Jazzhands

The kindness of strangers

Jag fick ett fint mail. Jag känner inte avsändaren men har följt henne en längre tid på IG, vi har hörts ett fåtal gånger helt kort. Men nu, efter en kommentar från mig, fick jag ett meddelande i vilket hon lyckas artikulera någonting min terapeut försökt säga mig i två års tid. Nämligen vikten av att veta vad man söker, och vikten av att veta vad man har – inom sig. Vikten av att förstå att också jag är viktig.

Eller, som hon uttrycker det: “Jag vet vad jag är värd och jag vet att det är mycket. Så för att få en plats vid mitt bord krävs det att man bidrar med något alldeles speciellt. Detta ska inte tas för arrogans. Att jag sätter min själv först och främst gör att jag också tillåter och förstår att min partner sätter sig själv först och främst. Utifrån detta mötte jag personen som är perfekt för mig och nu är vi gifta”.

Jag uppskattar hennes ton. Det rena, raka kalkylerandet.

Orelaterat men ändå relaterat är att jag fortsätter att träna. Vikten av att ta hand om sig själv och så vidare. Känna att man klarar grejer. Och jag gillar (verkligen gillar!) att se hur mina muskler växer. Mina lår har helt nya dimensioner, muskler som sticker ut vid sidan av knäet (“som på en ballerina”, som en vän sa till min förtjusning). När jag lyfter vikter och hantlar ser jag mina axelmuskler jobba. Som jag gillar det.

Så det där med egenvärde och självkärlek, jag tror det kan ta sig in i kroppen på olika sätt. Inte minst genom träning och genom mail från främlingar.

Etiketter None

Återfall

Nej, nu klarar jag inte det här längre. Stå ut, stå ut! Det finns inget annat sätt! Stå ut!

Gör det verkligen inte det? Är lidandet det enda sättet?
Ja, säger terapeuten. Det är det enda sättet. Stå ut, stå ut! Annars faller du tillbaka på bekanta mönster (rusa tillbaka, kasta sig in i annat direkt, ta en massa piller och domna bort). Bara för att de känns trygga och bekanta, inte för att de är bra.

Jag kan inte så ut. Jag tar så många olika piller att jag klarvaken klockan två på natten ringer vårdupplysningen för att fråga om jag kan ta ett piller till eller om hjärtat stannar då. En sjuksköterska med behaglig röst säger (som vanligt) att det kan hon inte svara på, det får hon helt enkelt inte svara på. Det måste en läkare svara på. Jag påpekar att det är svårt att få tag på en läkare att konsultera klockan två på natten och hon frågar “men vad har läkaren skrivit på doseringen?” och jag påpekar, igen, att doseringen är jag inte oroad över utan blandningen med de andra tabletterna jag har tagit.

Men hon kan inte svara på det. Hon får helt enkelt inte svara på det. “Så om du kan, så försök sova nu”.

Men jag kan inte sova. Ångesten känns så stark att jag känner hjärtat pumpa, högt och snabbt, och jag försöker att andas, att göra djupandningar och övningar men det är svårt när man också gråter.

Jag tar upp ett av djuren, kramar honom tätt intill mig i sängen. Hans vita, lena, fluffiga päls. Jag ser hans stora öppna ögon i mörkret. Det här går inte, det här går inte.

Stå ut, stå ut.

Etiketter None

Känslan av ett slut

You are tired,
(I think)
Of the always puzzle of living and doing;
And so am I.

e. e. cummings

Jag vet inte om smärtan är störst i det allra mest konkreta (orden man säger som avslutar det hela, raderandet av foton, tandborsten som står ensam i glaset).
Eller det diffusa. Att sträcka sig efter telefonen efter att ha sett något roligt att dela med sig av. Impulsen att ringa för att man behöver prata om någon orättvisa under dagen.

Men jag tror det är det konkreta. Som nu. Lådor med nedpackade kläder och minnen från ett liv. Inte bara det, nedpackat hopp och nedmonterad längtan. Det liv som en gång var och det liv som skulle vara.

“Det går i vågor” svarar jag när någon frågar. Det gör det sannerligen. Och ett hav är aldrig helt stilla.

Etiketter None

Före, efter och ingenting mittemellan

Det finns ett före och ett efter men det verkar inte finnas någonting mitt emellan.
Egentligen ser ju mina kvällar efter likadana ut som FÖRE. Det vill säga, jag jobbar, kollar på tv-serier, plockar upp djuren, rensar lådor och skriver brev. Ingen skillnad.
Men de är inte alls som FÖRE. I detta EFTER så finns en rastlöshet som liknar en nervositet emellanåt. Är det ensamhet? Inte som jag upplever ensamhet i alla fall men det finns väl nyanser.

I ett FÖRE var skillnaden att telefonen plingade till med sms då och då. Oftast triviala, förutom i det enda syftet att det faktiskt skickades till mig som tänkt mottagare. Nu är telefonen tyst och inte sällan skickar jag därför ut ett batteri med sms till bekanta som skulle kunna vara mottagliga och rastlösa precis som jag. “Kolla vad jag köpt” (bild på en snygg, italiensk korsordstidning)”, “När ska vi ta vår lunch?”, “Hoppas du mår bättre nu. En glass när du är frisk?”.

Ja, kanske är det ensamhet. Men en nyans av det i så fall. En ny nyans.

Etiketter None

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

May 2022
M T W T F S S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen