Säckväv never goes out of style

Att bevaka Melodifestivalen verkar kul. Får SMS från M som befinner sig i Karlskrona och lyssnar. “Har just sett Nordman bränna en häxa på bål”, står det.
Fantastiskt.

Leende guldbruna ögon

Jim Sturgess. Så heter han, vår nya Tobey McGuire/Topher Grace. Han sjunger kärlekssång i Across the Universe och sedan spelar han poker i nya filmen 21 som kommer i april.

En rolig film.
Poker? När slutade hela grejen med Celebrity Poker och Ben Affleck i bakvänd keps? Var det kanske fem år sen? Tre?

Nå. Jim spelar mattenörd. Men precis som Tobey och Topher är han för söt för att vara nörd, men får ändå spela nörd. Han har en fet kompis och en ful kompis med glasögon.
Nörd.

Men sen skaffar han snygg kostym, rufsar till håret i Beatlesfrilla och tar på sig solglasögon. Då fattar man att nörden goes tuff kille.
Nörden är en high-roller.

Som när Topher blir skurk i Spindelmannen och Tobey blir Spindelmannen.

Säg hej till nya killen i gänget. Bruna hundögon, rufsigt hår, snett leende och blyg röst. Det finns alltid roller för sådana som han.
Jim Sturgess, som sagt. Den nya tuffnörden.
Minns var du läste det först.

Biografsömn

Det är trist.

Man har en och en halv timmes actionthriller framför sig, och på fem minuter hinner presidenten (William Hurt) skjutas och så exploderar en bomb och Dennis Quaid som är presidentens livvakt kisar med sina hökögon och får upp ett spår. Yes, tänker man. Yes.

Men så händer det där trista; fem minuter in i filmen säger en ledande, men inte bärande, rollfigur en grej som gör att alla som nånsin sett en actionthriller, tv-serien 24 eller en endaste film med en mullvad suckar och kan sova i en timme och tjugofem minuter.
Jahapp.

Trist.

Som när ett vapen placeras i bild väldigt tidigt, gärna lite halvt omotiverat.
Jahapp, nån kommer skjutas.
Nån som hostar. Cancer.
Nån som ser lite för länge in i nån annans ögon. Otrohet, tänker man då. (Eller kärlek)

Men dagens filmupplevelse var för trist. Det tog verkligen bara fem minuter innan ett miffo till manusförfattare levererar raden “Jag talade just med dem” och så dog den spänningen.

Jahapp. Det blir väl en tvåa då.
Vantage Point heter filmen, förresten.

Random minne från gymnasiet

Helt plötsligt kom det där minnet upp igen.

Sista året i gymnasiet. Alla tjejer i trean fick sitta längst fram i aulan där en Gudrun Sjödén-tant på eget bevåg bett att få snacka med oss om viktiga saker.
Hon hade mintgröna skipants med en midjekort, matchande kavaj. Hon satte sig på huk på scenen. Ingen bra idé.
“Vi har det inte lätt alla gånger, tjejer”, sa hon.
Och sedan ville hon berätta om sitt liv.

“Jag ville ju bli hårfrisörska. Men det var ju så mycket annat kul som lockade. Studier? Nä, tänkte jag. Fy fan vad tråkigt.
Och så reste jag utomlands istället, hade det lite kul. Och så en kväll så såg jag djupt in i ett par mörka ögon.
Ja, tre månader senare …”, sa hon och gjorde en gest som visade att hon hade en tjock mage.

“Så hårfrisörska blev jag aldrig”.

Hon gick ned till tjejerna på första raden och satte sig på huk framför dem och tittade ömt på dem länge.
Hon tog upp en hand och smekte deras kind.
“Du duger som du är gumman, glöm aldrig det”, viskade hon.
“Du är fin, och du duger.”

Jag satt inte längst fram.

Hon avslutade med “Gör inte samma misstag som jag gjorde, tjejer. Lev ert liv!”

Blandande känslor

Allvarligt. Är det okej att, så att säga, “garva läppen av sig”, åt namnet Gaydolf Titler?

Uppdatering

Saker jag hoppas få säga 2008
(Förra årets placering inom parantes)

1. “Dra åt helvete” (1)
2. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.” (5)
3. “Ja, det var jag som skrev den artikeln.” (ny!)
4. “Nej, jag är upptagen. Dessutom är du inte min typ.” (ny!)
5. “Faktum är att jag faktiskt inte bryr mig.” (ny!)

Bubblare: “Tar ni American Express?” (ny)

Inbördes beundran

Ska man säga någonting om Oscarsutdelningen? Nej, jag tycker inte det. Allt är redan sagt. Daniel Day-Lewis var både given och välförtjänt, och whops, det var lustigt att fransyskan vann för Bästa kvinnliga huvudroll. Knas att bröderna Coen kammade hem hela potten, men ruskigt kul att en fd strippa tillika manusdebutant vann för bästa manus (Juno).

Nuff said.

…och slutligen frid.

Ah! På imdb står allt jag behöver veta om Eli/Paul Sunday i There will Be Blood. Mysteriet (?) är löst.

Upprättelse? Öppet brev till Jazzhandsläsarna

Kära läsare,

Across the Universe får fyror av Expressen och Aftonbladet men ettor av mig och DN (Fredrik Strage). Vad ska jag dra för slutsats av detta?

Caroline

En snygg kille gör ingen teleportering

Här är dagens två recensioner i City.

Across the Universe
Betyg ett av fem
Okej, så någon kom på en idé om att göra en film baserad på Beatleslåtar. Inget fel i det.
Vad som däremot är fel är en dansande rabbi, Bono i cowboyhatt och omotiverad användning av Eddie Izzard i cirkusmiljö. Lägg också till total brist på handling och torftiga huvudpersoner vid namn ”Lucy” och ”Jude” vars obegripliga kärleksaffär står i centrum (om det finns ett sådant i den här stirriga filmen).
Across the Universe bygger egentligen enbart på igenkännandet av gamla örhängen. Rollfiguren Maxwell går till exempel lös med en ”silverhammare”, som vore det den naturligaste saken i världen.
Det är det inte.
Tvärtom, det är långsökt, poänglöst och torrt. När en tjej ”kommer in genom badrumsfönstret” sänder jag en fridens tanke till Paul McCartney.
När man sedan drar lama paralleller mellan Vietnamkriget och krossade jordgubbar till tonerna av ett Strawberry fields-medley vrider jag på mig med samma generande frenesi som jag förmodar att George och John gör i sina gravar.

Jumper
Betyg: Ett av fem
Om jag plötsligt sjönk genom isen och drogs ned i vattnet av kraftiga strömmar, utan en chans att ta mig upp, bara för att några sekunder senare spolas upp mitt i skolbiblioteket, dyblöt och frusen, misstänker jag att min första tanke inte skulle vara ”Teleporterade jag precis mig själv”?
Men så tänker Hayden Christensens rollfigur David, och redan där börjar filmens trovärdighet vackla. Det är inte teleporteringen som är ett problem, filmer om tidsresor kan vara fantastiska. Det är dess funktion. När David upptäcker sin förmåga drar han sig tillbaka och lever gott på att teleportera in sig i bankvalv för att sedan äta en macka på Sfinxens huvud och partaja lite i Rio. Det är glada dagar i några år tills David kommer på att han vill träffa sin barndomskärlek, och ta med henne till Rom. Där upptäcker han att han inte är ensam om sin talang, och att Samuel L. Jackson vill döda honom och hans gelikar. Varför? Ingen aning. Han bara vill det. Och så slutar filmen.