Nejsomrarna

New York Times har haft en serie under sommaren där inbjudna författare fått skriva en text, en novell, om ett sommarminne. En händelse om sommaren som kommit att påverka dem resten av livet.

Jag har redan skrivit om sommaren som nästan var, om en romans som nästan var där. Som ångrade sig innan den hände.
Den påverkade mig.

Men också somrarna som följde varandra under mellanstadiet och de upptäckter som då staplades.
Fyrans sommarlov och betongbarnets eviga regel som säger att man får leka med den som är hemma, även om man i vanliga fall aldrig skulle leka.
Som bossiga Marika som jag ibland gillade. Vi kunde pendla mellan det barnsliga och det outforskade, busringa och samtidigt prata om bråkande föräldrar.
Men den dagen ville jag inte bada. Jag hade ingen lust, jag orkade inte men hon tjatade och hon hade en makt över mig. Och hon fick mig att känna skuld så jag sa ja.
“Men gå inte om du inte vill”, sa mamma och jag gick till porten, hon kom cyklande med ryggsäcken full med badgrejor och jag sa att jag hade fått feber.
En dålig lögn, hon blev arg såklart och gav mig fingret när hon argt cyklade därifrån.

Och ännu har jag inte lärt mig att säga nej till saker jag inte vill göra. Jag säger kanske, jag säger ja och tänker att jag ska dra mig ur senare. Jag förhalar och svettas. Och det slutar allt som oftast med att jag sårar någon, ibland till och med mig själv.

Sommarlovet femman: Träffar Julia och Jessica på Älvsjöbadet och de gör klart för mig att jag är töntig och att de inte vill vara med mig, de vill vara själva.
Sommarlovet sexan: Åker till Flaten med Julia och Jessica som fortfarande tycker jag är töntig. En kille kommer fram och frågar Jessica och sedan Julia om de kan hjälpa honom smörja in ryggen med solskyddscreme. De fnissar, suckar, himlar med ögonen och säger nej.
Jag säger att jag kan hjälpa honom och ser hur besviken han blir. Han säger okej då och jag smörjer hans rygg, försöker samtidigt snegla på Julia och Jessica, möta deras blickar så att vi kan fnissa och himla med ögonen tillsammans men de fortsätter ligga på mage och sola, jag når dem inte.

Ingen av dessa händelser är särskilt omvälvande eller lärorik men tillsammans bildar de ett mönster som besvärar mig: att försöka vara till lags. Att försöka hålla sig vän med någon som inte är intresserad eller till och med behandlar en illa.

Tänker på min nyss förlorade vän i storstaden och känner lättnad. För en gångs skull sa jag “okej, synd att du känner så”, vände på klacken med en artig nick och tänkte på vilka underbara människor jag har omkring mig ändå.
Som inte är hon.

På stranden och piren

Brorsan och hans fru bilar ned, vi tar en tur till havet. Går ut på den blåsiga piren, kollar konstiga antikviteter i affärerna. Figurinen av basebollspelaren som ser ut som brorsan står kvar på en hylla, jag borde köpt honom förra gången vi var där. Jag köper doppelgängern och senare poserar brorsan med sin nya maskot för mig medan jag tar bilder med telefonen.

Det kaliforniska livet. Ett bilande, rutorna neddragna och fält, odlingar och berg som vanligtvis är gröna är nu gula på grund av torkan.
Att bila till havet, att bila till sömniga små städer med pastellfärgade hus vända mot vattnet. Att beställa minsta storleken på dryck och förvånad över definitionen av liten. Att hälsa på hundar som är på väg med matte eller husse till stranden för en liten springtur.

Svägerskan handlar en bit tårta åt oss från Madonna Inn, deras skapelser är de mest dekadenta man kan tänka sig. Vi säger hej då, de ska bila tillbaka upp norrut. Vi åker hem och tar en tupplur, den ultimata lyxen. Att ta en tupplur med någon man tycker om. Lyxen i att ha tiden, lyxen i att ha sällskapet.
Sedan kollar vi på bakprogrammet och äter tårta. En bit, en tallrik. Två gafflar.

En så vacker helg.

Vänner, bekanta och annat löst folk

Oväntat nog får jag en förklaring till den spruckna vänskapen. Men eftersom jag inte tycker att den stämmer blir jag ställd. Jag kan ju inte be om ursäkt för någonting jag inte upplever att jag gjort? Eller?
Men folk kommer och går i ens liv, så är det. Och i backspegeln är det väl så att de flesta som försvinner borde gjort det. Även om alla former av avslut är jobbiga på ett eller annat sätt.

Men det fina är ju att nya bekantskaper också dyker upp. Nej, jag och fotbollskillen har inte pratat om någon konkret framtid ännu men det är lugnt för mig, jag har ju några månader kvar i landet. Så vi får väl ta utvärderingen längre fram?

Tänkte åka till LA och jobba nästa vecka, göra intervjuer och research som jag sedan skriver och pytsar ut. Känner mig faktiskt lite nervös, är det gamla reseoron som dyker upp helt plötsligt? Verkar inte bättre.

Vi går ned på stan för att äta billiga tacos. Happy Hour tacos. Vi kollar runt på Barnes & Noble och spontanköper en ask lego som ska byggas i form av Fontana di Trevi. Det är ett roligt projekt, vi är noga med att vi får bygga lika mycket var. Vi bestämmer att bygga några omgångar men sedan spara, inte bygga allt på en gång. Där är vi helt överens.

På kvällen innan vi somnar säger han, helt oväntat, att han tycker om att komma hem från jobbet till mig. Att det är något han ser fram emot, att han gillar den känslan.

Det gör faktiskt jag med. Och jag säger att det här må låta märkligt men jag känner faktiskt tacksamhet, över att vi träffats, över att jag kan vara här, över att vi kan ha kul ihop, bygga lego ihop och ta det lugnt ihop.
Han säger att han känner samma sak.

Tacovägen nedåt

Plötsligt är man där igen. Äter i tid och otid. En matcha latte där, kanske borde man köpa någonting att knapra på också så att baristan inte tycker man är snål.
Lunch en intas alldeles för sent, oftast för att frukosten intas sent och för att jag har beslutsproblem. Sallad eller burgare? Vore svingott med en taco. Och om man äter taco måste man ha mycket ost på.
Plötsligt har jag gått från att äta si sådär två, tre gånger om dagen till att ständigt tugga på något. Knappt utan att tänka.
Lite är det samboskapets fel, jag gillar att handla hem mat och ställa mig och baka, laga, rensa, smaka och förfina.
Lite är det Amerikas förenta staters fel. Maten är billig och finns överallt. Men mest finns det förstås ingen att skylla på förutom min egen aptit.

Brian Wilson-vibbar

Dagsutflykt till Santa Cruz och till den lilla staden Capitola med sina vackra, pastellfärgade små trähus precis vid vattnet.
Tog en biltur längs Kaliforniens kust för elva år sedan och vi hade inte alls tänkt stanna vid Capitola utan Santa Cruz men dels var vi hungriga och dels hade jag läst stadens namn någonstans och bara älskat det. Och bilden av knubbiga Brian Wilson-gossar med surfbrädor och solblekta badshorts.
Och det visade sig vara den raraste lilla kuststad man kan tänka sig, med mesta möjliga 60-talskänsla.
Det var elva år sedan jag var där sist. Men igår mindes jag allt igen.

Ett ljuvt marängtäcke över tv-själen

Men gud vad jag älskar Hela England bakar! Jag var tvungen att kolla upp ifall domarna verkligen heter Mary Berry (!) och Paul Hollywood (!) och det gör de.
Berry har skrivit över sjuttio kokböcker, för övrigt. Fotbollskillen sa att Paul Hollywood låter som ett porrstjärnenamn. Sant.

Alla är snälla och rara, ingen brusar upp. När domarna är som hårdast säger det att kakan är torr eller att fem minuter till i ugnen hade inte skadat. När man skickar hem någon kramar alla förloraren i en stor gruppkram och inte sällan är domarna superledsna och säger att de verkligen, verkligen inte ville skicka hem Charlie/Martin/Sally eller vem det nu är.
Alla bakar med glädje, alla har olika fina tekniker. Jag gillar byggnadsarbetaren Richard som alltid har penna bakom örat och gillar att mäta upp dimensioner och proportioner. Och Iain från Belfast som bakar i Dr. Marten’s och varit i Marocko en gång och som nu är frälst på “kryddor”.

Att se genuin bakglädje, sympatiska domare som inte ska härja, gorma, snobba eller ha någon keff gimmick utan kommer med öm kritik och konkreta tips gör mig glad. Hopp om världen, hopp om tv. Speciellt idag, haha, där min artikel om Skämskudden visst lett till upprörda känslor i upphovsmannens podd.

Trevligheter

Ett annat sätt att hantera känningar av någonting som kanske eller kanske inte är ett problem är att ignorera dem.

Jag säger att ikväll lagar vi lasagne, som är hans favoriträtt. Jag preppar medan han är på jobbet och vi sätter igång när han kommer hem. Han sätter på musik och dansar lite medan han ansar spenatbladen.
Jag frågar vilken sorts ost vi ska ha på toppen och ber honom smaka av bechamelsåsen. Medan jag steker svamp med smör och vitlök kramar han mig och pussar min nacke.

Han säger att han kollat ett engelskt matprogram om bakning, det heter Hela England bakar på svenska (fast Skottland också är med! Och en kille från Nordirland!). Han säger “Jag tänkte att du kanske gillar den serien, ska vi se ett avsnitt?”.
Jag säger ja och vi kollar medan lasagnen börjar lukta gott ifrån ugnen. Vi hejar på en skotte som heter Norman och jag säger att det är ett bra namn på en hund.

Jag lägger helt enkelt den där oron jag känt under dagen åt sidan. Jag går all in på annat istället, på att det är kul att laga mat ihop för det är det ju.
Han berättar om en kompis som träffat en tjej men som bor i en annan stad och även fast kompisen tyckte hon verkade fantastiskt så orkar han inte med distansen.
“Hur känner du för långdistans?”, frågar jag men han lyckas undvika frågan och jag känner att det är väl egentligen inte så mycket att säga om den saken egentligen, nu är det som det är och det är dumt att gå händelser i förväg.

När vi lägger oss (han somnar alltid först) tänker jag på det igen. Har jag gett mig in i någonting som kommer svida oerhört, oerhört mycket senare?
Det kan man ju inte veta.
Vilket är alternativet – att som kompisen ge upp innan det ens börjat?
Och igen: det kan man ju inte veta.

Röd sol

Vänskap och kärlek

Det både vackra och sköra med mänskliga relationer är att de är frivilliga. De bygger ju på att man om och om igen väljer den andre personen. Att man vill, att båda vill.

Har en komplicerad vänskap i storstaden. Inte så komplicerad kanske, vi har känt varandra länge och det är tack vare henne som min kärlek till staden vuxit fram. Det är helt hennes förtjänst, hon har visat mig massor av smultronställen och sedan har jag fyllt i resten.
Vi har fina rutiner när vi ses. Våra stamhak, våra utflykter. Vi åker till den stora outleten och vi åker till nöjesparken.

Under åren har jag sett henne avsluta band men folk i hennes närhet och idag avslutade hon också vårt.
Min andra vän kände henne tidigare, vi träffades genom henne. Hon blev kompisdumpad för tre år sedan och funderar fortfarande på varför. Från en dag till en annan bara. Sånt tär.
Någonstans har jag väl känt och tänkt att det nog bara var en fråga om tid i mitt fall. Någon gång skulle jag säkert säga eller göra någonting fel, utan utrymme för förlåtelse eller förklaring. Och det är ju en ganska vansklig relation där utrymme för det saknas.

Jag har ju självklart varit med om att vänner klippt band förut. I två fall tidigare har det skett utan någon tydlig förklaring, bara någon man kan ana men som man inte kan tänka sig skulle ha så stor inverkan.

Nu ska jag såklart försöka att agera förnuftigt här. Tänka att man kan ju inte ha en vänskap som inte är ömsesidig. Tänka att jag hade haft detta på känn och att jag är oerhört, oerhört tacksam för allt vänskapen gett mig ändå. För det är jag.

Så ska jag försöka tänka. Och inte att det är ett underkännande av mig som vän och person, någon som inte förtjänar att mottaga en vänskaplig kärlek. För det tror jag ju ändå att jag gör.

Mönster och tystnader och spindelnät

Jag vet inte hur det börjar, oftast gör man ju inte det. Tänker tillbaka hur det ena uttalandet ledde till det andra och man önskar att man kunde markera några meningar och radera dem, som i en chatt.

Jag vet varken vad jag sa eller gjorde även om jag kanske kan gissa. Något om hans vänner på FB, att jag skulle be dem berätta allt de visste om honom. Men det var ju inte på riktigt, det fattade väl han med?
Jag chattar med hans vän som skickat en vänförfrågan till mig, jag säger det till fotbollskillen. Jag retas och säger att jag får reda på massor med bra grejer här fast det inte är sant och sedan är vi plötsligt inne i en sån där tyst kyla.

Den där man pratar neutralt, ställer frågor om tandborstning, men signalerar absolut kyla. Man sover på kanten med ryggen vänd, man säger “nej ingenting” på frågan om vad som inte stämmer.
Man säger men jag märker att något är fel, vad är det. Han suckar och säger men lägg av nu, jag är trött.

Och på morgonen är kylan kvar såklart, varför skulle den inte vara det, och man är fast i ett spindelnät som vävts under natten. Klibbigt och iskallt. Och vad man än säger måste ansträngas och vad han än säger tolkar jag och när han gått känner jag oron, oron, oron. Ska jag packa väskan nu? Har jag stannat för länge? Är vi i ett stadium där man går runt och är latent instängd och irriterad? Inte jag då men kanske han. Och vågar han inte säga att jag ska dra?
Men vi bestämde ju att ta en utflykt nästa vecka ju, det var ju hans förslag och inte mitt.

Försöker tänka vem är jag utan honom. Samma person, bara lite mindre glad och nöjd. Men samma person, samma person. Jag upprepar det medan jag går över gatan.

Varför blir jag så hispig? Varför är den här känslan så bekant?
Att svaret ska vara så förvirrande.