra timmar.

Och nu M vars texter jag också läst sedan jag bar mörka jeans med enormt uppvik. I morse åt vi amerikanska pannkakor och jag tänkte att vi är mer lika än jag ens först trodde.

Och som sagt, jag ska inte slå in på det ensamma barnets väg, jag tänker snarare att livet är ganska underbart ibland. Att saker kan ske, saker kan ändras och vägar korsas. Och gör de inte det av en slump eller rena turen så finns det sätt att få det att hända.

Yay, fredag…

Upptäcker hur mycket jag saknat Billy Idol medan jag skapar en spellista som jag döper till Is this New Wave? Jag behöver något att lyssna på medan jag tar hand om deklarationen som legat och stirrat på mig från köksbordet i vad som känns som veckor. Det står DEKLARATIONEN på ToDo-lappar på både kylen och i ett anteckningsblock.

Som om jag skulle glömma.

Jag lyssnar på spellistan och knappar in jobbiga siffror på pappas gamla “miniräknare” som är stor som ett A5. En latent förkylning har brutit ut, jag snorar och hostar. Känns passande i och för sig, när man har deklarationstvång. Lovar mig själv att jag ska få lägga mig på soffan och se senaste The Path och Veep så fort jag är klar.

Torsdag som är som en fredag

Sista dagen på det ytterst tillfälliga vikariatet jag hoppat på. Jag tog det dels för att jag gillar kollegorna. Vi pratar fejk-göteborgska och är befriande raka med varandra beträffande texters kvalitet. Sen tog jag det eftersom jag kände mig lite rastlös där ett tag kring boksläppet. Inte alls håglös eller med någon form av post-project-anxiety. Mer rastlös och aningen förvirrad. Tänkte att några stärkande dagar med 9-18 skulle kunna räta upp mina dagar lite. Office boot camp! Och det har det väl kanske gjort.
Förutom att jag blir mer och mer påmind om att jag inte är skapt för tidiga morgnar. Eller, vem är det?
Jag får visserligen en hel del gjort när jag är instängd på ett vindskontor mitt i city en hel dag men när jag kommer hem sedan orkar jag inte ens öppna dagens post. Pensionsbeskedet jag fick igår åkte tyvärr rakt ned i pappersåtervinningen.
Sista dagen på office boot camp idag, dock. Vilket gör att fredagen i morgon bara känns som en bonus, en långhelg. Yay!

En tanke om drömmar

Det här var ju förresten väldigt, väldigt fint. Och ett annat sätt att läsa boken. Jag gillar rubriken mycket: Åsneprinsen som vågade drömma.

Blandar och ger

Kvällen innan recensionsdagen skrev jag till fotbollskillens kompis att jag var ganska “zen” inför morgondagen. Boken är tryckt, det är inte så mycket jag kan göra åt saken om den inte faller alla i smaken. Min fantastiska redaktör som jag har allt förtroende i världen för har okejat det hela så nu är det som det är. Zen.
Trodde jag. Tills recensionerna (fler än jag hade tänkt mig eller ens anat) ramlade in. Boken är pratig, tycker en del. Tom, tycker någon annan. Någon läser in en problematisering av folkhemmet och hemvändningen och tycker att det inte håller. Men ingen ogillar boken, så vitt jag kan läsa, och några saker återkommer som bra dialog, bra språk (“rakt som en tvättlina” stod det i någon recension, det var fint) och lite annat. Inte mindre än tre (!) gånger jämförs den med Stoner. Och jag passar på att erkänna här och nu att den boken har jag faktiskt inte läst.
Men inte fan är jag zen kring detta. Det känns du såklart overkligt att läsa om sig själv i tredje person. “Hainer tycks resonera…” och så vidare. Och så dimper den här recensionen ned. SvD skriver att det är en helt underbar bok som ska läsas både en och två gånger.
Och lugnet infaller sig. Inte bara på grund av Malmbergs text utan för att…
a) Åsnan Jim känns relevant att skriva om och recensera. På helsidor och halvsidor i stortidningar.
b) Åsnen Jim går att läsa på så många sätt. Folk blir arga på Mats, hatar Mats. Folk ogillar menlösheten och tomheten. Folk hyllar menlösheten och tomheten. Folk ser händelselösheten som en metafor och ett stilistiskt grepp. Folk ser menlösheten som brist på stilistiskt grepp.

Jag menar, det är ju fantastiskt.
Hade inte uppnått zen innan, till skillnad från vad jag trodde. Men börjar kanske närma mig nu.

Enhörningen

Idag träffade jag förresten en livs levande enhörning. Han provade Tinder för första gången i sitt liv, gick på en första dejt med den första han matchade med. Nu är de ihop sedan flera månader tillbaka.

Jag vet inte vad den historien säger egentligen. Att man aldrig vet vad som väntar? Att ibland tror man att sträckan är lång när det egentligen är kort?

Eller att man måste vara öppen för alla möjligheter. Precis alla. För bara då kan underbara saker hända.

Röster

Första stora recensionen av Åsneprinsen dyker upp i Expressen idag. Även om recensenten inte är överväldigad direkt så känns det härligt med beskrivningen “en “Stoner” för Söderort, en sorgsen betraktelse över ett liv som aldrig riktigt tar fart och sedan plötsligt är förbi”.
På lördag kommer förresten ett fint samtal mellan mig och Marie Lundström i Lundströms bokradio på lördag. Bilden är snodd därifrån.

Jösses, jag är så trött så att jag knappt kan stå. Flängt mellan möten idag, sovit dåligt och druckit för lite. Lägger jag mig ned på soffan och ser, till exempel ett avsnitt av Call the midwife, så somnar jag. En timme till, där går gränsen, sedan är det okej.

Tvivel, tvivel

Känner mig märkligt trött men det gör väl alla om våren. Vårtröttheten, den bekanta. Hoppar in på redigt redaktionsarbete några dagar. Denna vecka och nästa. Kan vara bra för mig att få lite fasta tider, hoppas det spiller över på mitt frilansliv som för tillfället kantas av konstiga tvivel. Det är ju inte första gången det händer och säkert finns det något bra i att tvivla på sin förmåga ibland för att sedan skärpa sig och upptäcka att den fortfarande håller. Är inte där än.

Några tidiga åsneläsare hör av sig och vill prata om Jim. Det glädjer mig ju såklart även om jag också känner att jag inte vill säga för mycket om honom. Alltså, jag kan inte säga om slutet är hoppfullt eller sorgligt. Jag kan inte ta på mig att säga att Jim tycker faktiskt si eller så. Tänker att det förtar en massa saker. Eller så börjar pretentionerna gro i mig. Hoppas inte.

Söndag. Åh söndag.

Ringer en vän som fyller år. Hon pratar i en annan telefon och ber att få ringa upp.
“Ja, egentligen skulle jag bara skicka en hälsning så här genom luren”, säger jag.
“Ja men jag ringer gärna upp dig senare”, säger hon och jag slås omedelbart av känslan av att hon vill ringa för att hon har någonting som hon vill säga till mig, på grund av att jag gjort något fel. Hon vill ringa och skälla eller visa sitt missnöje. Tänker jag. Känner jag. Trots att jag inte kommer på någonting jag skulle kunna ha gjort mot henne som skulle motivera detta.

Hon ringer upp, jag hoppar till. Vi pratar och det finns ingenting hon vill skälla ut mig för.

Snäll mot sig själv och så vidare…

Jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan av att något håller på att hända, som en båt som börjar att tappa kursen. Håller en presentation av boken, läser ett kort stycke högt och känner mig ofokuserad. Hoppas att ingen märker.
Lägger mig tidigt, vaknar vid sex. Känner efter vart oron sitter. Jag måste försöka tona ned den. Inte spä på den genom att tänka att något “känns fel”. Men jag kan inte skaka den av mig.
Kanske känner jag en viss boknervositet. Inte inför vad “folk ska tycka”. Mer om någon tycker någonting alls, över huvud taget i så fall. Nej, snarare att jag fortfarande känner mig “ledig”, som om jag slöar för att jag inte skriver på något stort projekt.
Intervjuas av en lokaltidning, det är roligt. Rodeo publicerar ett utdrag av boken.
Och hela tiden nu den där känslan av undantag och väntan. När kommer katastrofen, jag känner ju att den är på ingång?

Eller gör jag verkligen det?