Saker jag borde få nåt sorts pris för

1. Skickar i genomsnitt femtio julkort varje december. Har skrivit klart ungefär hälften redan.
2. Gråter i genomsnitt på två hundra av årets trehundrasextiofem dagar.
3. Har i genomsnitt två klockor i varje rum, inklusive badrummet.
4. Är med i ungefär tio välgörenhetsorganisationer. Mitt samvete är enormt.
5. Har försökt återinföra ordet “nalle” istället för mobil i minst ett år nu.
6. Mitt skratt. Högst av alla. Förutom Kennet. Hans skratt är ännu högre.

Framtidstrend nummer ett

Såg Todd Haynes I’m Not There i morse. Hamnar med stor säkerhet på nästa års absoluta top fem-lista.
Och jag är ändå inget Dylan-fan.

Mer filmdrömmar

Igår snöade det vilket frammanade en till filmdröm hos mig. Julshopping på Manhattan!

Version ett. Supershopping på Manhattan. Jag och Cusack är glada och håller varann i handen. Vi åker skridskor i Central Park. Han tar emot mig när jag nästan ramlar och så skrattar vi. Hej och hå. Vi är superkära.
Vi dricker varm choklad och han får grädde på överläppen som man får pussa bort och yada yada yada.
Soundtrack: “I’ve Got My Love to Keep Me Warm” med Dean Martin. Ja, det är en feel good-film.
Tills han säger att han hatar julen. Och jag blir typ “Vaddå hatar julen? Ingen kan väl hata julen”.
“Jo, jag hatar den och jag ska resa bort över jul. Jag har väntat med att säga det men jag klarar inte av julen, jag har aldrig gjort det. Jag vet att jag borde fira med dig men det går inte. Jag kan inte göra det. I am so sorry, Caroline. Good bye”

Och där står jag med våra kassar fulla med trevliga julgrejor. Övergiven på Manhattan.

Version två. Jag (som är supersnygg men olycklig) går omkring sakta i ett lyxigt varuhus och känner på dyra presenter, medan folk (i synnerhet par) omkring mig skrattar och har det mysigt och kramas. Jag suckar. Man ser hur olycklig jag är.
Det spelas glad julmusik.

Jag är ensam. Det är jul. Det är sorgligt.

Någon säger plötsligt “Hej”. Eller snarare “Hi” eftersom alla romcoms på Manhattan är amerikanska.
Jag kollar upp.
Där står han. Igen.

Publiken vet att han krossat mitt hjärta, men de vet också att vi är menade för varann, så detta är försoningsscenen. Han säger nåt witty i stil med “You know why I hate Christmas?” vilket typ hänvisar till den tidigare scenen.

“You can not celebrate it with anyone, you don’t want to get too close”, säger jag.
“Because all my Christmases have been lonely. But I realise it does not have to be like that this year. You are all I want for Christmas. Please, Caroline. Forgive me.”
“Happy holidays” säger jag.

"Lika som bär"

Det kan inte bara vara jag som anser att Leonard Terfelt, till höger, är sjukt lik Casey Affleck. Kolla planchen för Leo! Kolla bilder från filmen! Kolla filmen! Han är sjukt lik! Så det sa jag till honom.
Jag sa “Hur ofta får du höra att du är lik Casey Affleck?”
Han: “Vem?”
Jag: “Casey Affleck. Du är jättelik honom.
Han: “Första gången jag får höra det faktiskt…Förlåt, jag är så dålig på namn. Vem sa du nu igen?”

Random notes från filmfestivalen, förresten

Såg Control. Hade ytterst låga förväntningar men gillade den. Min enda kritik är att man inte på något sätt lärde känna, eller kom närmare Ian Curtis. Men så slog det mig att det kanske var tanken. Alla vännerna runt omkring honom, managern, Tony Wilson och Curtis fru – alla försökte de nå honom, förstå honom och i viss mån hjälpa honom.
“Ingen älskar dig som jag älskar dig” skriker Deborah och jag känner med henne. Det spelar ingen roll om man älskar, det gör absolut ingen skillnad om objektet i fråga inte är mottaglig.
Så Control var bra.
Rolig bonus är att Curtis lyckas se så jävla snygg ut i taxibrallor och pösig skjorta, genomdräkt av svett. Sånt imponerar naturligtvis stort på mig.

Roligaste filmupplevelsen var Cat People, incestfilm med Natassia Kinski och Malcolm McDowell från 1982. Det är roligt att tänka sig att samma person som gjort Taxi Driver ligger bakom den här sköna 80-talskalkonen. Alla i publiken satt och fnissade. Jag skrattade, som vanligt, högt här och var.
Jag gillade till exempel när Malcolm ska förklara hela grejen med varför han och systern Natassia är hälften människa och hälften panter. Jo, “Sedan tidernas begynnelse har människan offrat sina unga kvinnor till pantrarna”.

(När exakt gjorde vi det nu igen?)

Det gjorde att pantrarna så småningom blev människopantrar och Natassia och Malcolm är de sista i sitt slag. De måste därför ligga med varandra. För att föra rasen vidare. Och bara för att klargöra: de är alltså bror och syster.

Ja, en underbar filmupplevelse som sagt.

Annars var min bästa film på festivalen helt otippat Rocket Science, en fin liten high school-film om en liten stammande gosse, hans kontrollfreakiga “object of affection” och det här med att tonårskärleken är en så stark kraft att man gör precis vad som helst. Som att gå med i skolans debattlag fast man har grova talfel.
“Det är antingen kärlek eller hämndlust jag känner, jag vet inte vilket. Men vad det än är fick det mig att kasta en cello genom ett fönster”.

OCD är din vän

Idag har jag bakat världens största berg av chokladmuffins (som Roni säger är cupcakes), en pyramid av chokladbollar, en hel bricka full av brownies och en annan med en hög chocolate chip cookies tillsammans med Roni.
Har jag ADHD? Eller kanske OCD? (Obsessive Compulsive Disorder) Eller är jag bara galen i att baka och köra housewifestilen?
Vet inte. Spelar antagligen ingen roll för i vilket fall som helst ser mitt kök ut som en chokladfabrik (och luktar därtill) och det kan ju inte vara fel.
Eftersom Roni är likadan var dagen ett under av organisation och effektivitet. Vi hade förkläden på oss båda två. Fantastiskt. Roni gjorde den största smet jag sett, det var säkert tre liter chokladröra. Vi stod och stirrade på den ett tag tills vi resonerade fram det absolut bästa sättet att föra över smeten i formerna. Sedan nickade vi tyst och skred till verket. Jag hällde, Roni observerade och då och då räckte vi varandra redskap under tystnad, precis som kirurger.
Sked, tack!
Pappersform, tack!
Och inte en droppe smet gick till spillo. Vi kände oss nöjda. Kändes som om vi hade uträttat någonting.
När sista cupcaken sedan kom ut ur ugnen stod vi bara och beundrade vårt chokladberg i flera minuter. Så vackert.
Ibland är OCD din allra, allra bästa vän tänkte jag och fick en tår i ögonvrån.

"Just hear me out"

Kommer jag någonsin vara en sån som gör det rätta, går ifrån situationen och sedan blir ikappsprungen av någon kille i regnet som säger “Vänta! Vänta!”?
Nej. Det tror jag inte.
Ibland när jag går hem, och det är mörkt ute, kommer en fantasi över mig. Att killen från filmen (oftast filmen i mitt huvud, den jag är med i) står och väntar på mig i porten. Han älskar mig fortfarande. Eller så vill han be om förlåtelse eller nåt. Spelar ingen roll. Bara grejen med att han står och väntar. Det är en slags fantasi jag har. Kanske min allra mest förekommande fantasi.
Och av den anledningen skulle jag vilja vara med i en film. Inte för att bli känd eller stjärna eller för att jag har skådespelardrömmar som ligger på lut. Utan för att kunna låtsas att romcom-killen (som ser ut lite som John Cusack kanske, eller Ron Livingston) står och väntar på mig i porten.

Dina bäst spenderade 69 spänn

I nya Bon, som precis kommit från pressarna, finns två långa texter av mig med. En om det magiska slottet i LA, och en om Jason Reitman. Vars film Juno för övrigt vann publikpriset på filmfestivalen.
Det finns en bild på mig på medarbetarsidan också.

Saker jag är riktigt, riktigt dålig på

1. Att ta det lugnt
2. Inte gråta
3. Att tala bebisspråk med barn och hundar
4. Mingla
5. Klä mig snyggt och elegant

"Imitation är den främsta formen av smicker"

Jag har blivit imiterad många gånger. Jag vet inte om det är “den främsta formen av smicker”. Den kostigaste imitationen går så här:
“Ooooh, se på mig, jag är en viktoriansk daaaam. Oooooh”

Är det smickrande verkligen? Tror inte det.

Den grejen som brukar härmas mest är dock mitt skratt, och igår blev jag än en gång medveten om att jag har ett riktigt mongoskratt. Det märks givetvis allra tydligast på bio, och igår såg jag två filmer.

Det är ett högt skratt, för det första. Lite mobbaraktigt. Total bully. Verkligen HA! HA! HA!
Det lägger sig över alla ljud i salongen, flyter ovanför biopublikens dova, simultanfniss. Jag märkte det igår igen. För kanske hundrade gången i ordningen. Mest när det var grejor som jag skrattade åt och ingen annan.

Så om det är smicker, vilket jag betvivlar, så tackar jag. Men till alla imitatörer där ute vill jag säga att jag först och främst förstår varför man vill imitera mig genom mitt HA! HA! HA!. Jag vill säga att jag förstår er. Jag hatar er inte. Jag är heller inte sårad. Jag sympatiserar med er. Kände jag inte mig själv skulle jag också härma mitt skratt bakom min rygg. Det är helt okej. Fortsätt ni bara.