Den svikande kroppen

Jag bryr mig inte om bikinisäsongen per se, eller strandkroppar eller vad det nu rör sig om. Det är inte det. Utan det handlar om att inte känna sin egen kropp, att den jobbar emot och inte med mig.

Har tampats med magbesvär som ingen läsare ska behöva ta del av, kan bara sammanfattningsvis säga att senaste rön från läkarskrået är att jag producerar för mycket magsyra, det är därför jag mår illa ständigt och jämt.
Därför har jag, förutom att ta syrahämmande medicin, satts på en ny diet där jag ska äta så basiskt som möjligt. Eller, det är inte rätt ord eftersom det låter humbug. Jag ska undvika syraproducerande mat snarare. Det vill säga kött, alkohol och kaffe. Inga problem där, äter inget av dem. Men också inget socker, vete och – den här svider – inget te.

Hur som helst, har ätit vetefritt (hyfsat i alla fall) och sockerfritt (hyfsat i alla fall) och gymmat mig svettig i flera veckor nu. Får ändå magkatarr, tror det kan ha psykologiska orsaker.

Men det är inte det som stör mig. Det är att när jag väger mig “på skoj” hos mamma så väger jag mer än någonsin. All time high. Rekordvikt. Tyngre än någonsin förr.

Igen: det handlar inte om Beach 2018, sommarkroppen eller bikinisäsong. Jag går i shorts eftersom det är varmt, mina lår är stora – so what?
Det handlar om min svikande medelålderskropp. Om att man blivit ett oflyttbart berg, en stor klump betong som sitter där det sitter.

Nej, det är inte ett fall av “muskler väger mer än fett”, som A försökte dra till med. Det stämmer inte. Ett kilo muskler väger lika mycket som ett kilo fett. Muskler tar mindre plats bara. Och så mycket mer muskler har jag inte utvecklat trots svetten på gymmet.

Det handlar om den svikande kroppen. Den man får acceptera och göra sig vän med och van vid. Och fortsätta gymma för att det “känns bra”.

Om skrivande, förresten…

Det här är en av mina absoluta favoritförfattare. Inte för att jag är ensam om att beundra Julian Barnes, han vinner priser på priser och är troligtvis en av Englands mest kända moderna författare.

Jag beundrar honom av många skäl. Hans mångsidighet, hur han kan anta flera olika röster och alla känns trovärdiga och autentiska.
Han är också hyperintellektuell, på ett vis som man tänker sig att franska lektörer och engelska kolumnister är. Julian Barnes är i stort sett båda, en enorm frankofil och en engelsk tyckarröst.

Han är ganska hemlig i övrigt, alltså om sitt privatliv. Men den som läst hans böcker vet att alla är dedikerade till “Pat” som var hans fru i trettio år. Tills hon inte var det längre utan dog av en hjärntumör 2008.
Efter det kom “Livslängtan” (2013), eller “Levels of Life“, en superkonstig bok vid första anblicken. Första delen av boken handlar bara om luftballonger och ballongfärder. Andra delen också. Man fattar ingenting. Den tredje delen däremot handlar om sorg och sorgebearbetning. Detta tunga, svåra och så ohyggligt ensamma. Det är ingen slump att man också säger sorgearbete. Det är ett arbete. Ett hårt och slitsamt sådant. Man får i stort sätt lägga om livet.

Han beskriver deras kärlek. Nu översätter jag fritt men någonting i stil med “Man sammanför två ting som aldrig stött samman förut och ibland uppstår någonting helt nytt, en förändrad värld.”

Man fattar kopplingen, besattheten av någonting. Som luftballonger, varför inte. Fördjupa sig i någonting när ens känslovärld rasat samman.

I vilket fall som helst läste jag “The sense of an Ending” när jag skrev “Inte helt hundra“. Det var ju ett misstag såklart. Den är oerhört bra på sina håll, så pass att jag tänkte att varför ska man bidra med en medioker bok till världen när det finns författare som Julian Barnes? Jag blev nedslagen. Jag gav upp där för ett tag.

Jag köpte hans senaste “The Only Story” direkt när den kom ut men vågade inte läsa den. Jag håller ju på med ett bokmanus nu, filar på synopsis och ton. Första kapitlet, berättarrösten och så vidare. Jag visste att det skulle vara vanskligt för mig att läsa Julian Barnes. Den skulle ju kunna vara så bra att jag blev tacklad.

Men igår kunde jag inte hålla mig längre, jag började läsa. Och blev såklart fast. Läste till sent på natten, vaknade långt efter att jag hade tänkt vakna.
Visst är det nedslående. Men på samma gång är det ju fantastiskt, att böcker kan tala så. Jag kommer aldrig ens hamna i närheten av Julian Barnes liga, inte ens bland hans intellektuella fans. Jag tar inte alla litterära referenser i “Flaubert’s Parrot“, jag är inte ens där. Men kan uppskatta hans verk ändå. Tonen, skärpan. Det är det han har – en skärpa.

Men samtidigt, någonstans är man en del av sina idoler. Det tror jag. Man samlar på sig dem, ens fiktiva skyddsarmé och allierade. Idoler, dyrkan. Vår längtan att vara med dem och samtidigt vara dem. Kanske är vi summan av de vi beundrar. Alltså inte för att låta högtravande. Bara att kanske finns det en styrka att hämta hos dem som är bättre än oss själva.

Summertime madness

Den här sommartröttheten som kommer av att göra ingenting. Lägger mig tidigare eftersom jag börjat vakna senare och senare. Jag gillar inte sådana oregelbundenheter, jag vill vakna samma tid varje morgon.

Ser en film om Ingmar Bergman och han påminner så mycket om någon, jag är osäker på vem. En gammal man som struttar, blixtrar med ögonen och skärper blick och stämma. Men som är svag i kroppen, har stickad väst och kofta utanpå skjortan för att hålla sig varm. Han som minns, sedan inte minns och sedan minns igen.
Jag kommer inte på vem han påminner mig om men jag vet att det är någon. Eller alla gamlingar, förr eller senare. Genier eller ej.

Jag minns den här värmen och de här skuggorna. Det är samma värme och samma skuggor från när jag var liten. Jag var trött om somrarna då med. Skuggorna var långa när jag gick upp för asfaltsbacken från badet, benen har aldrig känts så trötta och tunga. Snart hemma, snart hemma.

Jag möblerar om hemma. Köper nya kuddfodral, spikar upp saker på väggen. Tar ned en hylla och ser den lämna stora hål efter sig som jag måste spackla igen. Men jag tycker inte det gör så mycket, lägenheten lever ju.

Däremot blir jag trött. Jag måste skriva, jag har faktiskt en deadline nu. Jag har jobb, artiklar som ska hjälpa till med hyran. Och jag tänker att jag ska börja skriva efter att jag vilat. Och sedan vilat lite till.

Sommaren kommer med värme och trötthet. Ungefär samma ironi som att ungdomen är bortslösad på ungdomar. Om sommaren bara kunde komma när man var lite piggare.

Disciplin (och brist på)

Jag beundrar disciplinerade författare. De som har en skrivstuga eller ett skrivbord på något kontor, som sätter sig där på morgonen och sedan skriver tills det är dags att gå hem och äta middag.
Jag tror det handlar om attityd och filosofi. Eller, jag är helt övertygad om att det gör det. Ser man skrivandet som sitt yrke, någonting man vidareutbildar sig inom och blir bättre på så är man mer benägen att vara disciplinerad. Man är inte så sentimental eller romantisk kring det hela. Man ser inte skrivandet eller författandet som en av gud given talang eller liknande.

Jag känner flera författare som jobbar så. Som tar skrivkurser, läser böcker om manusskrivande och spänningsbyggande. Som går ned i tid på jobbet (som skribent i någon form) och avsätter onsdagar och fredagar till att bara skriva litterärt. Det är de som får saker gjorda.

Jag känner också aspiranter. Jag kallar dem det i brist på ett bättre ord och för att särskilja dem från De Disciplinerade. De som vill – och säkert också kan – men vars attityd hindrar dem. Tanken på att det krävs genialitet för att bli författare, att det är en position man måste förtjäna. Idén om att varje mening måste vara perfekt. Den skrämmande föreställningen om verket som inte håller måttet.

Egentligen tror jag båda attityderna är nyttiga. Det är som Jane Austens Förnuft och känsla. Man kan inte leva utifrån enbart det ena eller det andra. Man kan inte bara skriva på och jobba utifrån att hårt arbete alltid lönar sig och allt som produceras i skrift också är värt att tryckas.
Det finns ju också en dimension av känsla, talang, lyhördhet i bra skrivande. Annars skriver man ju en katalog eller en instruktionstext.

Får en kommentar från en läsare (älskar kommentarer från läsare!) om mitt skrivande. “Har du ett schema du går efter varje dag? Skriver du på morgonen? Hur mycket skriver du? Tecken eller timmar? Jag tycker det är så himla intressant att läsa om andras skrivprocesser.”

När jag skriver journalistiskt är det oerhört odramatiskt. Jag planerar in när jag ska skriva och så gör jag det. Börjar ofta med första meningen. Eller med att researcha, beroende på vad jag ska skriva om. Men när första meningen är satt är jag ganska på banan med hur resten ska se ut. Första meningen blir som ett abstrakt till en uppsats, en sammanfattning (åtminstone för mig, i min tankeprocess) om resten. Även om det inte alltid är så i praktiken sedan.

Skriva litterärt däremot, det brukar ta en annan form (och tid!). Jag skriver mycket och stryker mycket. Det är väl första stadiet. Eller, nej, första stadiet är att bara skriva. Övertala sig själv om att bara skriva på. Redigera kan man göra sedan, det gäller att bara skriva för att hitta tonen. Låta saker, karaktärer bara komma fram som de vill. Men tonen, framför allt.

Sedan, när jag har någon slags känsla för vad jag skriver, brukar jag bara köra på. Redigera och stryka finns det alltid skäl till, tids nog. När jag skrev Åsneprinsen började det egentligen med en känsla. Jag tänkte på känslan av undantagstillstånd, när regler inte gäller längre. Jag mindes när jag var liten (1987!) och såg på jullovsbio på Victoria här på söder och ljuset slocknade. Det var elavbrott i hela staden, faktiskt det största i Stockholm. Jag minns känslan av överlevnad blandad med spänning. Av att behöva tänka på saker man inte tänkt på förut, av att känna sig sårbar.

Åsneprinsen började med den känslan, den scenen. Nu finns just den scenen inte med i boken. Men det började där och det var därifrån jag började nysta.
Jag är inte så sentimental (tror jag) vad gäller skrivande, jag stryker oftast mer än gärna. Jag stryker halva boken och skriver om. Är man inne i tonen, rösten så är det inte så svårt.

Sedan åker jag ju oftast bort. Det händer faktiskt någonting med en text när man isolerar den, när man går in i bara den. Jag tycker att det är som att gå in i en film, där filmens regler gäller och man får bara acceptera dem. Annars blir det ingen magi.

Jag är varken den disciplinerade Stephen King/Jan Guillou-typen eller den romantiska, ordkonstnärliga som till vilket pris måste känna och smaka på ord. Jag är nog ett ganska dåligt exempel på författare eftersom det dels aldrig varit ett mål i sig för mig, och dels inte känner mig som författare utan bara någon som skriver. Och ibland blir läst. Det har väl med självförtroende att göra, men också attityd, som sagt. Och filosofi. Om jag skulle ge någon skrivande person (eller person som aspirerar på att skriva) ett råd så skulle det vara att faktiskt börja utifrån attityd och värderingar. Varför skriver jag? För att jag drömmer om kicken att se mina tryckta ord i en bok med tjocka pärmar?
För att jag ser en historia framför mig som är värd att berätta?
För att jag vill?

Jag tror faktiskt att det finns mycket att hämta i att undersöka vad man håller på med, vad som faktiskt motiverar ens skrivande. Därefter blir det enklare, klarare. Och mycket, mycket tydligare.